Hur orkar man?

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg där jag avslutade med att det snart är dags för IVF 5. Kommentaren var ”hur orkar du?” och det är en väldigt bra fråga som jag inte vet om jag har ett bra svar på. Efter fyra, snart fem IVF-försök under drygt 1,5 år så har jag ändå lite erfarenheter och tankar att dela med mig av.

När jag tittar i backspegeln inser jag nu att jag var smått panikslagen inför mina första försök. De dåliga besked jag fått efter mina hormonprover och även det klumpiga och burdusa sätt som läkarna levererade dessa besked fick mig att gå i spinn och börja gripa efter halmstrån. Jag plöjde nätet efter all information jag kunde hitta, jag började med kliniker i olika länder men cirklarna blev vidare och vidare och informationen allt mer osäker. Jag sökte efter allt som kanske kunde få oddsen att slå över till min fördel, fanns det minsta lilla chans att något kunde påverka äggkvaliteten eller chansen att bli gravid så ville jag testa. Jag pressade kroppen extremt hårt för att gå ner i vikt samtidigt som jag proppade i mig mängder med vitaminer. Jag försökte följa kostråd från både läkare och mindre pålitliga källor, en del konstigare än andra, exempelvis så åt jag två paranötter varje dag för att jag läst någonstans att det var bra inför IVF och det var totalstopp för koffein och alkohol från att jag bestämde mig för att testa IVF. Under all min vakna tid kretsade livet kring förberedelser för första behandlingen och jag pressade mig och försakade gladeligen allt möjligt baserat på osäkra studier och subjektiva åsikter för bara jag blev gravid så skulle det vara värt alla uppoffringar och slit. Så här i efterhand tror jag att försöken att göra allt jag kunde för att påverka utgången blev en coping-mekanism som gav en falsk känsla av kontroll i en situation som jag inte alls kunde kontrollera och det var något jag behövde då i början.

Så var det dags för IVF 1 och det gick katastrofalt dåligt. Kroppen svarade inte bra på stimuleringen så det blev få ägg ut och känslan när jag satt där på tåget mot Köpenhamn för en planerad insättning och de ringer för att meddela att inget ägg klarat sig önskar jag inte någon. Paniken ökade och jag ville snabbt göra ett nytt försök trots att kroppen inte kändes i bra form. Snabbt på’t igen men den gången blev det bara ett ägg ut och ett halvtaskigt embryo tillbaka. Trots att det inte var ett särskilt lyckat försök ur IVF-synpunkt så kändes det ändå som en seger att ändå få göra en insättning.

Efter andra försöket var kroppen i riktigt dåligt skick. Då jag fått höga doser hormoner hade medicinen för ämnesomsättningen slagits ut så ovanpå sorgen över två misslyckade försök så hade jag de fysiska problem som låg ämnesomsättning innebär att tampas med och vikten skenade. Där insåg jag att jag var tvungen att pausa och försöka få ordning på min kropp om jag skulle ha någon chans att lyckas. Det blev en ganska lång paus, straxt över ett halvår, där jag lyckades gå ner i vikt och fokuserade på att må bra och försöka leva som vanligt. Jag började släppa de flesta kraven jag ställt på mig själv att följa alla konstiga råd jag hittat på nätet och istället landa i och acceptera att det inte är mycket jag kan göra för att påverka utgången. De dåliga resultaten jag fått trots att jag försökt göra allt i min makt hjälpte mig att landa i den acceptansen. Istället bestämde jag mig för att enbart försöka följa svenska och danska klinikers råd om livsstil och behandlingar trots att det fortfarande gnagde i mig att det var dåligt att ens ta ett glas vin eller en enstaka kopp kaffe.

Tredje försöket testade jag ett nytt protokoll och fick ut rekordmånga ägg men det blev bara ett toppembryo och två halvkassa. Jag fick två tillbaka och det tredje kastades. Att ett av mina dyrbara embryon kastades var svårt att acceptera men det var ju inte mycket att göra åt. Jag ruvade under mina första semesterveckor och det var tur för trots ökad dos av ämnesomsättningsmedicinen så knockades jag totalt av maxdosen hormoner under stimuleringen så jag var helt utslagen och vikten steg återigen kraftigt. Jag beslöt mig ändå för att innan nästa försök måste jag pausa tankarna på IVF och vara snäll mot mig själv och tillåta mig normala saker som att äta glass på sommaren och ta en drink med vänner för jag orkade helt enkelt inte leva så strikt som jag gjort hela tiden.

Vid fjärde försöket under tidig höst bytte jag klinik så det blev nytt protokoll och rejält sänkt hormondos. Då jag svarat så dåligt på stimuleringen tidigare var jag väldigt nervös när de sänkte dosen med en tredjedel. Resultatet blev två ägg ut från vänster äggstock och två kvar i den högra som hade positionerat sig för högt upp så det gick inte att plocka från den. Åh vad surt det var när jag satt på bussen hem från Köpenhamn och fick ägglossningssmärtor, minst ett ägg till spillo. Av mina två ägg blev det dock två toppembryon och jag fick tillbaka båda. För första gången fick jag alltså ruva på två fina embryon, trots det låga antalet så var det nog ändå det bästa resultatet så långt. Tyvärr blev det ingen graviditet men med minskad hormondos och ökad dos av ämnesomsättningsmedicinen blev inte heller kraschen efteråt lika hård efter behandlingen.

Innan det fjärde försöket hann jag inte gå ner så mycket i vikt som jag hade velat och för att försöka få ut fler ägg och kanske få ner den högra äggstocken så att den också kan plockas beslöt jag mig för ännu en längre paus. Målsättningen under pausen var att gå ner i vikt och försöka att tänka på barn och IVF så lite som möjligt. Det smög sig in koffein dagligen, först i form av ett par koppar te och sedan en kopp kaffe. Att våga dricka kaffe igen kändes stort på något vis. Jag vågade leva mer normalt och la inte längre skulden på mig och mitt leverne utan där den hör hemma dvs faktorer som jag inte kan påverka. Visst dyker dessa skuldtankar upp ibland fortfarande men de får inte längre härja fritt utan de blir förpassade ganska fort med hjälp av logiskt resonemang och det hjälper mig att må bättre under denna långa resa och det tror jag är det viktigaste för att öka sina chanser att bli gravid. Jag får dock erkänna att jag ändå överväger att sluta med kaffet igen och hålla mig till någon kopp te innan nästa försök så helt ”botad” är jag inte.

Så tillbaka till frågan i början, hur orkar man fortsätta med försök efter försök? Här spelar nog människans förmåga att återhämta sig efter kriser in, om det så är ett dödsfall, olycklig kärlek, en misslyckad IVF eller något annat så är sorgen intensiv ett tag men sedan börjar känslorna mattas och man kan pussla ihop de trasiga bitarna igen och fortsätta leva. Upprepade IVF-försök är i och för sig lite annorlunda eftersom det är en livskris som pågår under lång tid vilket gör att sorgen återkommer men på något vis lär man sig att hantera känslorna, kanske för att de oftast följer samma mönster och man vet att det är olika stadier att ta sig igenom vid varje försök. Nu är jag dock ingen supermänniska som går in i varje försök lika hoppfull som jag var första gången. För varje gång så får jag svårare och svårare att tro på att det kommer funka, hoppet finns kvar men tron minskar så även om sorgen och besvikelsen är stor när man står där med det negativa testet så är det ändå ett förväntat resultat. Det här är nog också resultatet av någon självbevarelsedrift som slagit till för man orkar inte gå sönder lika mycket varje gång så man skyddar sig genom att inte tro på det även om man ändå hoppas. När tron minskar så sätter även tvivlet in och jag har frågat på båda klinikerna om det verkligen är någon idé att fortsätta med tanke på mina dåliga resultat men de har båda sagt att jag visst kan lyckas få ett barn och att det ännu inte är dags att ge upp. När min egen tro inte räcker till så får jag istället försöka förlita mig på läkarnas. Tanken på att förbli barnlös är också betydligt mer skrämmande än tanken på att fortsätta misslyckas och då finns det egentligen bara en väg att gå och det är att fortsätta. Om jag jämför resultatet av IVF 1 och  IVF4 så har det också verkligen gått åt rätt håll, från ingen återföring till att ruva på två toppembryon ger även det hopp. Blir det nya toppembryon nästa gång kanske något kan fastna och växa till en bebis. Nu kan jag inte fortsätta i evighet, särskilt inte med mina egna ägg då jag börjar bli gammal i sådana här sammanhang, men så länge läkarna säger att det finns hopp och jag får tillbaka toppembryon så kan jag fortsätta lite till.

Att göra upprepade behandlingar är ett maraton och inte en sprint och för att orka så behöver man även pauser och återhämtning, jag tror det är viktigt att vara snäll mot sig själv och inte sätta upp orimliga krav och känna skuld när man inte lyckas. Det är nog det enda rådet jag kan ge andra i samma situation, låt sorgen få ta sin tid efter ett misslyckat försök och var snäll mot dig själv och se till att få tillräckligt med tid för återhämtning emellan, och om du tappar tron kanske det finns någon annan som kan tro åt dig ett tag tills du är redo igen.

Det här med odds

Så var det den tiden på året igen… Dags att gå till tandläkaren. Jag har inte varit så nöjd med min gamla tandläkare de senaste gångerna jag varit där så jag bestämde mig för att testa en annan. Jag fick en fin rabatt för att jag var ny kund och jag hade bokat en tidig morgontid så att jag skulle slippa använda flexen. Jag blev mottagen av en mycket pratglad sköterska som tog röntgenbilder och polerade innan tandläkaren kom och gjorde undersökningen. Det visade sig att jag fått ett hål under en gammal lagning så jag fick tid för återbesök två veckor senare. Jag tog en tidig morgontid då också för jag tänkte att om jag inte talar om för någon på jobbet att jag varit hos tandläkaren nu så har jag ju en toppenbra ursäkt vid nästa IVF när jag behöver smita ifrån för mina VUL. Så var det dags för lagningen och jag fick gå upp okristligt tidigt för att hinna men visst skulle det vara värt det för att ha den fina ursäkten i bakfickan. Så kliver jag in i väntrummet och där sitter en av kollegorna på jobbet som jag brukar äta lunch med. Vad är oddsen för det liksom?!? Jag hade ingen aning om att hon också skulle till tandläkaren och jag visste inte heller att hon gick där. Där rök den ursäkten… Hon väntade dock på mig sedan så att jag fick skjuts till kontoret så det blev bra ändå.

Jag trodde att jag hade kommit över det värsta obehaget med att ta sprutor vid det här laget också men usch vad obehagligt det var med bedövningssprutan. Det är visst enklare när jag får sticka själv. Hon fyllde på två gånger också och då kändes det knappt men jag tyckte det var obehagligt ändå. Sedan var jag bedövad i halva ansiktet efteråt, när jag skulle skölja rann vattnet ut i mungipan för jag kunde inte hålla tätt och sluddrade till och med lite när jag pratade. Jag har fått bedövning flera gånger förut men det har aldrig varit så illa tidigare så att jag inte kunnat stänga munnen. Lunchen fyra timmar senare var även den ett äventyr men jag lyckades få i mig det mesta utan att dregla allt för mycket men det är tveksamt om jag hade kunnat hålla lagningen hemlig för lunchsällskapet. Nu är iaf tanden lagad och ursäkten kan jag nog använda ändå för det var även en annan gammal lagning som snart behöver bytas men jag fick bestämma själv om jag vill göra det nu eller vänta ett år. Plånboken vill att jag väntar men det behöver de ju inte få veta på jobbet, det känns bättre att ha ett skäl att avvika från jobbet som inte medför en massa följdfrågor och som är lätt att komma ihåg för att det är halvsant.

Annars har jag fullt fokus fortfarande på sunt leverne och viktnedgång och det flyter på fint för tillfället. Jag räknar med att dra igång med priming och nedreglering om drygt sex veckor, jag måste bara kolla så att inte påsken ställer till det med schemat. Snart dags för IVF 5 alltså, hoppas att oddsen är på min sida då.