IVF 5: Äggplocket

I onsdags hastade jag iväg från jobbet lite tidigare än vanligt för att hinna hem för att byta om och hämta övernattningsväskan innan jag satte mig på tåget ner mot Köpenhamn. Resan ner var lugn och skön och hotellet jag brukar bo på ligger precis bredvid centralen. Tyvärr fick jag ett rum ut mot gatan den här gången och jag hade glömt mina öronproppar så det blev inte så mycket sömn. Det var folk utanför som tjoade och tjimmade till klockan passerat 3 och trots att jag lyckades somna så väckte de mig och sedan var det tvärkört att somna om. 7.30 ringde klockan och det var bara att skriva ett mail till jobbet för att sjukanmäla mig (blev magåkomma den här gången) och sedan stiga upp.

Jag kom i god tid till kliniken och efter att ha anmält mig i receptionen fick jag gå ner till rummet där alla som gör äggplock håller till. De har samma rum för förberedelserna (blodtrycksmätning och sätta venkateter), väntan innan och vilan efteråt så där finns ett par soffor och en massa sängar med draperier runt. Då jag inte fått i mig något alls på morgonen mer än vatten och det stod i informationspappren att det var bra att dricka lite saft innan så hällde jag upp en mugg med saft. Då kom det ut en småbarsk sköterska och bara ställde sig och tittade på mig utan att säga något. Jag förstod inte alls vad hon ville och väntade på att hon skulle tala om det men efter bortåt tio sekunder (och det var lååånga sekunder) så började jag säga något om att jag var där för äggplock och då frågade hon om jag ätit eller druckit något innan och jag sa nej och då sa hon bara att jag inte fick dricka något nu för det var två timmar innan man skulle dricka saft och tog min mugg och gick och där stod jag kvar och kände mig dum. Samtidigt var det en kvinna som grät hysteriskt i en av sängarna bakom ett draperi (antagligen för att hon var nervös), inte den bästa starten… När jag suttit en stund i soffan och väntat så vaknade något slags inre tonårstrots och jag tassade fram och hällde upp en halv mugg saft som jag hällde i mig lite snabbt och kände fånigt nog att jag tagit tillbaka kontrollen lite 🙂

Efter ett tag kom en annan sköterska som var jättegullig och mätte mitt blodtryck och gav mig två Panodil som jag fick skölja ner med lite saft (det var visst inte så farligt att dricka lite ändå) och satte sedan venkatetern i armvecket. Den hamnade inte så bra så det var svårt att böja armen sedan vilket var ett problem när jag skulle få på mig byxorna igen efter toa-besöket. Under tiden som jag satt och väntade så kom det först tillbaka en kvinna efter hennes plock och hon leddes försiktigt av sköterskan och hennes man kom efter bärandes på hennes handväska och sedan var det dags för den gråtande kvinnan och hon gick iväg mot sitt plock och hennes man gick efter med handväskan. Det var nog första gången som jag kände mig ensam i den här processen, det var något som klickade till i mig när jag såg hur männen så fint passade upp på sina kvinnor både före och efter med att bära väskor och hämta saft och annat. Efter mitt plock kom det dock en invandrarkvinna med tolk och även om jag inte hängde med riktigt i vad de sa så förstod jag att hon var ordentligt nervös och rädd. När jag kom upp till vanliga väntrummet vid ytterdörren när jag skulle gå så satt hennes man där och såg mest uttråkad ut och då kände jag att ja det är bättre att göra detta själv än att inte få stöd av den som borde vara med. Det var nog också situationen när man sitter och väntar på själva ingreppet som gjorde mig lite extra sårbar för efteråt kändes det bra igen.

Så blev det min tur och jag fick gå bort mot behandlingsrummet. Där var samma läkare som gjorde mitt plock förra gången och han bad mig tala om vad jag heter och när jag var född och sedan var det rakt upp i gynstolen. Det var samma gulliga sköterska som var med och hon tryckte direkt in det morfinliknande i armen och inom några sekunder började det snurra ordentligt i skallen trots att jag låg ner. Jag hade bett om att bara få smärtstillande och inget lugnande. Sedan kom embryologen ut och presenterade sig och hade med sig sitt papper och kontrollerade att det skulle vara ICSI och trots att det snurrade kom jag ihåg att säga att det skulle göras assisted hatching också den här gången så det skrev hon in. Sedan gjorde läkaren en koll att allt såg ok ut och han satt och viftade med den där läskiga långa nålen en del så jag hade fullt sjå med att undvika att titta på den. Sedan la han lokalbedövningen som jag inte kände alls och sköterskan tryckte in lite mer medicin i armen så det snurrade ännu mer och så satte läkaren igång med plocket. Jag tyckte de sa något om att där är inget men det är svårt att hänga med när huvudet snurrar och de pratar fort på danska och sedan hittade han uppenbarligen blåsor som han plockade. De pekade på en skärm och sa ”se där är ett ägg” och jag gjorde mitt bästa för att fokusera och titta men i ärlighetens namn tycker jag inte att själva ägget är så spännande att titta på, embryon däremot är desto mer intressanta. Jag kände nästan inget alls under plocket den här gången, tror faktiskt det gjorde ondare att sätta katetern i armen. När det var klart så talade läkaren om att det blev tre ägg. Då jag i måndags hade två blåsor på vänster och en på höger så frågade jag då om det gick bra att plocka på höger den här gången och fick svaret att de bara plockat på höger sida för på vänster sida var det tomt. Va, tomt på vänster? När jag frågade om de två stora blåsorna från i måndags så tittade läkaren en gång till med VUL och de visade mig den tomma äggstocken på skärmen, uppenbarligen inga blåsor där. Jag frågade var de tagit vägen och läkaren sa något men med danskan och mitt snurrande huvud hängde jag inte med alls. Det var ändå positivt att jag fick tre ägg från den högra och att det gick att plocka från den trots att det inte gick alls förra gången. Läkaren sa också att äggen lossnade lätt och att det var bra. Efter vad jag läst om tomma blåsor så kan äggen sitta fast när de är omogna eller defekta så det kändes bra att höra.

Det här med att föra logiska resonemang med ett snurrande huvud var inte det lättaste men jag kom ihåg att ta upp frågan om tid för insättningen med läkaren innan det var dags att gå. När jag förklarat mitt dilemma med att det inte finns några tidiga tåg på söndagar ropade han på embryologen och frågade om det var ok att jag kom kl 12 istället för 11.30 på söndag då jag hade svårt att komma tidigare och det gick bra. Så mycket bättre bemötande än jag fick på telefon av sekreteraren… Nu är det bara att hålla tummarna för att inte tåget blir försenat, jag har fem minuters marginal, för då kanske de hinner stänga för dagen innan jag kommer fram.

Sedan fick jag gå tillbaka ut till väntrummet och fick en säng att vila i och sköterskan kom efter med mina väskor. Tjugo minuter hade det hela tagit. Efter två knäckemackor, lite saft och tio minuter kände jag mig ganska redo för att gå men det snurrade fortfarande lite och jag hade fortfarande katetern i armen så jag fick vänta lite till. Jag tror att eftersom jag inte har så många ägg att plocka och då jag inte tar det lugnande så går det snabbare för mig att återhämta mig efteråt för kvinnorna som hade sina män med sig såg betydligt mer medtagna ut när de kom tillbaka efter sina plock och de vilade även längre, eller så har jag bara haft tur i det genetiska lotteriet. Efter en halvtimme hade jag fått nog av att vila och plockade ihop mina grejer och gav mig iväg.

Medan jag väntade på bussen hemåt köpte jag mig en stor Starbucks-kaffe och och en god macka. Resan hem gick bra men på slutet fick jag lite ont i höger äggstock, antagligen för att man sitter lite hopknycklad på en buss för så fort jag kom av och fick röra på mig så försvann det. Väl hemma blev det en tidig kväll för jag var helt slut, antagligen en kombination av det morfinliknande och den dåliga sömnen natten innan och idag unnade jag mig att vara hemma från jobbet (även om jag övervägde att gå ändå) för att ta igen mig.

Jag hade inte räknat med mer än högst tre ägg så jag är nöjd, jag brukar ju inte få så många. Samtidigt har jag lite svårt att släppa de där två blåsorna som försvann… Blev det ändå för lång tid mellan sista Suprefacten och plocket så att de ägglossade innan? Funderar på att maila kliniken för att fråga, känns bra att veta om det blir en nästa gång för med tanke på att jag inte får så många ägg per gång så är det väldigt dumt om de skulle lossna för tidigt. Imorgon kan jag ringa embryologen för att höra hur det gått i labbet om jag vill och det är klart jag vill det. Sedan blir det förhoppningsvis insättning på söndag. Drömmen om tre embryon är fortfarande vid liv även om jag vet att det troliga är att det blir färre. Hittills har jag alltid gjort insättning på dag två med alla embryon jag fått så det har aldrig odlats vidare på något. Jag skulle väldigt gärna vilja få ett embryo att odla vidare på till blastocyst så att jag får veta om det klarar sig så länge eller om det avstannar innan. Hoppas bara att mina ägg har det bra där borta i labbet nu, blir en lång väntan tills jag kan ringa och höra efter imorgon.

Annonser

5 thoughts on “IVF 5: Äggplocket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s