Donatorbarn

Har under eftermiddagen tittat på några av klippen av Malou efter tio med tema De nya barnen och faktiskt blivit lite irriterad. Något jag störde mig mycket på är att programmet verkar ha gjort lite halvtaskig research. De talar i stort sett enbart om att i Danmark kan man bli inseminerad med anonym donator medan man i Sverige enligt lag bara använder öppna donatorer. För er som inte vet skillnaden så kommer identiteten på en anonym donator alltid att förbli hemlig medan ett barn till en öppen donator har rätt att få veta identiteten på donatorn efter 18-årsdagen om hen vill.

Det är visserligen sant att man kan välja en anonym donator i Danmark men man kan också välja en öppen donator något som bara nämns lite i förbigående i ett av de sista klippen. Fokus i serien blev mycket på de anonyma donatorerna och de problem det kan medföra för barnen att aldrig kunna ta reda på sitt ursprung. Att missa att prata om en så viktig sak i den här typen av program tycker jag blir väldigt snett och det känns som om hela grejen att ensamstående åker till Danmark för att de längtar förtvivlat efter barn får en negativ klang. Alla de kvinnor jag har träffat som har blivit gravida i Danmark, försöker bli gravida eller överväger att bli fertilitetsflyktingar (samt de flesta jag har läst om) har valt en öppen donator trots att det kostar mer just för att deras barn i framtiden ska ha möjligheten att söka upp donatorn om det finns ett sådant behov. För mig är det mycket viktigt viktigt att använda en öppen donator och det är så pass viktigt att jag förutom att jag betalar extra för en öppen donator betalar ännu lite mer extra för en så kallad öppen donator med extended profile där man förutom fysiska attribut får veta mer om donatorns personlighet, utbildning/yrke, familjens sjukdomshistorik, har han några egna barn osv. Man får även en eller flera bilder på donatorn som barn och ett brev där donatorn talar om varför han valt att donera. Med andra ord så kan man få veta ganska mycket om den här personen som ett barn kan fundera över under uppväxten, och den här typen av information tror jag inte att man lämnar ut om svenska donatorer. Den danska tjejen som kommit till med en anonym donator (som nu letar efter honom) och svenska forskare som var med i programmet sa båda att om man har den här informationen och en bild så verkar det räcka för många donatorbarn och de har då inte behovet av att söka upp donatorn även om det är väldigt individuellt. Inte någon gång under de klipp jag sett nämnde man att det finns öppna donatorer med extended profiles trots att det inte är svårare att hitta den informationen än att surfa in på antingen European Sperm Bank eller Cryos respektive hemsidor, missade verkligen den som gjorde research detta? Ett intressant fakta som forskaren Claudia Lampic tog upp i slutet är att av 400 barn som kommit till med donator i Sverige och som fyllt 18 är det hittills bara 15 som har velat veta identiteten på sin donator.

En annan sak jag störde mig på under serien var att de väldigt ofta sa ”den biologiska pappan” om donatorn. Visst är det ett sätt att se på saken, det är en man som bidragit med sina gener. Men en pappa för mig är en man som är närvarande i familjen och tar hand om barnet oavsett om det finns en genetisk koppling eller ej. En man som bara lämnat sitt bidrag (oavsett om det var genom donation, ett one-night-stand, eller annat sätt) och sedan inte finns med i bilden är ingen pappa och ska heller inte omnämnas som en pappa. Det är även något som stöds av den forskning som finns på familjer med samkönade föräldrar eller ensamstående. Om man pratar med ett donatorbarn om donatorn som en pappa så kan det skapa en saknad och fantasier som inte skulle funnits annars och som kan påverka barnet negativt. För övrigt så visar den forskning som finns än så länge att barn till samkönade par och ensamstående mammor mår och utvecklas lika bra eller bättre än barn i ”vanliga” familjer, särskilt om man tidigt förklarat för barnet (på en lämplig nivå) hur det kommit till och inte gjort en stor grej av det. Jag vill med detta inlägget inte påstå att det är helt oproblematiskt att skaffa barn mha donator som ensamstående men man kan genom klumpiga ordval förvärra situationen.

En del kommer säkert tycka att mitt val är oerhört själviskt men jag tror inte att något barn växer upp i en perfekt familj oavsett om det är med mamma-pappa-barn eller någon annan familjeform. Mitt barn kommer växa upp med vetskapen om att jag längtade väldigt mycket efter hen och att det finns en snäll man i Danmark som gav bort några bebisfrön för att uppfylla min högsta önskan och jag tror att det finns många som får en sämre start än så i livet. Familjer kan också förändras över tid och även ett barn som föds in i en enligt normen perfekt kärnfamilj kan få gå igenom en skilsmässa. Läste exempelvis nyligen om forskning som visade att barn som varit med om en svår skilsmässa mådde sämre än barn till frivilligt ensamstående.

Annars kan jag berätta att jag igår träffade två ensamstående mammor och deras alldeles underbara donatorbebisar. En av dem har kommit till genom insemination och en genom IVF och båda mha öppen donator i Danmark. Det är så härligt att se och höra om hur bra mammorna trivs med sina liv och hur bra det går. När de berättar om sin vardag låter det minst lika normalt som när mina parvänner som är nyblivna föräldrar pratar om sina liv. Det får mig att längta till dagen när jag är en av dem, vem vet, om ett år kanske jag är där.

Annonser

5 thoughts on “Donatorbarn

  1. Hej! Hamnade på din sida efter sökning på donatorbarn. Kände en sådan ro i kroppen när jag ser att den är aktuell. Jag och min sambo har precis fått veta att vi inte kan få barn tillsammans. Fler undersökningar ska göras men det ser mörkt ut för oss. Detta besked kom som en chock och vår värld vändes upp och ned på några sekunder. Jag har i detta läget väldigt svårt att se alternativ och hoppas att dina tankar ska hjälpa mig en bit på vägen. Hur hade dina tankar gått om du hade någon att dela din vardag med? Hade samma inställning till donator funnits? Jag har så många tankar om att det blir jag som bildar en egen familj och är så otroligt rädd att min sambo inte ska känna sig delaktig…

    Gilla

    • Carina, om du vill så kan du läsa lite på min blogg om hur vi hanterat ett lika jobbigt besked som erat! Och fråga mig gärna vad du vill.
      Vi fick redan 2012 veta att min makes spermier inte funkar som de ska. Vi försökte med tre ICSI (ivf:er med microinjection) men inte ett enda ägg ville befruktas. Det var fruktansvärt. Efter vårt tredje besked om noll embryon så bestämde vi oss för att prova spermiedonation. De sa till oss att äggdonation gav större chans att lyckas och ”skyllde på” mina ägg, men vi gick vår egen väg. Min make hade då redan bearbetar tanken på spermiedonation i ett års tid och hade kommit till freds med tanken. Det gick faktiskt ganska fort för honom.

      För mig var det svårare att komma till freds med tanken på äggdonation. Efter ytterligare 2 ICSI med spermiedonator+ 3 FET (frysta embryon som återförs) hade jag förlorat 4 graviditeter i tidiga missfall och förstod att något måste göras annorlunda. Vi hade ställts upp på kö till äggdonation efter det tredje missfallet, men det kändes ändå inte rätt för mig. Att accepteraäggdonation har faktiskt varit väldigt tufft för mig och jag har tampats med många ”fula” tankar om biologi och gener. Nu har det snart gått ett år sedan vi sattes upp på kö, och om inte kliniken strular så ska vi göra en äggdonation i november-december. (Vi kombinerar med en immunförsvarsbehandling i aten, men det är en helt annan historia).

      Vad jag vill säga är att det ÄR tufft, men det kan också gå mycket lättare än vad ni tror att komma till freds med tanken. Prata med varandra. Var ärliga om era känslor! Och ta hjälp om ni behöver. Vi är många som varit i er sits en dag, och som tagit oss vidare.
      Lycka till!!!

      Gilla

    • Förstår att ni måste ha det väldigt jobbigt nu, det är ett väldigt tungt besked att få. Hoppas att mina funderingar kan hjälpa er lite på er resa.

      I våras fick jag beskedet att jag hade ett lågt AMH-värde vilket jag fick förklarat för mig innebar att jag hade få ägg kvar och de kunde även ha dålig kvalitet. Mina utsikter att bli mamma mha spermiedonation minskade plötsligt drastiskt och jag fick småpanik. När jag började kontakta de danska klinikerna var de inte direkt positiva till mina chanser att bli gravid och en klinik undrade om jag visste om att man kan göra äggdonation. För mig gick det väldigt snabbt från att jag bestämde mig för att börja försöka och då bokade tid för AMH-provet till att jag fått dessa tunga besked. Jag bestämde mig snabbt att testa med IVF men för att inte känna att hela min framtid hängde på mina IVF-försök började jag bearbeta tanken på äggdonation parallellt så jag har funderat mycket på det här med att få barn som man inte har en genetisk koppling till. Det jag kom fram till var att jag först måste prova med mina egna ägg så att jag inte senare skulle fundera på vad som kunde ha blivit eller ångra mig. Sedan började jag fundera på vad jag hade för alternativ om mina ägg var kassa och såg tre alternativ; ett liv utan barn, adoptera eller äggdonation. När jag funderade vidare kände jag att ett liv utan barn inte alls var ett alternativ och att adoptera som ensamstående är ännu svårare än för par då väldigt få länder släpper barn till oss så det kändes inte heller som ett alternativ. Kvar var då bara äggdonation, och i början kändes det bara jättekonstigt att tänka på. Sedan började jag fundera mycket på varför jag ville bli mamma och insåg att den största anledningen var barnet, att få ta hand om och följa den lilla varelsen genom livet och den upplevelsen och kärleken skulle bli desamma oavsett om vi delade gener eller ej. Att inte få dela gener skulle ändå vara en sorg och jag tror det är viktigt att det sorgearbetet får ta den tid det tar men i slutänden är det inte generna som är det viktiga för barnet skulle vara lika mycket mitt älskade barn ändå. När jag landat där i tanken började jag se äggdonation som en fantastisk möjlighet istället för en sorg. Även om jag inte skulle bli genetisk mamma så skulle jag bli både den biologiska och den sociala mamman och det är den (eller de) sociala föräldern som är den viktiga i barnets liv även om det kan finnas en nyfikenhet på det genetiska ursprunget. Äggdonation känns också som ett mellanting mellan att få barn på vanligt sätt och adoption. Det är dock lite mindre problematiskt för barnet än adoption då inte barnet blivit bortlämnat utan kommit till pga föräldrarnas längtan och donatorns osjälviska bidrag. Det som bekymrat mig mest med äggdonation sedan tanken föll på plats är dels priset och dels att jag hade varit tvingad att använda en anonym äggdonator då jag inte får göra en sådan behandling vare sig i Sverige eller övriga Norden då det inte är tillåtet med dubbeldonation, dvs både donerade ägg och spermier här. Antagligen hade även spermadonatorn då blivit anonym och att mitt barn helt hade gått miste om möjligheten att söka sitt ursprung kändes inte bra. Nu har jag nyligen fått reda på att mitt AMH-värde gått upp till en normal nivå igen så just nu känns tanken på äggdonation längre bort men för mig är det ändå en trygghet att möjligheten finns om det ändå inte går med mina egna ägg.

      Här är länkar till ett par dokumentärer jag sett om donation som jag tyckte var sevärda:
      http://www.svtplay.se/video/1969473/mina-okanda-barn
      http://www.worldstarhiphop.com/videos/video.php?v=wshh0XTWQnc2EkQI49zg

      Lycka till med funderingarna!

      Gilla

  2. Håller helt och hållet med!!! Nu har jag inte sett just de klippen du pratar om med har rätt stor koll på hur diskussionen oftast går mellan människor (och framförallt i media) när det talas om donatorbarn.

    Om jag till slut lyckas behålla en graviditet hela vägen så kommer vi att få ett dotationsbarn. Antingen med donerade ägg eller spermier. När detta har diskuterats med anhöriga och vänner så händer det väldigt ofta att de pratar om donatorn som den biologiska föräldern, och det får mig att fullkomligt koka innombords. Det finns ingen annan som kommer att vara tillstymmelse till förälder till vårt barn, och det är väldigt sårande när man talar om donatorn på det sättet. Det är bara lite celler som har givits bort, inget annat. Det är en osjälvisk handling, men mer än så är det inte, för donatorn ger bort sitt ansvar över cellerna den dagen de tas ut ur dennes kropp. Man kan donera mycket. Organ, blod, hudceller. Men vad är det som säger att en könscell direkt ska kopplas ihop med föräldraskap? Könscellen skulle aldrig kunnat skapa en levande varelse ändå om denne inte befruktats med en annan könscell med motsatt kromosominnehåll. Troligtvis skulle den ha gått till spillo genom en utlösning eller månadens menstruation.

    Jag brukar känna mig lite kränkt när donatorn förklaras som en biologisk förälder, men samtidigt försöker jag alltid bemöta tankarna med att ha förståelse över den okunskap som grundar uttalandet. Okunskap över hur man bör se på föräldraskap. Det är så otroligt mycket fokus på biologi, och så lite på vad som faktiskt utgör en förälder (i form av omvårdnad och kärlek osv). Samma problem, anser jag, återfinns i vårt bristande socialsystem där barn sällan tillåts att adopteras av de fosterföräldrar som tagit hand om dem i hela deras liv. Allt på grund av biologin och de band som på pappret har skapats mellan de biologiska föräldrarna och barnet.

    Det är en viktig diskussion att hålla levande. Jag tror att debatten i media dessutom glömmer bort att det faktiskt inte ”bara” är singelkvinnor som använder sig av donatorer, utan också par. Och precis som du säger pratar man bara om Danmark, inte om alla andra alternativ som finns tillgängliga. Jag har tidigare sett på Malou när hon hade en kvinna som genomfört embryodonation. Jag blev rasande på hur dåligt påläst hon var och hur felformulerade hennes frågor blev. Nej, men research vore inte helt fel!

    Tack för att du tar upp ämnet!

    Gilla

    • Ja jag tycker det är konstigt att i ett land som Sverige där vi jämförelsevis kommit så långt med feministiska frågor, homosexuellas rättigheter osv. har en så snäv syn på föräldraskap och geners betydelse. Jag har mycket svårt att förstå varför det är förbjudet med dubbeldonation till par där båda behöver hjälp för så enkelt är det inte att adoptera idag. Varför är det så otroligt viktigt med genetisk koppling om en kvinna bär och föder ett barn medan adoptivföräldrar räknas som fullgoda föräldrar utan kopplingen? Detsamma förbryllar mig vad gäller att singelkvinnor får adoptera och då räknas som en fullgod familj men det är ännu inte tillåtet att få hjälp med assisterad befruktning men där blir det förhoppningsvis ändring snart. Annars tycker jag inte att det är så konstigt att det är mycket fokus på singelkvinnor och donatorbarn nu med tanke på lagförslaget som är ute på remiss och förväntas gå igenom i sommar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s