IVF 4: Ruvardag 7

Nu har det gått en vecka sedan jag fick tillbaka mina två små embryon så nu är jag ungefär halvvägs genom ruvarperioden. Om något kommer att fästa i livmodern så har det redan skett och produktionen av hCG startas upp. På onsdag nästa vecka ska jag ta ett blodprov för att mäta hCG och sedan vet jag säkert hur det gått. Jag känner inte av så mycket så det är som det brukar. I början brukar det mola en hel del i livmodern och det tror jag beror på det hCG som jag fick i mig med ägglossningssprutan. Kanske börjar molandet avta lite men så kände jag av det igen idag på eftermiddagen och så länge det gör ont tar jag det som ett gott tecken. Annars har jag gått in i zombie-läget precis som jag brukar under ruvarperioden och så har jag stundtals mått lite illa och haft lite huvudvärk och spänningar i brösten. Inga symtom som inte kan förklaras av progesteronet eller det extra östrogenet jag tar alltså.

Apropå att ta progesteron och östrogen så börjar jag äntligen vänja mig vid att dem vid olika tider varje dag. Det är två Crinone med 12 h mellanrum och tre östrogen med 6 h mellanrum så det blir fyra tider att hålla reda på varje dag men det börjar sätta sig nu.

Jag både tänker på ruvningen hela tiden och glömmer av den, det är konstigt det där. Något jag har funderat över är att det efter hela den långa resan hit verkar alldeles för enkelt att ett embryo bara skulle fastna och växa till ett barn utan att jag egentligen behöver göra något. Visst får man räkna med en del graviditetskrämpor men det är ändå saker man behöver stå ut med under begränsad tid, det är inget annat man behöver jaga efter utan bara vänta på att det ska bli klart. Som sagt, det verkar alldeles för enkelt.

Annonser

IVF 4: Ruvning pågår

Redan kl. 7.40 rullade tåget mot Köpenhamn ut från perrongen igår. Konstigt nog var jag rätt lugn trots den magra skörden på två ägg. Runt halv nio ringer telefonen och det är embryologen från kliniken som berättar att jag har två fina 4-celliga embryon som väntar på mig på kliniken. Skönt att det blev utdelning på båda äggen ändå.

Jag skulle träffa läkaren en halvtimme innan återföringen för att få svar på lite frågor så jag åkte ut till kliniken i god tid. När jag klev in i receptionen stod läkaren där och jag fick följa med in på kontoret direkt och sedan diskuterade vi igenom mina funderingar. Först pratade vi om orsakerna till att han inte plockat från höger äggstock och det var för att den låg alldeles för högt upp så han hade fått sticka igenom mycket, kanske både livmodern och tarmen, och då hade jag kunnat bli väldigt sjuk. Det kunde hända att den kommer ner lite till en annan behandling om jag går ner i vikt och ser till att tömma tarmen innan för den kunde åka upp om det var för trångt. Sedan pratade vi om hur man skulle kunna lägga upp en eventuell nästa behandling och han tyckte det var bäst att göra likadant som nu. De gillar inte att gå över 300 IE för de tror att äggen blir sämre då och att de ägg som inte svarar på det ändå inte är så mycket att ha. Han sa också att de inte alls tror på Crash IVF-protokollet då det funkat dåligt hos dem så de hade slutat med det. Jag frågade om det kunde bli så att man blir för hårt nedreglerad så att man inte svarar så bra på stimuleringen på långa protokollet och att man därför kanske skulle köra det korta (något som de rekommenderar ”low responders” på min gamla klinik) men då sa han att de snarare sett att man fick ut fler ägg med långa protokollet än det korta.

Sedan pratade vi om för- och nackdelar med att föra tillbaka båda embryona. Jag kände mig tveksam för jag vet inte om jag är beredd på att få tvillingar och jag skulle även vilja testa att göra en återföring i ostimulerad cykel. Anledningen till det är att jag efter mina behandlingar verkar få ett förhöjt TSH-värde och det kan förhindra en graviditet så jag skulle vilja testa en återföring när systemet är i balans. Läkaren rekommenderade dock att sätta tillbaka båda. Dels så sa han att om man sätter in två embryon så får livmodern starkare signaler om att göra sig redo för att embryot ska fästa. Dels så sa han att riskerna med att frysa ägget gjorde att det var bättre att sätta in det för det kan ju bli så att ägget inte överlever att frysas och sedan förlorar det lite i kvalitet. Det sista om kvalitetstappet vet jag att många trodde förr men det verkar som om många börjar svänga om i den frågan och anser att chanserna är ungefär lika goda med frysta embryon. När jag frågade om statistik för chansen/risken att få tvillingar så fick jag svaret att det var 20%, en av fem som sätter in två embryon alltså.

När vi pratat färdigt var det ungefär en halvtimme kvar till återföringen så jag fick en stund till på mig att fundera och till sist bestämde jag mig för att ändå sätta tillbaka båda. För första gången fick jag se mina embryon på en skärm och både embryologen och läkaren sa att de var jättesnygga 4-celliga embryon, synd att jag inte kom mig för att fråga om en bild. Själva återföringen gick snabbt och lätt och sedan drog jag mig tillbaka in till stan och tog en promenad innan det var dags att sätta sig på tåget igen.

Under ruvarperioden ska jag ta Crinone morgon och kväll även den här gången. Jag hade hoppats på en lägre dos nu när jag ändå hade en naturlig ägglossning men då vi manipulerat med hypofysen var det säkrast att ta full dos Progeteron ändå. Förutom det ska jag ta östrogen-tabletter tre gånger per dag för att stärka slemhinnan. Annars kommer det nog inte hända så mycket på ett tag, det brukar inte göra det. Den här gången blir det nog inte ens någon tjuvtestning för jag ska resa bort fyra dagar mot slutet av ruvningen och kommer hem på kvällen när jag har BIM och dagen efter vill kliniken att jag tar ett blodprov för att mäta hCG. Eventuellt blir det något tjuvtest innan jag åker men det är lite väl tidigt så jag får se hur det blir.

IVF4: Två ut och två kvar

Inställde mig på kliniken kl. 9:00 imorse. I receptionen blev jag upplyst om att jag enligt dansk lag var tvungen att lämna ett blodprov för test av HIV och Hepatit i Danmark för att få göra fertilitetsbehandlingar och att det kostade 800 DKK (straxt över tusenlappen i svenska kronor). Då jag gjort tre IVFer och två inseminationer på en annan dansk klinik och de tyckte att det räckte med mina svenska blodprov och jag har inte hört om detta från någon annan så jag tyckte att det var väldigt konstigt men fick ändå gå iväg till sköterskan och bli stucken i. Sedan fick jag en nål i den andra armen för att få smärtstillande i under plocket och så fick jag sitta och vänta en stund. Jag bad om att få slippa sömnmedlet de använder som lugnande då jag hellre ville vara klar i huvudet efteråt.

Så var det min tur. Läkaren började med att titta lite och spola rent med vatten. Sedan la han lokalbedövningen som jag inte kände alls den här gången, och sedan kom sköterskan och sprutade in det morfinliknande medlet i armen. Ganska direkt blev det ordentligt snurrigt i huvudet men annars tyckte jag inte att det var så stor skillnad mot att göra plock utan, det kändes ungefär lika mycket (eller lite i mitt fall). Det kändes lite när läkaren stack in nålen i den första blåsan, det känns ungefär som mensvärk, men som sagt så tycker jag inte att det är så farligt. Jag måste säga att för mig är det jobbigare mentalt än fysiskt att göra äggplock, tanken på den där långa grova nålen gör ondare än själva sticken och idag råkade jag se den innan de drog igång, det är bättre om jag inte gör det…

Tre blåsor plockades på vänster sida. Ganska direkt frågar sköterskan ”såg du ägget på displayen”? Jo jag hade sett något flimra förbi men det gick för fort så vi skulle titta efter det andra ägget istället. Det gick inte heller så bra, embryologen letade länge men den blåsan var tom. I den tredje fanns det ytterligare ett ägg men det var gojs runt så det var lite svårt att se. På höger sida gick det sämre. Det visade sig att min blyga högra äggstock låg precis ovanför livmodern, dvs väldigt högt upp. Läkaren höll på och klämde och ruskade på mig ett bra tag för att försöka flytta på äggstocken men till slut gav han upp och sa att den var skymd och att han skulle behöva sticka genom livmodern och det skulle göra mer skada än nytta, det var något med slemhinnan (danska efter smärtstillande är inte helt enkelt). Fan också! Bara två ägg från den vänstra och så finns det två blåsor på den högra som antagligen skulle ha gett ett eller två ägg till och så blir de kvar där inne. På höger sida skulle det alltså bli en vanlig ägglossning och det blev det, efter en del molande på höger sida när jag satt på bussen hemåt så fick jag ÄL-smärtor lagom när jag kom tillbaka till Göteborg vid 17:30.

Precis innan jag skulle gå ut ur behandlingsrummet så pratade jag med embryologen. Jag ville höra hur det skulle bli med insättningen då jag fått tid på onsdag kl 13:15 och för att hinna ner så måste jag ta ett tåg som går innan kliniken öppnat och i mailet stod det att eventuellt kunde dagen ändras. Ja så var det, på morgonen på onsdag kunde de rekommendera att jag skulle komma på torsdag istället. Hon var inte den trevligaste personen jag träffade där men jag lyckades förklara att jag kan komma antingen onsdag eller torsdag så det får bli insättning på onsdag även om hon hellre skulle vilja odla en dag till. Sedan frågade hon om jag ville ha tillbaka båda. Jag sa då att jag helst vill vänta och se vad de har för kvalitet i så fall för jag vill inte sätta tillbaka två om båda har toppkvalitet och det ena går att frysa. Då sa hon att de bara fryser blastocyster, inte 2-3-dagars embryon och det var inte vad jag uppfattat från överläkaren när vi talades vid på telefon och han sa att blastocystodling gjorde de bara om man fick ut många ägg då det är en risk med långtidsodling. Hon sa också att på dag två kunde hon inte säga något om kvaliteten vilket jag tyckte var konstigt då de kunde det på min förra klinik. Läkaren rekommenderade mig att sätta tillbaka båda om det blir aktuellt men jag skulle få tänka på saken till på onsdag. Till sist ville jag dubbelkolla att de skulle göra ICSI men då började embryologen argumentera med mig för det skulle det inte göra enligt henne. Det tog flera försök men till sist godtog hon efter att sköterskan ställt lite ledande frågor att det var mitt fjärde försök och att jag behöver ICSI. Sedan gick jag ut och vilade och åt knäckebröd och drack saft tills det slutat snurra i huvudet.

Tills jag (förhoppningsvis) ska tillbaka på onsdag måste jag alltså ha bestämt mig för om jag vill ha tillbaka två embryon. Jag måste också ha bestämt mig för om jag ska köpa en tre-pack eller ej. Den här gången gick det ju betydligt sämre om än sist om tittar på antalet ägg (då fick jag ut sex stycken) men ”målet” nu var ju färre ägg men med bättre kvalitet och jag vet ju inget om kvaliteten än. Förra gången plockade de även ägg från den högra äggstocken (jag vet inte om de stack igenom livmodern då iofs) men om de inte vill riskera att plocka från höger på nya kliniken är det värt det att fortsätta med IVF om jag bara får ut ett par ägg från vänster äggstock eller har jag nästan samma chans med insemination? Om jag fortsätter, vilken klinik ska jag köra vidare på, den nya eller den gamla? Det hade varit bra att få prata med en läkare på nya kliniken om hur jag går vidare med nästa behandling innan jag behöver bestämma mig men jag vet inte om det är möjligt innan onsdag lunch. Det är inte kört än men med bara två ägg är ju inte oddsen riktigt på min sida så jag är redan inställd på att det inte kommer lyckas den här gången heller.

Nu ska jag försöka smälta min omtumlande dag och bearbeta besvikelsen över att att det bara blev två ägg och ägget/äggena som gick till spillo. Sedan har jag viktiga beslut att fatta innan onsdag.

IVF 4: Äggplock imorgon

Det har varit lite tyst här under veckan och det är för att det har varit lite för mycket annat runt mig så något fick plockas bort och det blev bloggen. I tisdags var jag iväg på annan ort med jobbet och det blev en 13h-dag inklusive restiden och det tog några dagar att komma igen efter det.

I torsdags var jag hos min svenska läkare och gjorde ett VUL. Min slemhinna såg fin ut som vanligt och var 11 mm och tre-skiktad. Däremot hade inte blåsorna växt så bra som jag hade hoppats. På höger sida hade jag tre blåsor på 16, 7 och 5 mm, och på vänster sida var det också tre stycken på 21, 14 och 10 mm. Nu efteråt har jag sett i pappren från Danmark att vid mätningen så ska man mäta blåsan två gånger som ett kors och sedan ta medelvärdet men min svenska läkare mätte bara på längsta stället så den på 21 mm var nog lite mindre då den var rätt avlång. Under hans VUL så är jag med och är sekreterare så jag tittar också på skärmen.

Av de sju små blåsor som fanns i äggstockarna när jag började stimulera så är det alltså bara tre som orkat växa till ordentligt så jag ska nog inte räkna med att det blir mer än högst 2-3 ägg ut imorgon. Sedan har jag vid tidigare behandlingar haft en del ägg som varit omogna och sedan kanske inte alla befruktas och delar sig som de ska. Att få något till frysen är nog kört och det kan även bli så att det inte blir någon insättning alls om jag har otur. Jag tror att läkaren resonerar likadant för jag har fått tid för uppläggning på onsdag, dvs två dagar efter plock, och jag tror att de oftast gör uppläggning tre eller fem dagar efter plock men antagligen vill man inte riskera att alla äggen dör innan uppläggning (de har fått hela min tidigare historik så de vet att det inte varit så bra utfall med mina ägg). Loppet är inte kört, det behövs ju bara ett guldägg, men jag tycker det är bättre att åka dit med rimliga förväntningar.

Efter VULet ringde jag den danska kliniken för att meddela resultatet men det fick jag inte för jag var tvungen att maila in det. Det kändes lite onödigt tyckte jag men vi la på och jag skickade ett mail istället. Precis när jag gick in på ett möte plingade svaret till i telefonen och sedan satt jag där hela mötet och ville läsa för mötet skulle hålla på så länge att jag inte skulle hinna ringa kliniken igen innan de stängde om jag hade några frågor. Så tog äntligen mötet slut och jag kunde läsa att jag fått tid för plock på måndag och uppläggning på onsdag och jag skulle ta Ovitrellen lördag kväll, fortsätta med Gonal-f tors-fre och ta sista Synarelan lördag morgon. Men vänta nu, jag har ju bytt från Synarela till Suprefact, hur ska jag göra med Suprefacten då? Tyvärr hade kliniken stängt så jag skickade ett nytt mail när jag kom hem. Svaret kom fredag morgon och det var bara en mening, ta sista Suprefacten fredag morgon, och ingen instruktion om hur mycket. Jag började räkna och kom fram till att det då skulle bli tre dygn mellan sista medicinen som hämmar ägglossning och plocket, kunde det stämma? Det sista jag vill är att äggen ska lossna för tidigt så det blev till att ringa kliniken igen. Hon som svarade tyckte nog också att det lät som lång tid emellan och blev osäker och skulle försöka få tag på en läkare att fråga. Efter ett tag ringde hon tillbaka och sa att det var rätt med sista dosen fredag morgon för Suprefact var mycket starkare än Synarela. Hon sa inte heller något om dosen och jag glömde att fråga så nu hoppas jag att de 0,2 ml Suprefact som jag sprutade in i fredags är tillräckligt för att hålla äggen på plats tills de sugs ut imorgon.

Igår tog jag alltså sista sprutan för den här gången och sedan städade jag undan alla använda sprutor och överbliven medicin. Det är skönt att ha det gjort innan ifall det inte blir någon insättning, jag hade inte gjort det första gången och det var tungt att behöva se grejerna när jag kom hem utan embryo. Då jag har ett visst kontrollbehov och då jag har rätt många av de billiga graviditetstesterna liggande så gjorde jag ett test imorse för att se om Ovitrellen gått ut ordentligt i kroppen. Efter 10 minuter kunde jag se ett jättesvagt andra streck på testet. Jag tvivlade egentligen inte på att sprutan gör det den ska men jag gillar att mäta saker. Sedan är det på sätt och vis lite skönt att se att testerna faktiskt funkar och ger utslag när det finns hCG i kroppen, jag kan bli lite nipprig när jag står och försöker urskilja det där andra strecket i slutet av ruvarperioden.

Om några timmar sätter jag mig på bussen ner mot Köpenhamn. Jag har hittat ett billigt hotell nära centralen som duger att bo på en natt och det är skönt att få sova ordentligt natten innan plocket. Första gången tog jag nattbussen ner och sov knappt någonting och det är onödigt slitigt när jag ändå ska utsätta kroppen för ett ingrepp. Sedan finns ju oron där för om det blir förseningar så att jag inte hinner fram innan äggen släpper… Nej, det är klart bättre med en hotellnatt.

Det ska bli spännande att se hur jag reagerar på det morfinliknande preparatet imorgon. Vid mina tidigare plock tog jag alvedon innan och sedan fick man bara lokalbedövning men på min nya klinik får man både lugnande och morfinliknande (vilket man verkar få på de flesta kliniker i världen). Jag funderar på att hoppa över det lugnande vilket jag tror är ett lätt sömnmedel för jag vill hellre vara klar i huvudet efteråt men morfinet tar jag gärna emot då mitt förra plock gjorde rätt ont. Får se hur klar i huvudet jag känner mig efter lite morfinliknande dock, det kanske blir en trevlig busstur hemåt sedan.

IVF 4, SD4: Trött, tröttare, tröttast

Den här helgen har jag enbart ägnat mig åt att sova och titta på TV-serier. Jag är helt slut, jag vet inte om det beror på att jag börjat stimulera med Gonal-f och även bytt Synarelan mot Suprefact eller om det bara blivit för mycket annat. Det är lite för mycket för mig på jobbet just nu och chefen ute på uppdraget är inte den mest sympatiska chefen jag stött på genom åren och som konsult hinner man träffa en hel del. Sedan är det tjänsteresan på tisdag som kan avgöra hur min roll utvecklas framöver och min chef på konsultbolaget ligger på där. Om jag inte hade varit mitt uppe i en behandling hade jag nog tyckt att det varit lite spännande att se om den här resan kan förändra något men just nu vill jag helst slippa. Att jag sedan förra söndagen hunnit klämma in ett biobesök, en föreläsning och en AW gör väl sitt för tröttheten det med. Jag stannade i och för sig inte så länge på AWn i torsdags, jag åt lite och drack ett par (alkoholfria) öl innan jag drog mig bort till apoteket och jag var ändå hemma straxt efter kl. 20:00.

Som jag skrivit om tidigare så gick det bra att hämta ut Suprefact i torsdags men den sura kvinnan på apoteket vägrade att lämna ut sprutor att ta det med vilket gjorde det helt meningslöst att hämta ut det. I fredags mailade jag därför den danska kliniken för att få ett recept på sprutor och det verkade inte vara så vanligt att man behövde det för de verkade inte riktigt veta vad de skulle skriva. Framåt eftermiddagen kom det dock ett recept där det stod att jag skulle ha 1 ml-sprutor + kanyler, alltså inte mer information är jag gett till apotekskvinnan muntligen och hon då sa att hon inte kunde lämna ut några sprutor för hon behövde mer information. Jag var hyfsat nervös när jag tryckte på Print-knappen på jobbet för det var ett papper som jag definitivt inte ville att någon annan skulle lyckas rycka åt sig i skrivaren men nöden har ingen lag och jag hann som tur var dit först så ingen annan såg receptet. Sedan fortsatte turen på apoteket för jag blev betjänad av en man som verkligen gjorde sitt bästa för att hjälpa mig. Han tyckte också att texten på receptet var knapphändig men han litade på att jag visste vad jag pratade om när jag talade om hur mycket jag skulle ta och att jag skulle ta sprutorna subkutant. Tyvärr hade de slut på sterila 1 ml-sprutor och de som var 2 ml skulle inte bli tillräckligt exakta för mig som bara ska ta 0,2 ml. Han gick iväg och letade lite extra och frågade även andra i personalen och till slut kom han med 0,3 ml-insulinsprutor. Han visste inte om de skulle funka att dra upp Suprefacten med då de har en jättetunn nål (som på pennorna) men jag fick med mig ett gäng att testa med hemma. Jag fick även med mig 2 ml-sprutorna ifall att de små inte skulle funka och om kliniken sa ok på att använda de stora istället. Guldstjärna för den servicen! Inte behövde jag betala något heller trots att jag kom med ett danskt recept.

Det gick alldeles utmärkt att dra upp Suprefacten med de små insulinsprutorna och nu har jag tagit Suprefact de senaste två dagarna och har ställt undan Synarelan. Den tunna nålen på insulinsprutorna gör att de knappt känns (den första kände jag inte alls) så de är så mycket bättre än både Synarelan som gjorde ont i näsan och Orgalutranet jag tagit under andra behandlingar och som hade en kraftigare nål som kunde kännas ordentligt. Förutom tröttheten har jag lite huvudvärk till och från och igår kväll ömmade det lite i brösten. Jag känner mig också varmare inuti kroppen på något vis, det är inte direkt vallningar utan mer en konstant värme men det kanske också är en biverkning av nedregleringen eller stimuleringen. Annars känner jag inte direkt av några biverkningar men jag brukar ju inte känna så mycket under stimuleringen heller.

IVF 4 SD1: Dags att köra igång

Idag var jag hos läkaren för en sista koll innan jag börjar stimuleringen. Min slemhinna var 4,3 mm tjock så den klarade gränsen på inte tjockare än 5 mm som jag fått av den danska kliniken. Jag var inte så orolig för slemhinnan då jag var på mensens fjärde dag och jag har haft kraftigare blödning än vanligt. Det står på informationen om Synarelan att blödningen kan bli annorlunda än vanligt och jag minns att min mamma klagade över kraftiga mensblödningar runt klimakteriet, kanske är det här en försmak på vad som komma skall.

Jag hade inte heller några cystor, så därmed fick jag klartecken att dra igång med stimuleringen. Däremot hittade läkaren 7 blåsor på 4-8 mm under VULet, 4 på vänster sida och tre på höger. Hoppas bara att de små rackarna vill växa nu! Jag kan säga att jag är väldigt nervös över hur den här stimuleringen ska gå. Jag har aldrig tagit så lite FSH som den här gången, och jag tar en tredjedel mindre än sist. Bara att hålla tummarna nu att det blir några fina välväxta blåsor trots låg dos och att äggen har bättre kvalitet än tidigare. Jag väntar nog ett par timmar till men snart sitter det återigen en dos på 300 IE Gonal-f i magfläsket 🙂

Något som gick mindre bra idag var när jag skulle hämta ut Suprefacten på apoteket. Eller det gick bra att få ut ampullerna med Suprefact men jag fick inte ut några sprutor att faktiskt ta det med. Läkarna i Danmark hade inte skickat något recept på sprutorna och då skrev inte min svenska läkare något heller och trots ihärdiga övertalningsförsök så fick jag inte ut några sprutor på apoteket. Nu har jag alltså medicinen hemma men kan ändå inte ta den, aningen frustrerande… Jag får väl fortsätta med Synarelan lite till då och försöka få tag på ett recept på sprutor, eller kanyler kanske det heter, från Danmark imorgon. Nu ska jag ju ändå trappa ner Synarelan från tre sprut per dag till två sprut per dag så det kanske går bättre med näsan då.

Tanken var god men…

Igår var jag på ett föredrag, man skulle kunna kalla det ett slags motivationsföreläsning. Ni vet en sådan där där man får lite tips på hur man kan tänka (eller ofta tänka om) för att känna sig lite nöjdare med livet. Föreläsningen var rätt bra, jag har dock gått på några liknande förut så det var inte så revolutionerande saker jag hörde. Så kom vi till en tacksamhetsövning. Föreläsaren började med att be oss tänka på något vi var tacksamma över. Sedan bad han oss föreställa oss det värsta besked vi kunde få, och efter en stund sa han ”nu har ni väl alla hittat något att vara tacksamma över”. Jag såg att flera som satt runt mig nickade ivrigt, de hade absolut hittat fler saker att vara tacksamma över efter att ha föreställt sig det värsta. Så satt jag där… Jag började med att tänka på att jag var tacksam över att jag ändå tagit tag i min barnlängtan när jag gjorde det och i alla fall ger mig själv chansen att lyckas. När jag skulle föreställa mig det där värsta beskedet tog det bara bråkdelen av en sekund innan tanken fanns där, det värsta jag kan föreställa mig är att leva resten av mitt liv utan ett barn. Det värsta vore om jag aldrig lyckas med IVF eller äggdonation och inte heller får adoptera. När så kommentaren kom om att nu hade vi väl ändå kommit på något att vara tacksamma över så kände jag mig bara tom för jag är ju just nu mitt uppe i mitt livs kanske viktigaste kamp och det där värsta beskedet kan mycket väl komma där borta runt kröken. Övningen funkade för många, men för mig gjorde den det bara ännu lite klarare hur viktigt det här är för mig och hur viktigt det är att jag kämpar vidare. En insikt att kanske ändå vara lite tacksam över.