Nytt år, nytt hopp?

Julen är en tid som jag tror är jobbig för många av oss ofrivilligt barnlösa. Det blir så tydligt att det är något som saknas, kanske särskilt när man bombarderas av alla gulliga julbilder på alla andras ungar på sociala medier men även de julkort som trillar ner på hallmattan. Jag störde mig särskilt på ett kort i år från en vän, eller jag vet inte om det är en vän längre. Man skulle kunna säga att hon dumpade mig som vän när hon fick sitt första barn så varför skulle jag vilja få en bild på hennes två barn utklädda till tomtar när vi inte träffats på 2,5 år?

Trots allt var inte julfirandet så tokigt i år men så fort jag kom hem igen efter resan norrut så hade jag bråttom redan flera dagar innan nyår att städa undan de få julgrejer som kommit fram. Så tidigt har jag aldrig plockat undan julen förut men det var en otålighet att få gå mot det nya året som drev mig, trodde jag iaf… För sedan var det nya året här och det känns som om allt hopp bara försvann. Just nu har jag väldigt svårt att tro att det kommer fungera för mig med IVF och av någon okänd anledning tvivlar jag även på att ÄD skulle kunna funka och jag ser bara en tom barnlös framtid framför mig. Mina logiska tankar säger mig att det inte finns någon anledning att tänka så, inte ännu, men jag har så svårt att lyssna på logiken nu. Det här med att stanna upp och ge mig tid till reflektion under ledigheten kanske inte var så bra ändå. Verkligheten hann ikapp på något vis. Jag har gjort fyra misslyckade IVF-försök, och jag närmar mig snabbt gränsen på 6-7 IVF-försök som jag satte upp innan jag började, om jag nådde dit så bestämde jag att då måste jag ta en allvarlig funderare på om det är dags att gå vidare med ÄD. Gränsen satte jag upp för att inte fastna i karusellen för länge för det blir för tufft mentalt, fysiskt och ekonomiskt och har det inte funkat efter sju försök är kanske inte oddsen så goda med egna ägg och ÄD-försök är ju också så mycket dyrare. Min ålder stressar mig också, om ett halvår fyller jag 39 år och jag börjar verkligen bli gammal i göra-barn-sammanhang. Det känns som om 2016 är sista året som jag har chans med mina egna ägg så stressen ökar, det är nu eller aldrig och det känns mer som om det lutar åt aldrig. Att få barn genom ÄD ser jag som ett mycket fint alternativ till egna ägg och självklart kommer barnet bli lika älskat men nog vore det en stor sorg innan jag kommer dit att inte få dela gener med mitt barn. Sedan är processen med ÄD så mycket mer komplicerad med längre resor till andra länder osv. och det skrämmer nog också. Tänk om man behöver gå igenom allt det och lägga så mycket pengar och i slutänden ändå bara stå där med ett krossat hjärta?

Ja det var mycket mörka tankar och känslor som kom med det nya året. Trots det fortsätter jag förbereda inför IVF 5 ändå för ännu är jag inte redo att ge upp. Jag var i kontakt med den danska kliniken innan jul och frågade om det var dags för mig att testa priming och assited hatching och deras läkare tyckte att med min historik är det en bra idé så så får det bli nästa gång, och annars blir det samma som förra gången med långt protokoll och 300 IE Gonal-f och eftersom jag inte gillade nässprayen så ska jag nedregleras med sprutor med Suprefact från start. Då min cykel ibland är kortare än 28 dagar så ska jag åka ner till Köpenhamn ca sju dagar efter ÄL för priming och börja nedregleringen samma dag. Då de inte kunde plocka från min högra äggstock sist för att den låg för högt upp så vill jag att under cykeln som jag stimulerar så ska det vara den vänstra äggstockens tur då jag hoppas att den ska vara piggare om den vilat cykeln innan. Om någon vecka ägglossar jag från den högra och eftersom jag vill gå ner lite mer i vikt innan jag kör igen så får jag vänta ett par cykler men det borde bli start med priming och nedreglering i mitten av mars.

Nu är det åter fokus på viktminskning och ta hand om mig fysiskt så att kroppen är så redo den kan bli. Förhoppningsvis blir även tankarna lite ljusare när kroppen är på topp. Jag misstänker, eller hoppas iaf, att en del av de mörka tankarna beror på att jag abrupt gick från ett sockerstint julfrossande till en strikt kaloribegränsad diet helt fri från godis och dylikt på nyårsdagen. Det har gett resultat på vågen men kanske har inte kroppen riktigt vant sig än vid de nya förutsättningarna och reagerar med mörka tankar men om det är så enkelt så borde hoppet snart börja spira igen. Så sammanfattningsvis så hoppas jag att hoppet snart återvänder och till dess tar jag en dag i taget.