Förvirrad kropp

Jag tog den sista Crinonen i söndags kväll så jag hade räknat med att mensen skulle starta igår dvs ungefär två dygn senare. Straxt innan jag skulle gå och lägga mig så blev det rött på toapappret. Jaha det startar nu tänkte jag där jag satt på toaletten. Jag hade känt mig lite illamående en stund innan och det blev värre när jag satt där. När jag reste mig upp kände jag hur blodet försvann från ansiktet och jag hukade mig snabbt mot golvet. Jag har svimmat ett antal gånger tidigare och illamåendet brukar höra ihop med det. Jag har också lärt mig att det är bra att ha huvudet nära golvet dels för att då kommer ofta blodet tillbaka och jag slipper svimma men annars är det inte så lång fallhöjd så bulorna blir mindre. Efter en stund kändes det bättre och jag tänkte göra ett försök att borsta tänderna och sedan krypa i säng. Direkt när jag ställde mig upp vällde illamåendet upp igen och jag började stappla mot sängen istället för att slippa ligga på badrumsgolvet. Mitt badrum ligger vägg i vägg med sovrummet så det är inte mer än 8-10 steg till sängen men det var knappt att jag nådde fram. När jag var halvvägs lutade världen i 45 gärders vinkel och det svartnade för ögonen men jag fick tag i dörrposten och lyckades ta mig de sista stegen fram till sängen. Där låg jag sedan och kämpade mot illamåendet och vågade inte röra mig. Efter en dryg halvtimme kändes det bättre och jag satte mig försiktigt upp. Illamåendet var nästan helt borta så jag vågade mig upp för att borsta tänderna och det gick bra. Jag passade också på att gå på toaletten igen för jag ville inte upp en gång till om jag inte var tvungen. Nu blev det brunt på pappret så blödningen hade avstannat.

Imorse var det fortfarande brunt på pappret blandat med en massa Crinone-klumpar (blä) och så har det fortsatt hela dagen förutom ett undantag med lite rött innan det gick tillbaka till brunt. Om jag inte tagit Progesteron så länge så hade det varit dags för ÄL snart och jag har känt av den vänstra äggstocken som ska släppa ägg nästa gång ett tag. Det är antagligen mycket hormoner som går upp och ner i min kropp om den samtidigt ska starta en mens och förbereda för ÄL och jag misstänker att det är orsaken till min nästan-svimning igår. Hyfsat ironiskt och lite bittert dock att drabbas av yrsel och ordentligt med illamående precis efter att ha gett upp hoppet om en graviditet.

IVF 3: Dags att kasta in handduken

Jag har egentligen vetat sedan BIM i torsdags att jag inte blev gravid den här gången heller, det blev inte tredje gången gillt. Trots det har jag fortsatt med progesteronet till och med igår kväll för att undanröja minsta lilla tvivel och tankar om att jag kanske ändå är gravid men att det syns sent på testet. Idag är det 16 dagar sedan insättningen av mina två-dagars embryon och RFSU-testet visade fortfarande negativt så nu slutar jag med progesteronet och väntar på att få blöda ut allt.

Någon vecka eller så har jag känt mig väldigt varm och när jag vaknar på morgonen är jag väldigt svettig. Det känns nästan som om jag håller på att svettas ut alla hormoner jag har tagit. Det ska bli skönt nu när progesteronet går ur kroppen, jag hoppas att humöret kan förbättras men framförallt att jag får tillbaka lite energi. Jag har varit väldigt trött och inte kommit mig för med att ta tag i saker sedan insättningen och det finns en del små hemma-projekt som jag vill få gjort under semestern. Ett visst sorgearbete har jag nog i och för sig kvar för visst är det en sorg att mina små fina embryon inte fick fortsätta leva och bli till barn. Det är jobbigt det här med att leva som om man är gravid och hoppas så mycket för att sedan få veta att man inte alls är det. Nu är min kropp bara min igen och det är ändå ganska skönt (även om jag hellre varit gravid). Det kan nog bli lite aktiviteter de närmaste dagarna som man får avstå från som ruvare som att ge mig ut och börja springa igen och dricka en drink som inte är alkoholfri.

Under denna jobbiga resa så måste jag säga att bloggen är ett enormt stöd. Era kommentarer värmer mycket och ger stöd och pepp när det behövs och den förståelse ni har som människor i den vanliga (icke-IVF) världen inte har är ovärderlig. Även ni som inte lämnar kommentarer men är här och läser ger mig stöd genom ert visade intresse. Så tack alla ni där ute!

IVF 3 RD13: Testning pågår

Innan jag vaknade igår drömde jag att jag vaknade och gick ut i badrummet för att göra ett graviditetstest och det var positivt. Jag hade svårt att tro det och fortsatte att testa med flera andra märken och de gav alla samma resultat. Jag blev så glad att jag öppnade ytterdörren och sprang rakt ut, och sedan vaknade jag. Drömmen hade varit så stark och det tog en stund innan jag fattade att det bara var en dröm. Efter en stund kom jag på att det var ju idag som det var BIM och det var idag som jag tänkt testa första gången. Jag var nervös för jag ville ju så gärna få uppleva det jag precis drömt om så jag stannade i sängen ett tag till innan jag blev för kissnödig för att ligga kvar. Jag fångade upp de första dropparna i min plastmugg och ställde den åt sidan medan jag tryckte in ännu en Crinone. Så kunde jag inte skjuta på det mer så jag stack ner den billiga stickan från Testlagret i 20 sekunder och sedan var det bara att vänta. Efter tre minuter syntes bara kontrollinjen och efter ytterligare sju minuter vägrade fortfarande den andra linjen att dyka upp, inte ens den svagaste spöklinje kunde jag urskilja. Hoppet gick i kras. Jag som trodde att jag lyckats hålla hoppet på en rimlig nivå den här gången och inte tagit mina symtom som annat än biverkningar av Crinonen. Men så var det den där tryckande känslan över livmodern som jag tyckte kändes annorlunda den här gången och hade det inte ”rispat” en del de där dagarna när embryona skulle fästa.

Gårdagen var tung, riktigt tung. Min reaktion blev kraftigare än jag väntat mig, kanske för att jag ändå hållit mig så pass ”cool” under behandlingen fram till nu men längtan som jag stundtals undrat var den var fanns visst där ändå. Jag varvade att ligga i soffan och stirra på en okomplicerad TV-serie med desperat googlande efter trådar med kvinnor som testat negativt på BIM men fått plus dagar eller till och med veckor senare (ja man kan hitta det mesta på familjeliv om man är desperat nog). Var även inne ett antal gånger i badrummet för att kolla ifall det dykt upp någon sen spöklinje, jag tog till och med med mig testet ut i dagsljuset och vred och vände på det för att titta ur olika vinklar. När jag tittat tillräckligt länge tyckte jag mig kunna urskilja något oerhört svagt där linjen skulle dykt upp men med tanke på att det sitter en remsa där som vägrat byta färg är det kanske inte så konstigt att jag till slut såg något…

Morgonens test visade också lika obevekligt  bara upp en linje trots att jag drack mindre än vanligt igår kväll för att det skulle bli mer koncentrerat. Imorgon på RD14 är det min officiella testdag från kliniken men det är väl antagligen redan kört. Har läst i andra IVF-bloggar om att de svenska klinikerna brukar sätta senare testdagar. Är det bara för att man ska slippa uppleva tidiga missfall eller händer det ibland att det blir plus några dagar efter BIM? Skulle det finnas någon där ute som läser detta och testat negativt på BIM men fått plus någon eller några dagar senare så får ni gärna lämna en kommentar. Ja ni hör, trots att jag logiskt sett vet att det med största sannolikhet är kört nu så vägrar det där sista hoppet att ge upp och får mig att vilja fortsätta med progesteronet några extra dagar ifall att trots mensvärken som dykt upp.

IVF 3, RD10: Att testa eller inte testa

Dagarna rullar på och jag njuter av semestern. Jag har bland annat varit ute på Marstrand och hamnade mitt i en seglingstävling och jag har suttit på uteservering och sippat på smarriga (alkoholfria) drinkar med goda vänner för att svalka mig under en av de där riktigt varma kvällarna. Däremellan läser jag böcker, promenerar och tittar på bra TV-serier. Helt klart en riktigt bra första semestervecka 🙂

Det som bryter av njutandet är när klockan närmar sig 9/21 då det är dags att trycka in ännu en Crinone. Tycker egentligen inte att de är så jobbiga men de är en påminnelse och något att planera efter. Ruvandet ligger där hela tiden i bakgrunden och ju fler dagar som flyter förbi desto mer tänker jag på det. I början var jag väldigt duktig och höll mig helt borta från Google men de senaste kvällarna har jag inte kunnat låta bli att googla lite på grav-symtom trots att det är ovanligt att känna något så här tidigt plus att jag sedan tidigare gånger redan vet vad jag ska leta efter. Jag känner fortfarande av trötthet och ömma bröst och de senaste kvällarna har jag fått lägga till sprängande huvudvärk (alla vanliga Crinone-biverkningar). Området kring livmodern har känts spänt och svullet och ibland gjort lite ont men ibland känns det som om det börjar avta, och rent krasst så kan det ju lika gärna vara mensvärk… När nu naturen ”uppfunnit” så många fantastiska och komplicerade mekanismer i våra kroppar kunde den inte lagt lite mer krut på att skilja på symtomen för graviditet och mens? Igår kväll mådde jag lite illa också men kanske var det pizzan på Farellis lite tidigare under kvällen som blev lite för mycket av det goda.

Jag har också börjat fundera över när jag ska börja testa. BIM borde vara på torsdag, dvs 14 dagar efter plocket, och officiell testdag från kliniken är på lördag vilket är 14 dagar efter återföringen av mina fyr-celliga embryon. Vid det här laget skulle jag kunna få ett utslag på ett test, särskilt om båda skulle ha fäst, men jag kan också få ett negativt besked för att det är för tidigt. Jag har inte köpt några testa-tidigt-tester och mina billiga tester som jag kan tänka mig att slösa lite med är inte så känsliga. Men det är något annat som håller mig tillbaka med testandet. På något vis är det som om IVF-behandlingar har blivit en del av mitt liv, det är något som liksom bara händer då och då. Dock har jag svårt att föreställa mig att det skulle bli ett barn av det, att jag skulle få ett plus på stickan så småningom. Ruvarperioderna är som andningshål, det är perioder när jag inte behöver göra annat än att ta hand om mig själv och hoppas. Jag behöver inte hålla på med ”renovering” av kroppen eller planera nästa behandling, jag kan bara få vara en stund. När jag börjar testa så försvinner gradvis hoppet för så har det ju funkat hittills under mina IVFer och inseminationer. Logiskt sett så kan jag förstå att jag också har chansen att få ett plus men det känns inte så. Därför misstänker jag att jag kommer dra ut på ruvandet lite till och inte börja tjuvtesta än på några dagar, iaf inte innan BIM.

IVF 3 RD6: Symtom/biverkningar hittills

Har börjat känna av lite grejer i kroppen som skulle kunna vara grav-symtom men innan jag tar ut något i förskott tänkte jag att det är bäst att slå upp biverkningarna av Crinonen som jag tar både morgon och kväll. Enligt Fass så är detta vanliga biverkningar av Crinone:

Trötthet, check. Har känt mig som en zombie efter insättningen.
Huvudvärk, inte direkt.
Flytningar från slidan, check. Tror ingen mer info behövs.
Ömma bröst, check. Blir värre och värre.

Ja, det var de flesta av mina ”symtom” det… Antagligen bara biverkningar. Annars har jag känt lite stickningar och lätt, snabbt övergående molande i livmodern och äggstockarna men det försöker jag att inte fästa så stor betydelse vid heller för det har jag också känt tidigare behandlingar utan plus. Sedan utsattes ju både äggstockar och livmoder för ganska mycket under både plock och insättning den här gången så det kanske inte är konstigt om det sticker till lite. Nu är det väl ändå för tidigt att känna så mycket annat än biverkningar av hormonerna jag stoppar i mig för om något fäst så hände det antagligen bara för något dygn sedan men det är svårt att låta bli att gå och känna efter. Åtta dagar kvar till officiell testdag så jag får fortsätta att pendla mellan att tro att det inte blir något nu heller till att båda fäst ett tag till.

IVF 3 RD4: Är det nu det händer?

Emryo_developmentVid någon av mina tidigare behandlingar så hittade jag den här bilden på vad som händer de första dagarna efter befruktning. Mina embryon var båda fyr-celliga när jag fick tillbaka dem i lördags så då skulle jag idag vara på bildens dag 6. Om något fortfarande lever där inne är det alltså antagligen idag eller imorgon som det kläcks och fäster. Viktiga dagar. Jag vet att de säger att man ska leva som vanligt under ruvartiden men det är svårt, särskilt som jag har semester och kan styra helt över min tid. Idag blir det nog mycket tid i solstolen med en bok och kanske en lugn långpromenad för att få igång blodcirkulationen lite, imorgon blir det nog liknande aktiviteter. Så nu går jag och hoppas på en stickande känsla i livmodern följt av en blödning, helt normalt beteende 🙂

Hur lever ni andra under ruvartiden, något speciellt ni gör eller inte gör? Har ni fått några ”förhållningsregler” från era kliniker?

Igår när jag var ute och promenerade så missade jag ett samtal från okänt nummer. Det brukar ju oftast vara sådana som man vill slippa att prata med men den här gången fanns det ett meddelande. Det var endokrinologen på Carlanderska som hade ringt mig bara för att tala om att han gått och pratat med en av deras IVF-läkare om min Levaxin-behandling. Han trodde att det skulle kännas tryggt för mig att veta att hon tyckte vi gjort mina dosökningar på helt rätt sätt. Sådant här uppskattar jag verkligen! Både att endokrinologen tog sig tiden att gå bort och fråga och sedan att han ringde mig för att tala om att han gjort det trots att jag inte skulle göra något annat än att följa hans tidigare råd.