Jag vill inte fast jag vill så förtvivlat gärna…

Det här pausen jag tar från IVF-karusellen har verkligen gjort stor nytta. Det är otroligt skönt att inte behöva leva med den fysiska och mentala pressen det innebär att göra misslyckade försök och jaga efter nästa. Jag mår fantastiskt mycket bättre, jag är gladare, starkare och börjar hitta tillbaka till mitt gamla jag, alltså den jag var innan utbrändheten. När jag höll på som mest i höstas insåg jag att det jag höll på med var jobbigt men jag insåg inte hur tärande det egentligen var, den insikten har kommit nu när jag tvingade mig själv att trycka på paus ett tag. Ett problem med pausen är dock att jag just nu verkligen inte vill hoppa på IVF-karusellen igen. Jag vill inte hålla på att jaga läkartider och tågbiljetter, ha okända män rota runt i mina mest privata kroppsdelar, proppa kroppen full med hormoner och sticka mig själv i magen så att det gör ont och blöder, hoppas så starkt och sedan bli besviken. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte… Jag vill leva som en normal människa nu, jag vill fortsätta att äta rätt och träna för att få tillbaka min fysiska ork. Jag vill fortsätta kämpa på jobbet så att jag kan ta det sista klivet upp på 100% och slippa stämpeln sjukskriven och trasig. Jag vill ha ork och lust att vara social och träffa vänner och inte tycka att de bästa helgerna är när jag får stänga in mig ensam med Netflix för att jag inte orkar träffa människor och låtsas vara normal. Jag vill helt enkelt ha mitt liv tillbaka, det liv jag hade innan jag började halka ner i avgrunden och till slut kraschade. Det är dit jag är på väg nu när jag pausat, jag kan börja ana det där framme vid horisonten. Men mina erfarenheter från i höstas har lärt mig att IVF-andet innebär en lång omväg, jag klarar inte av att göra allt samtidigt och ska inte förvänta mig det. Min längtan efter barn är dock inte mindre för det och den krassa verkligheten är att jag har två dåliga IVF-försök i bagaget och jag fyller 38 år om tre månader så jag har verkligen inte någon tid att förlora. Jag kan inte skjuta upp ”barn-projektet” för då är risken stor att det aldrig blir något och den framtiden vill jag inte ha. Så nu står jag här vid vägskälet och måste bestämma vilken väg jag ska ta men egentligen finns det nog inget val, jag måste ta omvägen med alla de strapatser det innebär. Jag önskar bara att jag kunde få vila mig lite till först innan jag fortsätter men det hinner jag nog inte.

Annonser

2 thoughts on “Jag vill inte fast jag vill så förtvivlat gärna…

  1. Hej,
    Jag förstår dig så väl och blir lite ledsen av att läsa hur jobbig din resa är. Nu vet jag inte vad du har för värden men att vänta har sina risker så klart, men om du mår bättre och känner dig mer ”på banan” tänker jag mig är bra för fortsatta försök. Värden kan sjunka helt plötsligt (som för mig) eller vara stabila i många år (som de varit för mig faktiskt!) så jag förstår din stress och oro. Min känsla är ändå att känn in, vad känns viktigast just nu? Kan du väntade månad, två eller tre och ge sig tid att må bra kanske det gör det lättare sen? Vad du än beslutar önskar jag dig all lycka till. För min del har det hjälpt mycket att komma fram till att jag kan ha ett fullgott och meningsfullt liv utan barn, om det inte blir. Det tog många år att komma dit men det ger mig tröst. Stor kram!

    Gilla

  2. Tack Sandra! Det blir nog att köra på ändå snart men ska kämpa lite till med vikten först. Jag har lyckas ta mig ner till samma vikt som jag hade vid min första IVF nu men vill få bort några till innan jag testar igen och då hoppas jag att medicinerna tar bättre och min kropp lyckas producera fler ägg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s