Gott nytt 2015 önskar jag oss alla!

2013 var det hittills värsta året i mitt liv. Jag var projektledare för ett projekt där jag mer och mer blev klämd mellan kunden, mitt team och våra chefer. Jag la all min energi på att försöka göra alla nöjda med följd att alla blev sura och jag sjönk bara djupare och djupare. Helgerna låg jag mer eller mindre medvetslös i soffan för att sedan släpa mig till jobbet igen när det blev måndag dock efter att ha suttit en halvtimme på sängkanten för att övertala mig själv att alls gå dit. I mars kände jag att det inte gick längre och bestämde mig för att sjukskriva mig en kort period och sjukskrivningen planerade jag in (och sköt på) så att den inte skulle störa projektet. Så här i efterhand inser jag hur vansinnigt det var att planera in min sjukskrivning samt ordna ersättare och överlämning för tiden jag trodde jag skulle vara borta men jag ville inte lämna någon i sticket. Tiden hemma funderade jag mycket på hur jag egentligen ville ha mitt liv, och det var då tanken på att bli mamma på egen hand verkligen slog rot och det kändes så rätt. Dock är det inte beslut som jag tycker man ska fatta spontant så jag satte upp ett halvårs betänketid för mig själv, om det fortfarande kändes rätt skulle jag dra igång i september. Jag blev hemma i tre veckor den vändan och jag gick tillbaka till jobbet full av energi. De första veckorna gick bra, jag testade nya metoder på jobbet som jag kände gjorde mig mer effektiv och mindre stressad, men tyvärr gillade inte min chef mina nya metoder. Än idag förstår jag inte vad han egentligen invände mot för jag blev verkligen bättre på mitt jobb men kanske kände han att han tappade inflytande, jag vet som sagt inte. Alltså var jag snabbt tillbaka i gamla spår och det gick trögt igen. I slutet av maj kom den verkliga kraschen och min chef var i högsta grad inblandad i den med. Hade jag fått stöd i det läget när jag berättade om hur dåligt jag mådde istället för att få nya oöverstigliga krav hade det nog aldrig gått så illa som det gjorde. Jag bröt ihop fullständigt på jobbet och gick hem utan att ens stänga av datorn. Sedan låg jag hopkurad i flera veckor och bara grät, allt kändes nattsvart och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle kunna resa mig igen. Jag fick panikkänslor när någon gick för nära mig på ICA. Åka spårvagn var tortyr, det var för mycket intryck för min skadade hjärna och ofta slutade det med att tårarna rann där jag satt och jag försökte dölja dem. Minnet var helt paj, jag kunde läsa en bok och nästa dag hade jag inte bara glömt vem som var mördaren utan jag hade inte en aning om vad den handlade om överhuvudtaget. Jag har alltid varit självständig och känt att jag kan förlita mig på min egen förmåga att ta mig fram i livet både yrkesmässigt och ekonomiskt, och helt plötsligt var mina tidigare förmågor helt borta. Det som jag definierat som mina största styrkor och största tryggheter fanns inte mer. Paniken och ångesten var galet jobbiga, hur skulle jag kunna fortsätta mitt liv nu? Skulle allt som jag jobbat för de senaste 20 åren vara bortkastat? Jag har tidigare inte alls förstått vad det innebär att bli utbränd, eller drabbas av utmattningssyndrom som man kallar det numera, och jag får erkänna att jag trott att de som drabbas är de som är lite veka. Nu har jag förstått att det är tvärtom, det är de som är envisa, starka och ambitiösa som drabbas, de som vägrar ge upp fast det är jobbigt och ofta  ”duktiga flickor”. Det är galet är hur många som kommit till mig efteråt och berättat att de också gått igenom det, eller deras partner eller bästa vän. Jag hade inte en aning om hur vanligt det var för det är inget man pratar om, och varför gör vi inte det? Det är ju verkligen inget att skämmas för! I juni började jag ta Levaxin då mitt TSH låg över 8 och efter ett tag började vilan och medicinen verka. I slutet av sommaren kände jag mig redo att börja arbetsträna och ett möte bokades in med min chef och min handläggare på Försäkringskassan. Mötet gick inte särskilt bra, det var mest min chef och handläggaren som hade en hetsig diskussion som jag inte blev insläppt i men det blev ändå någon slags plan gjord. Så började min arbetsträning, 10h per vecka, men jag fick knappt inga arbetsuppgifter utan satt mest av tiden och jag mådde pest. Jag bestämde då att försöka börja jobba 25% istället för då skulle jag väl ändå få ”riktiga” uppgifter men det blev inte mycket bättre. Straxt innan jul var det dags för ett nytt möte med mig, min chef, min läkare och min handläggare. Det mötet gick åt helvete. Min handläggare var på krigsstigen och trots att jag, chefen och läkaren sa att vi trodde på att jag skulle kunna komma tillbaka till mitt nuvarande jobb så tyckte handläggaren att jag skulle avsluta min anställning och anmäla mig hos arbetsförmedlingen istället, jag skulle alltså ur sjukstatistiken och in i arbetslöshetsstatistiken istället… Till slut avbröt min läkare mötet med motiveringen att det var skadligt för mig att fortsätta (vid det laget satt jag och storgrät) och det bestämdes att vi skulle ta ett nytt möte och fortsätta i januari. God jul till mig liksom… Då jag inte alls var beredd på att bli arbetslös så triggades min kampvilja igång igen och jag började leta efter information om vilka rättigheter jag egentligen hade. Det visade sig att jag hade rätt att få byta handläggare så i mellandagarna lyckades jag luska ut vem hans chef var och ringde upp henne och krävde att få byta. Det tog några samtal, övertalning och hot om jag inte skulle gå på nästa möte alls men jag fick en ny handläggare (vid det laget hade jag bestämt mig för att strunta i sjukpenningen och leva på mina besparingar om de skulle fortsätta att kräva att jag skulle bli arbetslös). Det nya mötet gick bättre och sedan dess har inte Försäkringskassan bråkat med mig alls annat än att jag fått byta handläggare en gång till.

Efter det tuffa 2013 kände jag mig hoppfull inför 2014, detta skulle bli året då jag skulle bli frisk och kunna jobba 100% igen. Det var också året då jag skulle bli gravid och äntligen få leva det familjeliv jag så länge drömt om. Planen att börja bli gravid redan i september året innan fick jag skjuta på då jag inte tyckte det funkade att dra in ett barn i mitt liv när jag fortfarande var så känslig, men nu skulle jag väl snart vara frisk? I februari gick jag upp på 50% och efter en liten dipp så planade det ut och funkade bra, så då började fundera på barnplanerna igen. Första steget inför en insemination var att ta ett antal blodprover, framförallt olika könssjukdomar, men jag ville ta ett AMH-prov också. Jag ringde kvinnokliniken där de även hjälper singelkvinnor med fertilitetsutredningar men fick inte tid förrän i april. Så kom april och jag tog mina prover och sedan kom smällen, mitt AMH var bara 0,5 mikrogram/L vilket innebar att mina ägg nästan var slut och jag kanske inte skulle kunna bli gravid med egna ägg. Mitt BMI var dessutom för högt för att göra IVF men kvinnokliniken rekommenderade mig att börja med inseminationer direkt för jag hade INTE tid att vänta. Började då kontakta de danska klinikerna för att höra om deras rekommendationer angående insemination, IVF och viktnedgång. Ytterligare dråpslag. Vet inte vad jag hade väntat mig riktigt men när svaren började trilla in under en måndag när jag satt på jobbet, det ena mer negativt än det andra (de var inte direkt pigga på att få mig som patient) och någon började till och med prata om äggdonation, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det var då jag bestämde mig för att vända mig till CFC som är kända för att ta sig an även de lite mer hopplösa fallen och det var så jag kände mig. Där började min resa på allvar med både bra och dåliga upplevelser både i den svenska och danska läkarvärlden. Mycket av den tidiga delen av resan kan ni läsa mer om i mitt första blogginlägg Från då till nu där jag sammanfattat vad som hände innan jag startade bloggen, och ja resten finns i resterande inlägg. Från juni och fram till årsskiftet hann jag med två stimulerade inseminationer och två IVFer med lika negativt resultat. I slutet av sommaren tog jag om mitt AMH och det var då på en normal nivå vilket ändå gav mig lite mer hopp om att lyckas. Sammanfattningsvis så handlade mitt 2014 nästan enbart om att försöka bli gravid och det blev inte mycket energi över till andra saker i livet, men trots det känner jag mig inte närmare målet. Nu går jag i valet i kvalet om jag ska börja min tredje IVF på tisdag (6/1) eller ej. Jag vill verkligen inte vänta men min kropp känns körd i botten just nu så jag tror egentligen inte på att det kan funka att bli gravid nu. Efter mina behandlingar har jag fått ordentliga dippar både fysiskt och mentalt, jag förstår nu att de antagligen berodde på svängningar i TSH-värdet. Dessa dippar har även kostat mig ett antal av de där kilona jag kämpade så hårt för att gå ner i somras och mitt BMI är återigen högt. Jag tror att det smartaste jag kan göra nu är att pausa några månader och fokusera på att ta hand om min kropp (och min själ) och stärka den så gott det går och göra mitt tredje försök i vår. Har dock inte bestämt mig helt än, jag har ju flera dagar till på mig…

Efter dessa två jävliga år så borde det väl vara min tur nu, eller? Hade jag trott på någon gud eller ödet hade jag nog tänkt att det måste bli ett bra år nu för att jämna ut det hela lite. Hoppas verkligen att 2015 blir året jag lyckas bli gravid på! Det är min högsta önskan just nu. Avslutningsvis så hoppas jag att 2015 blir bättre än 2014 för oss alla och att det kommer föra med sig en hel massa plus och bebisar! Tack för att du läst ända hit 🙂

Annonser

6 thoughts on “Gott nytt 2015 önskar jag oss alla!

  1. Livet kastar sannerligen ut en på en ena jäkla resor ibland. Har också varit in i väggen, för cirka sex år sedan. Man lär sig mycket på det med några år i ryggen, men jag har också börjat inse hur skör man är i nya krissituationer om man bara kör på. Vilket är lätt hänt, eftersom man funkar som man gör.
    Hoppas du hittar en lösning som känns bra för dig, oavsett om du kör igång nu 6/1 eller om nån månad. Att våga vila är en stor styrka tycker jag, att följa sin kropp och själs vilja. Fast man så gärna vill komma igång med vissa saker.
    Håller tummarna stenhårt för att 2015 blir vårt och alla andra kämpars år då drömmar får gå i uppfyllelse! ♥

    Liked by 1 person

  2. Har också varit utmattad. Låg och sov i tre veckor i princip. Det enda jag fick göra för läkaren var att äta, sova och träna i tre månader. Trodde jag skulle dö, men det hjälpte verkligen. Lärdomen blev att verkligen stanna upp och lyssna på sig själv. Vad vill jag? Numera är jag verkligen inte duktiga flickan längre. Konstigt nog har både livet och arbetslivet blivit så mycket bättre sedan jag begravde henne 😉
    All lycka till dig 2015, heja heja!

    Liked by 1 person

  3. Jag skulle vilja ge dig en stor kram. Blir så ledsen av att läsa vad du gått igenom och hur du fått kämpa. Vad är det för fel på din chef som inte kunnat stötta dig mer? Jag blir arg av att läsa. Jag sitter här nu och försöker också planera in en sjukskrivning, tänka att jag klarar en dag till, en timme till trots att signalerna säger något annat. Det gör mig rädd, att det är så svårt att se klart när man är mitt uppe i något. Var går gränsen? Är jag frisk nog att göra den bedömningen själv? Du nämner det inte men jag hoppas att du har haft vänner och familj omkring dig under de här åren, att du inte varit ensam. Kram ♥

    Gilla

    • Att du som du skriver försöker planera in en sjukskrivning är definitivt en varningssignal. Det är svårt att göra den här bedömningen själv men jag kan rekommendera att göra några av de självskattningstester för utmattningssyndrom som finns på nätet och verkligen vara brutalt ärlig när du svarar på frågorna. Det kan också vara bra att boka en tid på vårdcentralen och höra vad läkaren där säger. Ta hand om dig! Kram

      Gilla

  4. Tack för alla era kommentarer och stöd! Det är konstigt att det är så vanligt att drabbas och att hetsen i samhället ändå bara fortsätter och fortsätter, jag hoppas att det blir en förändring så småningom.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s