Lunchkonversationer

Har klarat av första jobbveckan efter semestern. Jag känner inte folk så bra än då jag inte varit så länge på det här uppdraget och den här veckan var det fortfarande lite smådött då många fortfarande hade semester. På lunchen i fredags hamnade jag därför med folk som jag bara pratat med någon gång tidigare. Snabbt kom samtalet in på barn då det visade sig att en av männen skulle ha sitt femte barn om två veckor. En kvinna som brukar ha koll på det mesta anmärkte att det hade hon ingen aning om och då svarar mannen lite försiktigt att det finns flera anledningar till att han inte basunerat ut det tidigare. Sedan fortsatte samtalet in på faderskapsutredning och annat. Själv satt jag knäpptyst då jag inte hade något att bidra med i sammanhanget. Så säger den nyfikna kvinnan (som är i 50-års åldern) att hennes partner fick skriva på faderskapspappren redan innan ”de blandade ihop vårat”. Där spetsade jag öronen för nog lät det som om de gjort IVF men hon sa inget mer och jag vågade inte fråga. Efter en stund börjar den första mannen åter prata om varför han inte sagt något om det kommande barnet tidigare. Dels var det för att inte stjäla uppmärksamhet av en annan man som precis fått sitt första barn men det var också för att det ”tog lång tid att få till det” och de hade gett upp hoppet om att det skulle bli något mer. Det var något i tonfallet, en sårbarhet kanske, som jag reagerade på och kanske helt enkelt kände igen. Någon frågade hur gammal deras nuvarande yngsta är och fick svaret 9 år. Vi var nog många som satt och funderade på hur länge de försökt men ingen frågade. Här hade jag gärna velat dela med mig av mina egna svårigheter och kanske fråga om de också gjort fertilitetsbehandlingar men jag är ännu inte redo att outa mig på det viset så jag var fortfarande tyst. Till saken hör att mannen inte hade behövt tala om alls att de hade haft det svårt för samtalet hade tagit en annan vändning men kanske behövde han tala om det, synd bara att det blev så lite sagt. Där satt jag tyst i mitt hörn och kände en helt ny samhörighet med både den här mannen och kvinnan som jag antar gjort IVF utan att de hade en aning om det. Tänk så lite vi vet om människorna vi ser varje dag. Jag hoppas att jag kommer vara modig nog att berätta om min kamp om jag en dag har turen att sitta med en stor gravidmage, kanske är det någon där då som sitter tyst i ett hörn och känner samhörighet med mig men som ännu inte är redo att prata om det.

Annonser

7 thoughts on “Lunchkonversationer

  1. Det är väldigt lätt att man tänker på sig själv och sin egen situation men att andra också har en bakgrund och historia dolds bakom en fasad.
    Några enstaka ord, från en annan person, tagna ur en mening kan ändra hela ens bild om hen. Häftigt.
    Hoppas att ni pratar någon dag.
    Kram!

    Gilla

  2. Ja det är sällan man vet vad andra kan ha i sin ryggsäck..den man minst anar kan ha en liknande historia som en själv för detta med barn är ingen självklarhet..
    Innan vi fick så kunde jag ibland känna att somliga tycktes tro det att det är väl bara att sära lite på benen typ..det funkar tyvärr inte så i alla lägen…sen har jag på senare tid fått höra här och var att ivf hjälp/ inseminering är vanligare än man kan tro😊

    Gilla

  3. IVF är jättevanligt. Jag tror nog många skulle fått barn utan hjälp, men idag vågar man ofta inte ta risken eftersom det kan bli så att det inte blir något. Så man får aldrig reda på vilka som skulle blivit gravida utan IVF. Om han hade 4 barn redan innan kanske man kan gissa att frun var lite äldre också.

    Hur som helst, surfade egentligen in här för att jag ville dela med mig av de råd vi får inför IVF här i USA, utifall att du inte har hört dem tidigare. Vi blir tillsagda att under stimulering dricka max en kopp kaffe per dag (eller 80mg koffein). Under inplantering av embryo ska man inte dricka något koffein alls (eller alkohol). Någon månad innan IVF och under själva behandlingen ska man börja ta CoQ10 600 mg samt DHEA 25 mg 3 ggr dagligen. Jag har även börjat ta D-vitamin 5000 IU, K-vitamin, magnesium, borage oil, omega 3 (hög dos) samt prenatal vitamins.

    Tänkte bara berätta om dessa råd eftersom jag går hos en klinik som har väldigt höga siffror i statistiken och är up to date med de senaste rönen. Kram på dig!

    Gilla

    • Vill börja med att säga att det är kul att du hittat hit. Det låter som om du är nöjd med den klinik du hittat och litar på dem till 100% och det gör mig glad för din skull. Jag tror att du bara ville vara vänlig och generös och dela med dig av din kunskap som du fått av din klinik. Tyvärr var det lite av det du skrev som skaver och jag känner att jag behöver dela med mig lite av det jag lärt mig under min resa.

      Vi har en väldigt bra sjukvård och duktiga fertilitetsläkare i Skandinavien också som även de tar del av och bidrar till den senaste forskningen inom IVF. Det här med koffeinintaget låter lite väl extremt och här säger råden att under tre koppar kaffe per dag gör ingen skillnad. Vad gäller att ta Q10 eller DHEA för att försöka förbättra äggkvaliteten så ska man ta dem minst tre månader innan behandling för att de ska hinna få full effekt. Om de nu har någon effekt alls vill säga. Särskilt DHEA är ju väldigt omtvistat i IVF-världen och åsikterna går verkligen isär om det hjälper eller stjälper. Så tycker jag att det är med det mesta som har med IVF att göra förresten, det som en läkare påstår är mirakelkuren påstår en annan är helt verkningslöst och båda har forskningsresultat som backar upp deras åsikter. Jag tror att det viktigaste är att hitta en läkare man trivs med och känner förtroende för och följa de råd man får av kliniken.

      Till sist några ord om klinikernas statistik. Något jag lärde mig tidigt när jag började kontakta kliniker med ett lågt men inte omöjligt AMH-värde var att vissa kliniker är inte intresserade av att ta sig an patienter med dåliga odds just för att det sabbar deras fina statistik. Jag har kontaktat samma kliniker igen senare när jag tagit om mitt AMH och det var normalt och fick en helt annan respons. Mina erfarenheter har fått mig att sluta titta på klinikernas statistik för det säger egentligen ingenting annat än att kanske ska man titta lite extra på kliniker med lägre statistik för de är villiga att hjälpa alla.

      Gilla

  4. Jag skrev ett liknande inlägg häromdagen, om hur lite man känner sina kollegor på jobbet och hur det kändes när jag upptäckte att en nära kollega som jag jobbat med i flera år också fått barn med hjälp av ivf. En ny outtalad gemenskap har växt fram mellan oss. Sen är jag precis som du inte riktigt redo att vara helt öppen inför alla med min kamp, det känns fortfarande för nära inpå för min del, men visst önskar jag också att jag kan dela med mig av mina erfarenheter en dag och hjälpa andra.

    Angående E’s kommentar här ovan. Jag vrider och vänder på orden ”jag tror nog många skulle fått barn utan hjälp, men idag vågar man ofta inte ta risken… Så man får aldrig reda på vilka som skulle blivit gravida utan IVF.” Jag utgår ifrån att E menar väl och att hon givetvis utgår ifrån sin egen livssituation men jag har iallafall inte gått igenom våra åtta ivf-behandlingar för skojs skull eller för att vi inte kunde vänta och se om det skulle lösa sig naturligt. Jag, liksom del flesta (?) andra ofrivilligt barnlösa har en medicinsk diagnos och har testat andra mindre invasiva metoder innan vi gjorde ivf. Jag hade så gärna sluppit gå igenom allt detta om jag bara kunnat. Kanske är indikationen för ivf annorlunda i USA?

    Gilla

    • Nej jag får hålla med dig här, jag tror inte heller att IVF är något man ”hoppar på” lättvindigt utan man har kämpat länge och gjort en medicinsk utredning som rekommenderade IVF. Om det är annorlunda i USA vet jag inte, men det vore tråkigt om det är så.

      Gilla

  5. Något jag inte skrev om första gången om paret var att frun är 40 år och det är hennes tredje barn då han hade två barn innan de träffades, men det kändes inte så relevant för det jag ville berätta om. Det som gjorde att samtalet slog an något hos mig och sedan dröjde sig kvar var att det var något i sättet mannen sa det på och tonfallet som gjorde att jag kunde ana den långa och tuffa kampen som de varit med om. Det var den kampen jag kunde identifiera mig med och på något sätt blev det vackert på ett smärtsamt sätt att känslorna är samma oavsett om man kämpar för det första barnet eller det femte när längtan förvandlas till en kamp med nederlag efter nederlag. Det var det som gjorde oss lika.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s