Livet mellan behandlingar

Så var det adventstider igen och även om advent betyder ankomst så känns väntan som om det passar bättre in på mitt liv. Perioderna mellan behandlingarna känns mycket som transportsträckor tycker jag även om jag planerar och förbereder kroppen så gott det går, lite som advent inför julen faktiskt.

Jag håller på för fullt med mitt viktminskningsprogram och jag har redan tappat några kilo. Just nu är jag dock lite frustrerad då jag hamnat på en platå och trots att jag sköter kosten och kör minst två spinningpass och tre promenader i veckan har vågen efter de två senaste veckornas slit visat på plus 0,5 kilo. Förbaskade kropp att vara ovillig att samarbeta. Nåja det är bara att kämpa på, förr eller senare släpper det igen och då brukar man få ordentlig utdelning på vågen. Jag provade en kjol igår som jag knappt kunde knäppa och som definitivt inte satt bekvämt när vågen bara visade 1,5 kilo mer och nu satt den perfekt så det händer nog ändå saker som inte syns på vågen. Synd bara när det är en BMI-gräns man jagar… Snart blir det dessutom två eller kanske till och med tre julbord på fem dagar så den veckan är nog också rätt körd. I år skulle jag faktiskt helst hoppa över julen helt och hållet.

Det händer annat i mitt liv också. För några veckor sedan så var det en kille på jobbet som plötsligt bjöd ut mig på dejt. Jag hade ingen aning om att han tänkte så på mig och jag hade inte alls tänkt så på honom men av pur förvåning sa jag ja till en fika. Sedan är det väldigt svårt att säga nej till någon som står inne på ens kontorsrum och tittar en in i ögonen särskilt när det är en person som man tycker bra om. Vi jobbar bra ihop och brukar ha kul på fikarasterna men jag hade som sagt inte alls tänkt på honom i ett sådant sammanhang. Sedan var det två saker som komplicerade det hela, dels att vi jobbar ihop (det har jag dåliga erfarenheter av sedan tidigare) och dels mitt barn-projekt. Jag är inte beredd att pausa IVF-andet för att vänta på någon relation för jag är trots allt 38,5 år nu och med tanke på de problem jag haft hittills så är det inte ett alternativ. Men hur berättar man något sådant för någon som man börjar dejta? Någon som man dessutom ska träffa varje dag på jobbet oavsett hur det går? Jag kände att den ena av dessa faktorer kunde jag hantera, antingen att vi jobbar ihop eller mitt barn-projekt men inte båda. Så var vi iväg på vår fika-dejt och det var trevligt men lite stelt och ovant, samtalet flöt inte lika lätt som på jobbet. Vi bestämde inget efteråt vilket jag tyckte var skönt för då fick jag lite mer tid att fundera men så dök han upp igen på mitt rum några dagar senare och vi bestämde att vi ska ses igen. Där kom ångesten och tankarna tillbaka, är det ens möjligt att ses några gånger för att se vad det kan leda till med tanke på de komplicerande faktorerna? Sedan fick jag höra i förtroende av en annan kollega att han hade fått ett annat uppdrag och skulle sluta. Pokerfejs på, för reaktionen på det ska ju så klart vara att det är tråkigt men jag blev bara lättad. Där förstod jag också att jag hållit tillbaka rätt mycket, nu blev det plötsligt spännande och kul att gå på dejt igen. Vi har inte bestämt när vi ska ses igen och det är nog mest mitt fel då jag förhalade det lite innan jag visste att han skulle sluta men nu är jag nog redo för en andra dejt om vi lyckas hitta en ledig lucka i våra kalendrar.