Tanken var god men…

Igår var jag på ett föredrag, man skulle kunna kalla det ett slags motivationsföreläsning. Ni vet en sådan där där man får lite tips på hur man kan tänka (eller ofta tänka om) för att känna sig lite nöjdare med livet. Föreläsningen var rätt bra, jag har dock gått på några liknande förut så det var inte så revolutionerande saker jag hörde. Så kom vi till en tacksamhetsövning. Föreläsaren började med att be oss tänka på något vi var tacksamma över. Sedan bad han oss föreställa oss det värsta besked vi kunde få, och efter en stund sa han ”nu har ni väl alla hittat något att vara tacksamma över”. Jag såg att flera som satt runt mig nickade ivrigt, de hade absolut hittat fler saker att vara tacksamma över efter att ha föreställt sig det värsta. Så satt jag där… Jag började med att tänka på att jag var tacksam över att jag ändå tagit tag i min barnlängtan när jag gjorde det och i alla fall ger mig själv chansen att lyckas. När jag skulle föreställa mig det där värsta beskedet tog det bara bråkdelen av en sekund innan tanken fanns där, det värsta jag kan föreställa mig är att leva resten av mitt liv utan ett barn. Det värsta vore om jag aldrig lyckas med IVF eller äggdonation och inte heller får adoptera. När så kommentaren kom om att nu hade vi väl ändå kommit på något att vara tacksamma över så kände jag mig bara tom för jag är ju just nu mitt uppe i mitt livs kanske viktigaste kamp och det där värsta beskedet kan mycket väl komma där borta runt kröken. Övningen funkade för många, men för mig gjorde den det bara ännu lite klarare hur viktigt det här är för mig och hur viktigt det är att jag kämpar vidare. En insikt att kanske ändå vara lite tacksam över.

Annonser

2 thoughts on “Tanken var god men…

  1. Du sätter verkligen ord på det svåra. Det var jätteviktigt för mig att få bli mamma och den där känslan – att det kanske inte skulle inträffa – höll på att äta upp mig inifrån. Jag tyckte att det kändes skönt när en vän sa att det kommer hända, ta det lugnt och ha förtröstan. Personen i fråga kunde ju såklart inte veta om det skulle gå, men det kändes skönt ändå. Jag gjorde en hel del försök och hade inte så bra äggreserv. Nu har jag två barn vilket jag är obeskrivligt tacksam för. Resan är minst sagt krokig. Och även om krokigheten inte är ens förstahandsval, så är de erfarenheter och insikter som kommer därmed, värda ganska mycket.

    Hanna

    Liked by 2 people

    • Vad härligt att höra att du fick dina barn till slut efter din kamp, jag samlar på sådana solskenshistorier. Oavsett hur min resa slutar så tror jag att jag kommer möta livet och mina medmänniskor med en ny sorts ödmjukhet som inte fanns där innan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s