IVF-paus

Har bestämt mig för att pausa IVF-andet ett tag, antagligen till fram i april. Det var ett väldigt svårt beslut att ta för på något sätt kändes det som att jag riskerar att aldrig komma igång igen, som att jag gett upp hoppet om att det alls kan fungera för mig. Syftet med pausen är att vila och stärka upp både kropp och sinne för att öka chansen att det lyckas nästa gång men ändå hade jag svårt att skaka av mig känslan att jag gav upp. Kanske var det en massa obearbetade känslor från de misslyckade försöken som bubblade upp när jag vilat upp mig under julledigheten. I höstas var jag så inne i bubblan och jagade mest efter nästa behandling hela tiden, och jag kände mig nästan lite avtrubbad emellanåt så antagligen sköt jag mycket av rädslan och besvikelserna åt sidan. Förra veckan var jag riktigt nere och allt kändes hopplöst men sedan kom mensen och plötsligt släppte mycket av det så antagligen var det en del PMS med och spökade också. Nu har jag så smått börjat se framåt igen och allt känns inte lika nattsvart.

Efter förra IVFen körde jag på direkt med en stimulerad insemination och efter det var kroppen helt slut. Jag misstänker att fertilitetsmedicinerna slog ut medicinen jag tar för min låga ämnesomsättning då det verksamma ämnet i den binds av östrogen och då minskar effekten och TSH-värdet ökar. De ökade på dosen lite på vårdcentralen innan jul och jag börjar känna av effekten nu. Jag är dock lite orolig inför framtida behandlingar då det är viktigt att ämnesomsättningen är i balans för att man alls ska kunna bli gravid och för att undvika missfall. Om nu fertilitetsmedicinerna sabbar balansen är det ens möjligt för mig att bli gravid på ett färskförsök? Sist på vårdcentralen bad jag om en remiss till en endokrinolog för att få råd och hjälp med att ha koll på mina hormonnivåer och kanske en justering av medicinen under nästa behandling men fick ingen. Läkaren sa att möjligen kunde jag försöka söka privat det fanns visst ett ställe jag kunde vända mig till. Suck, mer pengar som ska ut alltså men det kanske ändå är värt att kosta på sig det.

Min plan var att köra igång med att gå ner i vikt direkt efter nyår men det har varit jättetrögt att komma igång. Dels försvårade mina svarta tankar men jag har också haft jättesvårt att bestämma mig för vilken metod jag ska köra på och förra veckan ändrade jag beslutet ungefär tre gånger per dag… Jag har minskat många kilon flera gånger i mitt liv då jag alltid fått kämpa mot övervikt så jag har testat många olika metoder men de senaste åren tycker jag inte att jag har fått samma resultat av samma ansträngningar som tidigare. Förra våren testade jag därför en lite mer drastisk metod med Nutriletts pulverkur och det funkade väldigt bra för mig. Visst blev man lite hungrig stundtals men man vande sig och jag tyckte faktiskt det var skönt att helt slippa tänka på något som har med mat att göra, att slippa allt som har att göra med att planera, handla och laga måltider. Det var nästan som att jag avprogrammerade mig från alla mina vanor som har med mat och godis att göra. Därför har jag varit sugen på att köra igång en pulverkur igen men jag är osäker på vad det egentligen gör för fertiliteten att försätta kroppen i svält på det sättet, jag är rädd för att cykeln kan hamna i obalans på något vis. Samtidigt så tror jag att fettet på min kropp kan vara en av de största anledningarna till att jag får ut så få ägg då kroppsfett kan störa ut hormonerna man sprutar in under stimuleringen så det känns viktigt att få ner mitt BMI till en lägre nivå och jag känner att jag behöver en kickstart. Därför har jag bestämt mig för att köra tre veckor med pulver från och med imorgon, då får jag ändå drygt två månader efter innan nästa försök så då borde kroppen hinna komma i balans igen.

Jag vet inte hur mycket jag kommer ha att skriva om under min paus, så kanske blir det även en paus från bloggen ett tag men jag lämnar det lite öppet. Skulle det bli väldigt tyst här så kommer jag ändå att komma tillbaka fram i vår när det börjar dra ihop sig till mitt tredje IVF-försök för trots de mörka tankar jag haft på sistone så kommer det att bli ett tredje försök.

Lite mer om utmattningssyndrom

Jag fick flera kommentarer som berörde på mitt förra inlägg och det här är ett viktigt ämne för mig så jag fortsätter lite till. På några av de bloggar jag följer kan jag ibland också se varningstecken på att personen kanske balanserar på kanten vilket inte är ett dugg konstigt för IVF-karusellen är enormt utmattande, och kanske kan jag genom att berätta om mina erfarenheter hjälpa någon att ta ett steg tillbaka från den där kanten.

Jag vill också säga att min chef inte är en ond människa men han förstår inte alls vad det handlar om och han verkar tyvärr inte ha något intresse av att vilja förstå heller. Det har frustrerat mig oerhört och jag har försökt ta upp det flera gånger med honom för jag var inte den första i hans grupp att trilla dit och om inget förändras kommer jag inte bli den sista heller. Jag har försökt förklara vad som orsakade min krasch som jag förstått, efter att jag läst på lite, var en helt naturlig fysisk reaktion på det min kropp var utsatt för och helt ”by the book”. Tyvärr har jag flera gånger av honom fått svaret att det är så individuellt vad folk blir stressade av så bara för att det gick så för mig behöver det inte betyda att någon annan drabbas på samma sätt, mao det behövs inga förändringar. Min chef har en föreställning om att man alltid ska ge minst 100% på jobbet hela tiden medan jag försökt förklara att man måste ha vågor i arbetsbelastningen så att man ibland kan ta det lite lugnare och återhämta sig men det verkar han inte heller riktigt förstå. Hade han varit en 60-årig gubbe hade det nog varit lite lättare att acceptera hans oförstånd men han är inte mer än 36 år och jag skulle inte bli förvånad om han själv trillar dit så småningom för varningstecknen finns där.

Utmattningssyndromet lärde mig otroligt mycket om mig själv och jag omvärderade vad som är viktigt i livet. Jag hade föredragit att lära mig det på något annat sätt men jag är glad att jag kom till insikt nu och inte om 10-20 år, för jag tror att jag kommer ta vara på livet mycket bättre. Jag har också lärt mig att stanna upp och lyssna till mig själv och min kropp och jag har hittat nya sätt att ladda batterierna.

1177 sammanfattar symtomen på utmattningssyndrom så här: ”Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet som, hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning.” På jobbet betedde jag mig ungefär som en ekorre på amfetamin, hormonsystemet drog igång på full sula direkt när jag började jobba och jag sprang runt i rasande fart hela dagarna och hann inte ens gå på toaletten, det kunde gå flera timmar efter att jag känt att jag var kissnödig innan jag tog mig de där minuterna som ett toalettbesök tar. När jag lämnade jobbet rasade jag ihop och blev som en zombie. Jag minns en gång när jag stressat till Friskis och satt där på min spinningscykel och väntade på att passet skulle starta och det bara svartnade framför ögonen och jag trodde att jag skulle svimma av trötthet men självklart körde jag hela passet på max ansträngning ändå (gah, så dumt!). Hemma drabbades jag av den där tröttheten som inte går att vila bort så enkla saker som att gå ut med soppåsen blev oöverstigliga. Mentalt var jag deprimerad och det kom många tårar. Sömnen funkade riktigt dåligt, jag kunde inte somna på kvällarna och ofta blev det inte mer än 3-4h innan det var dags att jobba igen. Jag hade sovit lite under lång tid men när jag började sova ännu mindre gick det utför snabbt och det var nog till slut den avgörande faktorn. Något av det som stressade mig mest var situationer som jag kände mig ansvarig för men inte kunde påverka. Det känner jag igen nu i IVF-processen men jag försöker hantera det så gott det går med de verktyg jag lärde mig.

För att vända det hela när man är på väg mot kanten är det viktigt att se till att sova ordentligt, ta bort alla krav och ta sig mycket tid till återhämtning. Vad som ger en energi är individuellt men jag märkte att det var bra att göra saker med händerna som att virka eller baka. Promenader är bra, även annan träning kan vara bra men man ska vara försiktig så att det inte blir för hårt så att det sliter på kroppen istället när man redan är nedsatt för man har inte samma fysiska ork som man brukar. Trädgårdsterapi har jag hört talas om tidigare och det funkade för mig att gå och påta i rabatterna. Under mina dippar under resan tillbaka har jag lärt mig att det viktigaste för mig när jag känner att det håller på att gå åt pipan är att ta bort alla krav som går. Det blir knappt ”good enough” på jobbet, träningen ryker och hushållsarbetet ställs in. Visst, det är inte så trevligt med enorma dammråttor i hörnen men ingen dör av att det inte blir dammsuget. Istället ägnar jag mig åt återhämtning både i formen ligga i soffan och se en film men även mer aktiva saker som ger energi som att baka en kaka eller gå en promenad. Efter en tag brukar jag märka att det hjälper och kan då successivt återgå till mina vanliga rutiner. Meditation har jag tidigare tyckt varit konstigt och flummigt och inget för mig men det har jag också omvärderat. Efter att ha läst om flera vetenskapliga medicinska studier där man uppmätt tydliga positiva effekter av 10-20 minuters meditation per dag under endast tre veckor så testade jag och det fungerade för mig med. När man är mycket nedstämd och orolig stärks den ena frontalloben och när man är harmonisk och lycklig stärks den andra och det är skillnaden mellan frontalloberna man mätt i studierna. Det är för övrigt den starkaste loben som oftast sätter ens sinnesstämning så det lönar sig att träna den positiva. Det finns ett antal appar till smartphones om man vill pröva, det är mestadels andningsövningar och kroppsskanningar.

Om man tror att man ligger i riskzonen för att drabbas av utmattningssyndrom finns det mycket information på nätet och ett antal självskattningstester. När jag började misstänka att det inte stod rätt till så fick jag tips av en kollega som själv gått in i väggen om ett test och jag fick högre poäng än hon fick vid sin sjukskrivning, det var nog då polletten trillade ner. Testet vi gjorde hittar ni här http://www.arbetarskydd.se/tidningen/article3583917.ece. Det kan också vara bra att kontakta sin vårdcentral och prata med en läkare. Tyvärr är de inte alltid så kunniga om detta som de borde när det är så vanligt men förhoppningsvis kan man få den hjälp man behöver. Vägen tillbaka är lång men om man agerar i tid behöver man inte drabbas. Ta hand om er där ute!

Gott nytt 2015 önskar jag oss alla!

2013 var det hittills värsta året i mitt liv. Jag var projektledare för ett projekt där jag mer och mer blev klämd mellan kunden, mitt team och våra chefer. Jag la all min energi på att försöka göra alla nöjda med följd att alla blev sura och jag sjönk bara djupare och djupare. Helgerna låg jag mer eller mindre medvetslös i soffan för att sedan släpa mig till jobbet igen när det blev måndag dock efter att ha suttit en halvtimme på sängkanten för att övertala mig själv att alls gå dit. I mars kände jag att det inte gick längre och bestämde mig för att sjukskriva mig en kort period och sjukskrivningen planerade jag in (och sköt på) så att den inte skulle störa projektet. Så här i efterhand inser jag hur vansinnigt det var att planera in min sjukskrivning samt ordna ersättare och överlämning för tiden jag trodde jag skulle vara borta men jag ville inte lämna någon i sticket. Tiden hemma funderade jag mycket på hur jag egentligen ville ha mitt liv, och det var då tanken på att bli mamma på egen hand verkligen slog rot och det kändes så rätt. Dock är det inte beslut som jag tycker man ska fatta spontant så jag satte upp ett halvårs betänketid för mig själv, om det fortfarande kändes rätt skulle jag dra igång i september. Jag blev hemma i tre veckor den vändan och jag gick tillbaka till jobbet full av energi. De första veckorna gick bra, jag testade nya metoder på jobbet som jag kände gjorde mig mer effektiv och mindre stressad, men tyvärr gillade inte min chef mina nya metoder. Än idag förstår jag inte vad han egentligen invände mot för jag blev verkligen bättre på mitt jobb men kanske kände han att han tappade inflytande, jag vet som sagt inte. Alltså var jag snabbt tillbaka i gamla spår och det gick trögt igen. I slutet av maj kom den verkliga kraschen och min chef var i högsta grad inblandad i den med. Hade jag fått stöd i det läget när jag berättade om hur dåligt jag mådde istället för att få nya oöverstigliga krav hade det nog aldrig gått så illa som det gjorde. Jag bröt ihop fullständigt på jobbet och gick hem utan att ens stänga av datorn. Sedan låg jag hopkurad i flera veckor och bara grät, allt kändes nattsvart och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle kunna resa mig igen. Jag fick panikkänslor när någon gick för nära mig på ICA. Åka spårvagn var tortyr, det var för mycket intryck för min skadade hjärna och ofta slutade det med att tårarna rann där jag satt och jag försökte dölja dem. Minnet var helt paj, jag kunde läsa en bok och nästa dag hade jag inte bara glömt vem som var mördaren utan jag hade inte en aning om vad den handlade om överhuvudtaget. Jag har alltid varit självständig och känt att jag kan förlita mig på min egen förmåga att ta mig fram i livet både yrkesmässigt och ekonomiskt, och helt plötsligt var mina tidigare förmågor helt borta. Det som jag definierat som mina största styrkor och största tryggheter fanns inte mer. Paniken och ångesten var galet jobbiga, hur skulle jag kunna fortsätta mitt liv nu? Skulle allt som jag jobbat för de senaste 20 åren vara bortkastat? Jag har tidigare inte alls förstått vad det innebär att bli utbränd, eller drabbas av utmattningssyndrom som man kallar det numera, och jag får erkänna att jag trott att de som drabbas är de som är lite veka. Nu har jag förstått att det är tvärtom, det är de som är envisa, starka och ambitiösa som drabbas, de som vägrar ge upp fast det är jobbigt och ofta  ”duktiga flickor”. Det är galet är hur många som kommit till mig efteråt och berättat att de också gått igenom det, eller deras partner eller bästa vän. Jag hade inte en aning om hur vanligt det var för det är inget man pratar om, och varför gör vi inte det? Det är ju verkligen inget att skämmas för! I juni började jag ta Levaxin då mitt TSH låg över 8 och efter ett tag började vilan och medicinen verka. I slutet av sommaren kände jag mig redo att börja arbetsträna och ett möte bokades in med min chef och min handläggare på Försäkringskassan. Mötet gick inte särskilt bra, det var mest min chef och handläggaren som hade en hetsig diskussion som jag inte blev insläppt i men det blev ändå någon slags plan gjord. Så började min arbetsträning, 10h per vecka, men jag fick knappt inga arbetsuppgifter utan satt mest av tiden och jag mådde pest. Jag bestämde då att försöka börja jobba 25% istället för då skulle jag väl ändå få ”riktiga” uppgifter men det blev inte mycket bättre. Straxt innan jul var det dags för ett nytt möte med mig, min chef, min läkare och min handläggare. Det mötet gick åt helvete. Min handläggare var på krigsstigen och trots att jag, chefen och läkaren sa att vi trodde på att jag skulle kunna komma tillbaka till mitt nuvarande jobb så tyckte handläggaren att jag skulle avsluta min anställning och anmäla mig hos arbetsförmedlingen istället, jag skulle alltså ur sjukstatistiken och in i arbetslöshetsstatistiken istället… Till slut avbröt min läkare mötet med motiveringen att det var skadligt för mig att fortsätta (vid det laget satt jag och storgrät) och det bestämdes att vi skulle ta ett nytt möte och fortsätta i januari. God jul till mig liksom… Då jag inte alls var beredd på att bli arbetslös så triggades min kampvilja igång igen och jag började leta efter information om vilka rättigheter jag egentligen hade. Det visade sig att jag hade rätt att få byta handläggare så i mellandagarna lyckades jag luska ut vem hans chef var och ringde upp henne och krävde att få byta. Det tog några samtal, övertalning och hot om jag inte skulle gå på nästa möte alls men jag fick en ny handläggare (vid det laget hade jag bestämt mig för att strunta i sjukpenningen och leva på mina besparingar om de skulle fortsätta att kräva att jag skulle bli arbetslös). Det nya mötet gick bättre och sedan dess har inte Försäkringskassan bråkat med mig alls annat än att jag fått byta handläggare en gång till.

Efter det tuffa 2013 kände jag mig hoppfull inför 2014, detta skulle bli året då jag skulle bli frisk och kunna jobba 100% igen. Det var också året då jag skulle bli gravid och äntligen få leva det familjeliv jag så länge drömt om. Planen att börja bli gravid redan i september året innan fick jag skjuta på då jag inte tyckte det funkade att dra in ett barn i mitt liv när jag fortfarande var så känslig, men nu skulle jag väl snart vara frisk? I februari gick jag upp på 50% och efter en liten dipp så planade det ut och funkade bra, så då började fundera på barnplanerna igen. Första steget inför en insemination var att ta ett antal blodprover, framförallt olika könssjukdomar, men jag ville ta ett AMH-prov också. Jag ringde kvinnokliniken där de även hjälper singelkvinnor med fertilitetsutredningar men fick inte tid förrän i april. Så kom april och jag tog mina prover och sedan kom smällen, mitt AMH var bara 0,5 mikrogram/L vilket innebar att mina ägg nästan var slut och jag kanske inte skulle kunna bli gravid med egna ägg. Mitt BMI var dessutom för högt för att göra IVF men kvinnokliniken rekommenderade mig att börja med inseminationer direkt för jag hade INTE tid att vänta. Började då kontakta de danska klinikerna för att höra om deras rekommendationer angående insemination, IVF och viktnedgång. Ytterligare dråpslag. Vet inte vad jag hade väntat mig riktigt men när svaren började trilla in under en måndag när jag satt på jobbet, det ena mer negativt än det andra (de var inte direkt pigga på att få mig som patient) och någon började till och med prata om äggdonation, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det var då jag bestämde mig för att vända mig till CFC som är kända för att ta sig an även de lite mer hopplösa fallen och det var så jag kände mig. Där började min resa på allvar med både bra och dåliga upplevelser både i den svenska och danska läkarvärlden. Mycket av den tidiga delen av resan kan ni läsa mer om i mitt första blogginlägg Från då till nu där jag sammanfattat vad som hände innan jag startade bloggen, och ja resten finns i resterande inlägg. Från juni och fram till årsskiftet hann jag med två stimulerade inseminationer och två IVFer med lika negativt resultat. I slutet av sommaren tog jag om mitt AMH och det var då på en normal nivå vilket ändå gav mig lite mer hopp om att lyckas. Sammanfattningsvis så handlade mitt 2014 nästan enbart om att försöka bli gravid och det blev inte mycket energi över till andra saker i livet, men trots det känner jag mig inte närmare målet. Nu går jag i valet i kvalet om jag ska börja min tredje IVF på tisdag (6/1) eller ej. Jag vill verkligen inte vänta men min kropp känns körd i botten just nu så jag tror egentligen inte på att det kan funka att bli gravid nu. Efter mina behandlingar har jag fått ordentliga dippar både fysiskt och mentalt, jag förstår nu att de antagligen berodde på svängningar i TSH-värdet. Dessa dippar har även kostat mig ett antal av de där kilona jag kämpade så hårt för att gå ner i somras och mitt BMI är återigen högt. Jag tror att det smartaste jag kan göra nu är att pausa några månader och fokusera på att ta hand om min kropp (och min själ) och stärka den så gott det går och göra mitt tredje försök i vår. Har dock inte bestämt mig helt än, jag har ju flera dagar till på mig…

Efter dessa två jävliga år så borde det väl vara min tur nu, eller? Hade jag trott på någon gud eller ödet hade jag nog tänkt att det måste bli ett bra år nu för att jämna ut det hela lite. Hoppas verkligen att 2015 blir året jag lyckas bli gravid på! Det är min högsta önskan just nu. Avslutningsvis så hoppas jag att 2015 blir bättre än 2014 för oss alla och att det kommer föra med sig en hel massa plus och bebisar! Tack för att du läst ända hit 🙂