När man inte går säker ens i sitt eget vardagsrum

Jag har en nära vän, eller jag kanske hade henne som vän jag vet inte längre. Vi träffades när vi pluggade och jag såg henne länge som min bästa vän. Åren gick och vi träffades inte längre lika ofta men hon var fortfarande en av mina närmaste vänner. Det ändrades när hon fick sin son i början av 2013. Senaste gången vi sågs var då i mars när jag åkte ut och tittade på hennes nya hus och träffade hennes barn för första gången. Jag minns när jag satt på bussen ut och tänkte att jag skulle berätta nyheten att jag också bestämt mig för att försöka bli mamma men på egen hand. Det blev aldrig så den gången att jag sa något, det blev inte läge för det. Ett par månader senare gick jag in i väggen så det blev inte att jag hörde av mig på lång tid och det gjorde inte hon heller. Jag gjorde ett litet kontaktförsök under hösten och senare ännu ett under förra våren men fick inte mycket respons, när vi väl kom till att bestämma dag så svarade hon aldrig. Jag saknar henne dock och har under en tid funderat på att försöka få till en träff igen men inte kommit till skott. Ikväll satt jag och tittade på Melodifestivalen när det plingade till i telefonen. Det var ett SMS från henne! Jag blev så glad, kanske saknar hon mig med. Sedan öppnade jag SMSet där hon undrar hur det är med mig och hur det går med jobbet och lägenheten innan hon går vidare med att hon precis har fått en dotter så nu är småbarnskaoset ännu värre. Där kastade jag ifrån mig telefonen och började storgråta. Det kändes så mycket värre än de vanliga Facebook-sparkarna med ultraljudsbilder och nyfödda bebisar för de är ändå riktade till alla i flödet, det här var personligen skickat till mig. Jag har fortfarande svårt att sluta gråta, det blev en sådan chock för trots Facebook så hade jag inte en aning om att hon ens var gravid. Har god lust att svara att jo det är fint med mig och jag ska snart dra igång med min tredje IVF så det går lite trögare för mig på barnfronten. Ska nog försöka sova på saken innan jag svarar… Jag är väl lite överkänslig när det gäller sådana här saker och det är ju inte hennes fel att mina IVFer går åt skogen.

Annonser

4 thoughts on “När man inte går säker ens i sitt eget vardagsrum

  1. Förstår din reaktion så väl, så väl. Jag känner ofta att jag är överkänslig, men är det så konstigt att vi är det? Hur kan vi inte vara känsliga med tanke på vad vi går igenom? Var ledsen utan dåligt samvete. Kram

    Gilla

  2. Tack för ett ärligt inlägg! ❤ tyvärr känner jag igen reaktionen och känslan. Inget man är stolt över men som sagt man är ju mänsklig.., man längtar så och det gör det smärtsamt speciellt vid sånna tillfällen. Just nu känns det som ALLA i min omgivning har/ får barn och lyckas… Det känns lite tomt. Känslorna går upp och ner och man gör sitt bästa. Precis upptäckt din blogg , det fettsyra att läsa om andra… Kram till dig

    Gilla

  3. Tack för era kommentarer, det är skönt att veta att man inte är ensam om att uppleva sådana här känslor. Lyckades precis klämma ur mig ett svar i stil med ”grattis till dig, med mig är det fint” vilket kanske inte är så ärligt men det bästa om jag vill göra ett nytt försök att ta upp kontakten senare (för ett ”det skulle vara kul att ses” pallade jag inte med nu).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s