Det är nog bra om du försöker slappna av…

Så kom den där kommentaren som jag faktiskt trodde att jag som singel skulle slippa (för det blir ju liksom inga barn gjorda utan läkarhjälp i mitt fall). Var och hälsade på min höggravida kompis förra fredagen och hon är en av få personer som vet om att jag försöker bli gravid. Hon har själv inte haft en problemfri graviditet och ska därför göra kejsarsnitt  nästa vecka vilket är några veckor innan BF och vi har stöttat varandra. Jag berättade för henne om mitt misslyckade andra IVF-försök och om mina planer framåt och sedan kom rådet ”det är nog bra om du försöker slappna av och leva som vanligt. Om du haft en partner hade ni ju försökt ett bra tag innan ni sökt hjälp och du har ju normala hormonvärden”. Precis som om det skulle vara möjligt att slappna av i det här, hur ska man kunna leva som vanligt och inte tänka på sina försök hela tiden? Inte nog med att det krävs väldigt mycket planering för att lyckas boka in alla besök hos de olika läkare jag måste till för att få recept, ultraljud och själva behandlingen, det är en konst att försöka hitta luckor hos sin vanliga gynekolog på de dagar man måste göra sina VUL. Sedan måste jag planera upp mitt jobb så att det funkar att vara borta och boka alla resor till Köpenhamn (förra försöket blev det tre vändor under en vecka). Tur att jag jobbat som projektledare och är van att planera grejer med tighta deadlines. Sedan har vi den ekonomiska aspekten också, det kostar ju väldigt mycket per försök och det vet min vän också om. Som ensamstående och deltidssjukskriven blir det att hålla hårt i slantarna vilket också begränsar livet i övrigt. Får erkänna att jag blev både arg och ledsen över oförståelsen och jag har inte lyckats skaka av mig det fast det hände för en vecka sedan. Det blev nog också värre av att hon är höggravid och trots att hon fyllde 40 i somras så lyckades hon på första försöket. Att hon inte heller kunde ta in att mina två försök gått sämre än de för de flesta som gör IVF och att det ändå pekar på att det kommer bli väldigt svårt för mig att lyckas, att hon verkar tro att jag har en massa tid på mig bara för att jag är tre år år yngre, det borrade sig också djupt ner och fastnade. Innan har jag inte känt någon missunnsamhet och inte ens egentligen avundsjuka över att det gått så lätt för henne men nu tittade flera av de här otrevliga känslorna fram. Det är ju lätt att sitta där och klappa sig på magen och ge rådet att slappna av… Men sedan när jag tänkt den där tanken får jag dåligt samvete för jag inser någonstans att jag är lite orättvis och att hon menar väl och det är nog inte möjligt för någon som inte varit i samma situation att förstå hur det är och hur besatt man blir. Såg en brittisk dokumentär i somras om IVF och överläkaren sa något som fastnade. Han sa att att välja om man vill ha barn eller inte är ett livsstilsval, men om man väl börjat försöka och det inte går så börjar problemen då det är en oerhört stark drift att föröka sig och om det inte funkar så kommer det att vara första tanken när man vaknar och sista innan man somnar. Men om man bara behöver ligga lite och vips så är man gravid är det nog väldigt svårt att förstå.

I övrigt har jag under veckan varit som ett flugpapper för jobbiga känslor och oförrätter, allt har kletat fast och det blir tungt att bära omkring på. Det har hänt saker på jobbet som jag tagit åt mig hårt av fast jag nog egentligen kanske inte borde men när man redan trillat över kanten är det lätt att åka ännu längre ner i hålet. Några dagar i början av veckan kunde jag börja gråta för ingenting och jag hade väldig ångest och jag kände att så dåligt har jag nog inte mått sedan sommaren efter att jag drattat in i väggen. Igår mindes jag plötsligt att jag läst någonstans för ett bra tag sedan att om man behandlas med Levaxin för ämnesomsättningen är det bra om TSH ligger runt 1,0 inför en IVF då medicinerna kan få värdet att öka. Precis när jag kraschade så hade jag ett förhöjt TSH och det kan ge precis samma symtom som utbrändhet t ex ångest, gråtmildhet och sömnstörningar och det är ju det jag upplevt nu igen under veckan. Innan min första IVF i september kollade jag mitt TSH och det låg då straxt under 2 men jag undrar om det kan ha ökat pga behandlingen, det är ju viss fördröjning av ändringar i TSH, för jag minns att jag några veckor efter första försöket också upplevde ett ordentligt bakslag. En del av mig hoppas att det är så för då får många av de här jobbiga känslorna jag har nu delvis en fysisk förklaring och jag vet också att mitt TSH kommer rätta till sig om några veckor och jag kommer må bättre igen.

Annonser

5 thoughts on “Det är nog bra om du försöker slappna av…

  1. Vilken tråkig kommentar av din vän, speciellt när du anförtrott din livssituation och dina problem åt henne. Nedlåtande, tänker jag. Jag hade också haft svårt att skaka av mig en sån grej.
    Innan vi ens sökt hjälp läste jag en massa om hur IVF gick till, började förstå att det inte var säkert att det skulle fungera på första eller andra försöket. Hörde även en kollega berätta öppet om IVF på jobbet. Jag tänkte att det verkade jobbigt fysiskt, med återkommande gynundersökningar och sprutor och även psykiskt förstås. Men, med facit i hand så förstod jag inget alls om hur det här skulle ta över hela min värld. Precis som du skriver, bara logistiken kring behandlingen, väntan mellan försöken, bergochdalbanan mellan hopp och förtvivlan. Att hantera vardagen. Att försöka leva samtidigt. Jag tror det är omöjligt för någon utomstående att riktigt förstå. Tycker ändå att din vän kunnat vara mer ödmjuk i sitt sätt att prata om ditt liv.
    Den där drivkraften, som nämndes i dokumentären du såg, det är det som får mig att orka kämpa vidare, behandling efter behandling och aldrig ge upp. Den här kampen är ju det viktigaste i mitt liv. Kram

    Gilla

  2. Det där är en kommentar man hatar att höra. Det går inte att slappna av under behandlingarna. Precis som man skulle kunna glömma vad man håller på med. Usch och fy!
    Kramar till dig!

    Gilla

  3. Vad jobbigt för dig, både med kommentar och din ”känslighet” som du beskriver. Hoppas du kan få svar snart om det är värdena som påverkar, så du kan reglera det och må lite bättre. Själv brukar jag känna mig rätt labil och oharmonisk efter mina hormonbehandlingar, som en månads pms. Hoppas det vänder. Tappa inte hoppet heller!!

    Gilla

  4. Jag känner igen mig så väl. En av mina bästa vänner fällde den kommentaren inför en behandling. ”Bara slappna av och ta det lugnt så ska det nog gå bra”. Jag klarade inte ens av att svara eller prata med honom på ett tag (kommentaren kom via mess så jag behövde inte svara). De hade dessutom själva haft flera missfall innan de lyckades få barn så jag kände att kommentaren var ännu mer kränkande eftersom jag tyckte att de borde ha lite förståelse för situationen. Hur skulle han känt om de fick den kommentaren? Men det är som du säger, oavsett vad man gått igenom så förstår man inte känslan av att vara ofrivilligt barnlös om man inte själv är det. Innerst inne visste jag att han inte menade något illa och bara ville sägs något peppande och snällt.

    Gilla

  5. Tack för att ni delar med er! Det är så skönt att höra att andra reagerar på liknande sätt som man själv. Det får mig att känna mig lite mindre konstig och det är lättare att förstå att mina reaktioner kanske ändå är normala i den här onormala situationen. Bloggen och alla ni som läser och kommenterar är ett väldigt stort stöd på den här resan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s