Jag vill inte fast jag vill så förtvivlat gärna…

Det här pausen jag tar från IVF-karusellen har verkligen gjort stor nytta. Det är otroligt skönt att inte behöva leva med den fysiska och mentala pressen det innebär att göra misslyckade försök och jaga efter nästa. Jag mår fantastiskt mycket bättre, jag är gladare, starkare och börjar hitta tillbaka till mitt gamla jag, alltså den jag var innan utbrändheten. När jag höll på som mest i höstas insåg jag att det jag höll på med var jobbigt men jag insåg inte hur tärande det egentligen var, den insikten har kommit nu när jag tvingade mig själv att trycka på paus ett tag. Ett problem med pausen är dock att jag just nu verkligen inte vill hoppa på IVF-karusellen igen. Jag vill inte hålla på att jaga läkartider och tågbiljetter, ha okända män rota runt i mina mest privata kroppsdelar, proppa kroppen full med hormoner och sticka mig själv i magen så att det gör ont och blöder, hoppas så starkt och sedan bli besviken. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte… Jag vill leva som en normal människa nu, jag vill fortsätta att äta rätt och träna för att få tillbaka min fysiska ork. Jag vill fortsätta kämpa på jobbet så att jag kan ta det sista klivet upp på 100% och slippa stämpeln sjukskriven och trasig. Jag vill ha ork och lust att vara social och träffa vänner och inte tycka att de bästa helgerna är när jag får stänga in mig ensam med Netflix för att jag inte orkar träffa människor och låtsas vara normal. Jag vill helt enkelt ha mitt liv tillbaka, det liv jag hade innan jag började halka ner i avgrunden och till slut kraschade. Det är dit jag är på väg nu när jag pausat, jag kan börja ana det där framme vid horisonten. Men mina erfarenheter från i höstas har lärt mig att IVF-andet innebär en lång omväg, jag klarar inte av att göra allt samtidigt och ska inte förvänta mig det. Min längtan efter barn är dock inte mindre för det och den krassa verkligheten är att jag har två dåliga IVF-försök i bagaget och jag fyller 38 år om tre månader så jag har verkligen inte någon tid att förlora. Jag kan inte skjuta upp ”barn-projektet” för då är risken stor att det aldrig blir något och den framtiden vill jag inte ha. Så nu står jag här vid vägskälet och måste bestämma vilken väg jag ska ta men egentligen finns det nog inget val, jag måste ta omvägen med alla de strapatser det innebär. Jag önskar bara att jag kunde få vila mig lite till först innan jag fortsätter men det hinner jag nog inte.

Annonser

Hypotyreos och IVF

Som jag skrivit om tidigare så har jag hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning, och jag äter medicinen Levaxin för det. Hypotyreos innebär att sköldkörteln som sitter i halsen inte producerar tillräckligt av ett hormon som heter T4 som alla kroppens celler behöver för att göra sitt jobb, och om sköldkörteln inte klarar att producera tillräckligt med T4 så saktar hela kroppen ner och man kan få en mängd olika symtom. Det är hypofysen som reglerar hur mycket T4 som sköldkörteln ska producera genom att utsöndra hormonet TSH när halten T4 är för låg i blodet, och när ämnesomsättningen är för låg ökar alltså halten av TSH. I Sverige anses ett TSH mellan 0,3-4,5 vara normalt men det har diskuterats om gränsen ska sänkas. Vid IVF så bör dock TSH vara lägre än 4,5 men mer om det senare. Att TSH-värdet är i balans är otroligt viktigt både när man försöker bli gravid och när man är det. En för låg halt av sköldkörtelhormon i blodet kan förhindra graviditet, orsaka missfall och orsaka hjärnskador på fostret. En rätt viktig grej att ha koll på när man kämpar med IVF alltså.

Jag har i samband med mina IVFer frågat om riktvärden för TSH och min medicinering både på min vårdcentral och min danska klinik men inte känt att jag fått gehör för min oro. På vårdcentralen har de sagt att mina värden är ok och att en remiss till endokrinolog (specialister inom detta) bara skulle avslås. Min danska klinik har enbart sagt att det är ok med behandling så länge TSH ligger under 2,5. Då jag har svårt att inte dammsuga nätet efter information när jag är orolig har jag själv hittat (bl a på Sahlgrenskas sida) att vid IVF ska TSH helst ligga mellan 0-1. Jag har även hittat artiklar där man konstaterat att IVF-hormonerna binder upp T4 vilket kan få TSH-värdet att öka kraftigt i samband med stimulering. Det här gäller kvinnor som redan äter Levaxin och har en underfunktion på sköldkörteln, om den funkar som den ska antar jag att kroppen klarar att reglera hormonhalten utan Levaxin. Efter båda mina IVFer så kände jag mycket av symtomen på låg ämnesomsättning under några veckor, och flera veckor efter IVF 2 så var mitt TSH lätt förhöjt. Det fick mig att tro att Levaxinet jag tar inte är tillräckligt under IVF-stimuleringen så jag bestämde mig för att på egen hand försöka få träffa en endokrinolog inför IVF 3. Det fanns två sätt att gå tillväga på, dels att boka tid privat och dels skriva en egenremiss. För drygt 1,5 månad sedan ringde jag till Carlanderska och bokade en tid där och jag skrev även en egenremiss där jag kortfattat skrev om min historia, att jag håller på med IVF och listade alla mina hormonprover och skickade den till Sahlgrenska.

Jag hade inte så stora förhoppningar om egenremissen men efter bara en vecka kom det hem ett brev där jag blev kallad till provtagning. Några dagar efter blodprovet så kom det ett nytt brev från överläkaren på endokrinologen där hon rekommenderade mig att sänka Levaxinet lite för nu låg mitt TSH på 0,15 och sedan lämna nya prover fyra veckor senare. Hon skrev även om det som jag läst mig till, dvs att vid stimuleringen så binds T4 upp i kroppen och vid nästa stimulering så rekommenderade hon mig att öka dosen och höra av mig till dem för eventuell mer provtagning och kanske ytterligare justering av dosen. Åh vad skönt det var att få bekräftat det som jag försökt fråga om så länge! Också skönt att bli tagen på allvar och få hjälp. Däremot så tyckte jag det kändes lite osäkert om jag faktiskt skulle få komma dit och prata med en läkare vid nästa IVF och jag hade en behov av att få prata med någon. Därför bestämde jag mig för att använda tiden jag bokat på Carlanderska ändå trots att det är snordyrt att gå till endokrinolog privat och jag var där igår.

Läkaren började med att berätta lite allmänt om hypotyreos och sedan frågade han mig om min historik. Tydligen så är det vanliga att man har så kallade TPO-antikroppar i blodet om sköldkörteln inte orkar producera tillräckligt med hormon. Anti-kropparna tyder på en autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln men jag ligger inom normalintervallet. Det finns inte heller vad jag vet hypotyreos i släkten vilket är en annan vanlig orsak, så han kunde inte tala om vad mina problem beror på vilket hände ibland. För första gången på två år var det en läkare som faktiskt undersökte mig fysiskt för detta. Det var visserligen lite märkligt när en man jag inte känner ställer sig bakom mig, lägger båda händerna runt halsen och börjar klämma men domen blev att min sköldkörtel känns normal fast kanske något mindre än normalt. Svängningar i TSH kan bero på mycket och de kan vara tillfälliga men läkaren tyckte att det verkade som om jag ändå har en äkta hypotyreos.

Vi pratade också en del om hypotyreos och medicinering i samband med IVF. Han sa att om man inte äter Levaxin så brukar gränsvärdet för TSH vid IVF vara 2,5. Om man äter Levaxin så brukar man dock sätta gränsen vid 2,0 men det skadar inte att ligga lägre om man tål Levaxinet bra. Det är tydligen väldigt olika hur man mår när TSH-värdet går ner men eftersom jag inte kände av något speciellt när jag låg så lågt som 0,15 så tyckte han att jag kunde pressa ner TSH-värdet mellan 0-1 inför nästa försök och öka på medicinen lite mer när jag startar stimuleringen. Någon gång under samtalet sa han också att ett lågt TSH kan göra att ägget fäster lättare så jag kommer definitivt följa råden jag fått både av honom och av Sahlgrenska. Ska lämna nya blodprover i veckan på Sahlgrenska och det ska bli spännande att se vad mitt TSH ligger på nu efter den lilla dos-justeringen jag gjorde för fyra veckor sedan. Kanske vet vi snart hur vi ska ställa in Levaxinet för att kunna styra TSH-värdet inför IVF 3.

När man inte går säker ens i sitt eget vardagsrum

Jag har en nära vän, eller jag kanske hade henne som vän jag vet inte längre. Vi träffades när vi pluggade och jag såg henne länge som min bästa vän. Åren gick och vi träffades inte längre lika ofta men hon var fortfarande en av mina närmaste vänner. Det ändrades när hon fick sin son i början av 2013. Senaste gången vi sågs var då i mars när jag åkte ut och tittade på hennes nya hus och träffade hennes barn för första gången. Jag minns när jag satt på bussen ut och tänkte att jag skulle berätta nyheten att jag också bestämt mig för att försöka bli mamma men på egen hand. Det blev aldrig så den gången att jag sa något, det blev inte läge för det. Ett par månader senare gick jag in i väggen så det blev inte att jag hörde av mig på lång tid och det gjorde inte hon heller. Jag gjorde ett litet kontaktförsök under hösten och senare ännu ett under förra våren men fick inte mycket respons, när vi väl kom till att bestämma dag så svarade hon aldrig. Jag saknar henne dock och har under en tid funderat på att försöka få till en träff igen men inte kommit till skott. Ikväll satt jag och tittade på Melodifestivalen när det plingade till i telefonen. Det var ett SMS från henne! Jag blev så glad, kanske saknar hon mig med. Sedan öppnade jag SMSet där hon undrar hur det är med mig och hur det går med jobbet och lägenheten innan hon går vidare med att hon precis har fått en dotter så nu är småbarnskaoset ännu värre. Där kastade jag ifrån mig telefonen och började storgråta. Det kändes så mycket värre än de vanliga Facebook-sparkarna med ultraljudsbilder och nyfödda bebisar för de är ändå riktade till alla i flödet, det här var personligen skickat till mig. Jag har fortfarande svårt att sluta gråta, det blev en sådan chock för trots Facebook så hade jag inte en aning om att hon ens var gravid. Har god lust att svara att jo det är fint med mig och jag ska snart dra igång med min tredje IVF så det går lite trögare för mig på barnfronten. Ska nog försöka sova på saken innan jag svarar… Jag är väl lite överkänslig när det gäller sådana här saker och det är ju inte hennes fel att mina IVFer går åt skogen.

Frustrationen är på topp iaf…

Har känt mig så fruktansvärt frustrerad ett tag. Det känns som om jag bara står och stampar på samma punkt och inte kommer vidare och det gäller inte bara ”bli gravid-projektet” utan i stort sett allt i mitt liv. Jag är fortfarande inte 100% efter smällen in i väggen vilket innebär att jag inte kan få sådana uppdrag på jobbet som jag vill ha (och är bra på) utan jag får skituppgifter av min chef. Efter att jag blev sjuk och under min återgång har jag insett att jag inte alls trivs på mitt jobb längre och vill byta men vem skulle anställa någon som fortfarande är deltidssjukskriven pga stress? Jag sitter alltså fast där jag är… Har dock börjat snegla på platsannonser men de jobb jag är kvalificerad för och skulle tycka vara roliga är jag rädd att jag inte är redo för än och skulle riskera en ny smäll. Annars hittar jag inte ens några jobb att söka…

Sedan har vi mitt viktminskningsprojekt. Är nu inne på fjärde veckan med 1000 kcal/dag och har inte gjort ett enda avsteg. Trots min självdisciplin så har vågen segat sig neråt oändligt långsamt efter mina tre veckor första veckor på pulverdiet. Jag är alltså inne på sjunde veckan av att förneka mig allt som sätter guldkant på tillvaron och det ger ändå inte resultat, iaf inte så snabbt som jag hoppats. Dieten försvårar också mitt sociala liv då träffa vänner ofta innebär att äta eller dricka något ihop och när man inte dricker vare sig koffein eller alkohol och knappt äter något (och definitivt inte något man köper ute) så blir det svårt. Att sitta och smutta på en mineralvatten blir snabbt rätt trist så det har blivit att jag undviker sådana situationer och stannar hemma.

Men spelar några kilon hit eller dit så stor roll då tänker du kanske men i mitt fall tror jag att det gör det. Under mina IVF-behandlingar i höstas slogs medicinen för min ämnesomsättning ut av alla hormoner (ja jag har fått det bekräftat av läkare nu men det blir ett annat inlägg) och under dipparna efteråt gick jag upp väldigt mycket och jag har blivit rekommenderad tidigare att försöka gå ner inför IVF. Jag har ett viktmål som jag vill nå innan nästa IVF-försök och jag hade hoppats nå det i tid för att göra en behandling i slutet av april eller i början av maj men med den här långsamma takten vet jag inte om jag hinner bli klar. Om jag inte har nått målet kanske det blir att skjuta upp nästa försök ännu en cykel och nu har jag väntat länge nog känns det som.

Så mitt jobb är kasst, jag tillåter mig ingen guldkant i mat- eller dryckesväg, vågen segar sig neråt, mitt sociala liv är minimalt och trots alla ansträngningar kanske jag ändå får skjuta på nästa försök, ett försök som kanske ändå inte resulterar i annat än ett stort hål i plånboken (det var ju enda resultatet av de två tidigare försöken). Känns som om det bara är frustrationen som är på topp för tillfället. Fast jag försöker ta en dag i taget och ibland försöka stanna upp och tänka tillbaka på var jag var för ett tag sedan för när jag gör det inser jag att jag faktiskt inte står på riktigt samma fläck nu som då även om det känns så. Jag har kommit upp i tid på jobbet och testar nu 75% så 100% är förhoppningsvis snart inom räckhåll och kanske kommer det ett bra uppdrag snart. Vikten rör sig ju ändå neråt och jag är mindre än ett halvt kilo ifrån -10% sedan jag startade för snart sju veckor sedan även om jag hamnat på en liten platå nu. Och vem vet kanske blir jag gravid nästa IVF, tredje gången gillt hade inte varit så dumt och då kommer att vara värt det trots all frustration och alla uppoffringar. Bara att fortsätta ta en dag i taget och försöka göra det bästa av den, det mesta kan man ändå stå ut med en dag till. Nu har jag gnällt färdigt för den här gången.