Dokumentär-tips!

Det är drygt ett år sedan jag såg dokumentären First Comes Love av Nina Davenport och jag kan rekommendera den. Nina är en dokumentärfilmare som bor i New York och när hon var 41 år gammal bestämde hon sig för att försöka få barn på egen hand och samtidigt göra en dokumentär om det. Man får följa henne på hela resan och jag minns särskilt scener från hennes förlossning där hon hade med sig en massa vänner som hejaklack. Ninas resa och min resa är kanske inte jättelika (förutom behandlingarna och målet) men det är ändå kul att hon gjorde en film om det! Är ni nyfikna så visas dokumentären på URplay, First Comes Love – del 1, och den finns tillgänglig till 2015-08-16.

Kallad till provtagning

Har haft en riktig skitvecka på jobbet den här veckan som dessutom var min sista på 50%. Inte direkt den bästa uppladdningen för att ta steget upp på 75% men det är väl bara att bita ihop och ta sig igenom. Att veckan i övrigt varit kass gjorde att jag blev ännu gladare av att det damp ner ett brev från Sahlgrenska på hallmattan idag. Det innehöll en bekräftelse på att de tagit emot min egenremiss till endokrinolog som jag skickade iväg för exakt en vecka sedan och även en begäran om att jag ska gå och lämna nya blodprover för att komplettera remissen. Hoppas att det är ett tecken på att min remiss kanske blir godkänd och jag släpps in i det svenska vårdsystemet igen. Det är så märkligt det här med att behöva åka till ett annat land för att göra fertilitetsbehandlingar, det känns ibland som om man håller på med något olagligt och fult trots att jag försöker åstadkomma det som de flesta föräldrar brukar beskriva som det mest fantastiska i världen. Alla de dörrar som stängs i Sverige när man försöker få hjälp på vägen gör det tufft mentalt, ”Är du en singelkvinna? Nej då kan vi inte hjälpa dig med det där blodprovet.”. När man blir nekad vård pga sitt civilstånd kan man undra vilket århundrade vi lever i egentligen. Det som på sätt och vis är ännu märkligare är att så fort man lyckas att bli gravid så öppnas alla dörrar igen och man är hjärtligt välkommen tillbaka, det är bara själva tillverkningen som ska förhindras. Nåja det var ett litet sidospår. På tisdag ska jag ta vägen förbi Sahlgrenska innan jobbet och lämna nya sköldkörtelprover (TSH, fritt T4, TPO-antikroppar och TRAK-antikroppar) så får jag hoppas på att jag får en kallelse sedan så att jag kan avboka den dyra tiden på Carlanderska. Skönt att veckan avslutades bra ändå.

Det går långsamt framåt

I fredags avslutade jag min tre veckor långa kickstart med viktminskningen. Det var tufft med pulverdieten den här gången, tuffare än jag minns från tidigare gånger jag gjort det. Den första natten var jag fruktansvärt hungrig och hade svårt att sova och även om hungern mattades sedan så fanns den kvar hela vägen. Det var många gånger jag fick påminna mig om varför jag utsatte mig för det men när jag kom ihåg att det är för att förhoppningsvis få ut fler ägg nästa gång var det bara att ta ett djupt andetag och fortsätta. Det hjälpte också att det blev bra resultat på vågen, särskilt första och andra veckan. tredje veckan gick det väldigt trögt men då hade antagligen kroppen gått ner i varv plus att jag hade PMS vilket brukar betyda plus på vågen. Totalt blev det minus 7,2% och det är jag nöjd med.

Igår gick jag in i fas 2 av min viktminskningsplan. Jag ska testa att leva på 1000 kcal per dag vilket är ungefär hälften av mitt dagsbehov. Det här har jag aldrig testat förut så jag får se hur det går. Under pulverkuren var jag väldigt trött och seg och jag hoppas att jag får tillbaka lite energi för annars får jag nog öka på kaloribudgeten lite för nu måste jag öka från 50% till 75% på jobbet. Planen är att köra på detta under sju veckor, men jag får som sagt se hur det går. Det kommer nog bli svårt att alltid vara duktig och räkna varenda kalori men förhoppningsvis räcker motivationen ända fram. Sedan finns det ju perioder som är tuffare än andra… Det här med att ha godisstopp och leva på en strikt kaloribudget när man har PMS och allt man kan tänka på är att få trycka i sig en stor chokladkaka, det är snudd på tortyr 😉

Jag har också börjat kolla lite på det här med att gå till en endokrinolog. Min vårdcentral vill inte hjälpa mig med en remiss men fredags skrev jag en egenremiss till Sahlgrenska där jag kortfattat beskrev varför jag tror att jag behöver deras expertis inför nästa IVF-försök. Efter vad jag har förstått är det svårt att få egenremisser godkända och sedan är frågan om jag hinner bli kallad i tid, så jag kontaktade även Carlanderska. Jag fick prata med en trevlig sköterska och när jag kort talade om varför jag ville komma sa hon ”men det här går du väl redan för hos specialist?”. Skönt att höra att jag inte är alldeles hypokondrisk utan att jag antagligen är inne på rätt spår när jag försöker få träffa en endokrinolog. Tyvärr är det dyrt att gå privat, första besöket skulle kosta 1690 kr och andra besök 1000 kr men det är det värt om det innebär att jag kan få hjälp att bli gravid. Nu hoppas jag på att min egenremiss blir godkänd och att jag blir kallad till Sahlgrenska men annars har jag en tid bokad på Carlanderska 13/3.

Jag har alltså tagit några små steg framåt både med vikten och endokrinolog inför nästa försök så det börjar kännas som att jag använder min behandlingspaus väl. Får också säga att även om barnlängtan finns kvar så är det väldigt skönt att för en stund vara ute ur behandlingsbubblan, det är en tuff värld att leva i.

Sedan sist har det även kommit lite dåliga nyheter. Lagen om att ge ensamstående rätt till assisterad befruktning i Sverige kommer inte att behandlas av riksdagen förrän till hösten. Det innebär att en lagändring tidigast kan träda i kraft 2016-01-01 och inte redan i sommar som det varit prat om tidigare. Jag hade hoppats på att åtminstone få ställa mig i IVF-kö om ett halvår men om det dröjer ännu längre är det tveksamt om jag alls kommer hinna få någon hjälp i Sverige innan det är dags för mig att ge upp IVF-försökandet och gå vidare mot äggdonation som inte kommer vara lagligt med den nya lagen heller. Nu hoppas jag förstås att någon IVF-behandling (helst nästa behandling) kommer resultera i ett barn men det är nog dags att inse att jag kommer få finansiera hela min resa mot att bli mamma själv.