IVF 6: Embryon och återföring

Trots mina goda föresatser att inte ta ut något i förskott så kunde jag hindra tankarna att fara iväg lite efter det för mig fantastiska resultatet på sju ägg. Bara att erkänna att jag inte är mer än människa och började fantisera om blastocystodlingar och framtida frysåterföringar… Kände mig rätt lugn när jag ringde labbet i måndags även om jag räknade ner minuterna till telefontiden började. Jag hörde direkt på embryologen att hon inte hade fantastiska nyheter. Av mina sju ägg hade tre varit omogna och två hade inte delat sig. De andra två hade båda delat sig och hade två celler och det ena såg jättefint ut och det andra ok så det skulle antagligen bli återföring på dag 3 som planerat även om hon inte kunde lova något. Bara att boka tågbiljetter till dagen därpå och hoppas att embryona skulle klara sig över natten.

På eftermiddagen gick jag en långpromenad och på kvällen några timmar senare började det göra rätt ont i äggstockarna, kanske inte var så smart med den där promenaden ändå. Magen kändes också ordentligt utspänd och jag blev lite fundersam över om något inte var som det skulle efter plocket, det är ändå ganska mycket med sex ägg från en äggstock. Det gjorde fortfarande ordentligt ont när jag gick och la mig så jag tog ett par Panodil. När jag vaknade på morgonen gjorde det fortfarande så ont att det var jobbigt att vända sig i sängen och jag bestämde mig för att även om embryologen skulle meddela att det inte fanns några embryon så skulle jag ändå fortsätta ner för att bli undersökt. När jag kom igång och började röra på mig och tog mig in till centralen så började det dock släppa lite.

Kl. 7.40 rullade tåget ut från Göteborg igår och det vara bara att sitta och vänta på att embryologen skulle komma till jobbet och titta till mina små. Straxt efter kl. 8 ringde det och embryologen meddelade att hon hade två embryon till  mig. Spänningen släppte. Hon frågade även om jag ville ha akupunktur efter återföringen och jag tackade spontant ja, den här gången kör jag på allt. När jag kom ner till Köpenhamn tog jag en långsam promenad i stan medan jag väntade på att det skulle bli dags att åka ut till kliniken. Egentligen hade jag tänkt att använda tiden att gå upp för 400 trappsteg i ett högt kyrktorn för att titta på utsikten men efter de smärtor jag haft, som då gått över, så tänkte jag att det nog var bäst att avstå.

Jag kom ut i god tid till kliniken och fick återigen sitta själv nere i väntrummet medan det sipprade in ljud från personalen som jag tror åt lunch. Så kom det en tjej och hämtade mig till behandlingsrummet och där satt läkaren och vinkade mig till sig. Han berättade att jag hade två embryon och att det ena nu hade åtta celler och såg riktigt fint ut och det andra hade fem celler och såg mindre bra ut men det kanske hade en chans. Han frågade aldrig om jag vill ha båda (jag fick tillbaka två förra gången det var aktuellt) och jag frågade inte heller utan antog bara att det skulle bli två tillbaka.

Medan jag klädde av mig så talade jag om att jag haft ont under natten så läkaren började med att kolla lite med ultraljudet ovanpå magen och han såg inga tecken på blödningar så det var nog inget. Jag tyckte det hela gick lite fort men han bör ju veta vad han gör. Sedan var det dags. Först fick jag se mina embryon på en skärm och så såg jag hur de sögs upp i vad jag antar var katetern eller det som man sprutar in i katetern och embryologen kom ut med dem. Återigen hade läkaren lite problem med att få in katetern i min livmoder och han sa något om att min livmoderhals är lite skev (eller liknande) och frågade om jag hört det tidigare. Det har jag inte. Så fick han ta en kraftigare kateter precis som vid primingen, den där som jag mindes att han sa gör lite ondare. Visst kändes det lite när han tryckte in den men det gick fort och sedan låg mina embryon på plats. Sedan blev det ut till väntrummet igen och upp i en säng och så kom sköterskan och körde in en massa nålar och så låg jag där i 30 minuter och lyssnade på musik. Jag var rätt trött efter den tidiga morgonen och höll på att somna men så kom hon tillbaka och det var klart. Så blev det raka vägen in till centralen och tåget hemåt.

Nu är jag alltså ruvare till ett toppembryo och ett som kanske har en chans. Jag har svårt att tro att det kommer att bli positivt på testdagen 7/8, särskilt med tanke på det magra utfallet av alla mina ägg men man vet ju aldrig. Oavsett så är det en ganska surrealistisk tanke att jag kanske bär på ett nytt liv, jag känner mig ju precis som vanligt.