V. 13: Vink, sprattel och KUB

Veckan började lite nervöst och oroligt. I söndags tog jag det sista östrogenet och i måndags drog jag ner progesteronet till hälften, nu var det upp till kroppen och framförallt moderkakan att ta över ansvaret för graviditeten. I måndags började jag känna av lite kramper som mensvärk och studerade nervöst toapappret varje gång jag på toaletten vilket blev oftare än vanligt. Jag tycker mig känna skillnad på menskramper och växtvärk (även om det är svårt och jag kan ha fel) då växtvärk är mer ett jämnt tryck eller smärta och menskramperna är mer punktvisa. På tisdagen kändes det bättre igen även om oron höll i sig.

I onsdags var det dags att träffa läkaren på förmiddagen och hon hade en väldigt ung manlig elev med sig.  Vi pratade en stund om graviditeten och hur behandlingen gått till och hon berättade att just vid äggdonationer har man sett en ökad risk för havandeskapsförgiftning så därför ska de hålla extra koll på mig. Jag vet fortfarande inte varför det är en ökad risk, men min egen teori är att det har med ålder att göra. Hon sa också att det inte är så konstigt att man blir så trött när man är gravid då restprodukten när en av graviditetshormonerna bryts ner blir samma som ett narkosmedel. En vetenskaplig förklaring till varför jag har gått omkring som en zombie alltså. Hon skrev även en remiss till specialistmödravården och så får vi se om de vill ta emot mig. Ibland vill de ha dit alla äggdonationer och ibland har de inte tid så då får vanliga mödravården ta hand om det, det hela lät ganska godtyckligt när läkaren beskrev det.

Sedan var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Det kändes lite märkligt att klä av sig med den unga eleven som antagligen inte varit med vid så många undersökningar men någonstans måste han ju börja. Först skulle läkaren titta lite för att se om hon kunde se var min blödning kommit ifrån men det var för mycket Crinone i vägen och hon ville inte plocka ut det ”för det behöver du väl där”. Så gjorde hon ett vaginalt ultraljud och där var min krabat, ”titta den vinkade såg du det”? Nej det missade jag tyvärr men det gjorde inte så mycket för jag hade fullt upp med att titta på den. ”Här var det full fart, den här kommer inte att låta mig mäta men det är ett jättebra tecken att den rör sig så mycket för rörelser är det första de sparar in på om de inte mår bra”. Jo det sprattlades och viftades en hel del och bilden var så tydlig och klar att man verkligen kunde se fötter och händer och till och med hjärnan och revbenen. Så häftigt att se, synd bara att jag inte tänkte på att be om en bild.

I torsdags var det KUB inbokat. Då min äggdonator är under 35 år så var jag inte välkommen på det kostnadsfria besöket på Östra, de hade haft uppe mitt fall på ett möte med överläkaren och beslutat detta. Jag ville ändå göra testet och fick istället en tid på min MVCs systermottagning men lite surt är det att behöva betala 1600 kr. Blodproverna lämnade jag redan vid inskrivningen så nu skulle ultraljudet göras och den här gången blev det utanpå magen för hon sa att hon såg bättre då. Själv hade jag svårt att se vad som vad, det var en mycket grynigare bild än dagen innan så hon fick peka ut de olika kroppsdelarna åt mig. Hon pekade på fötterna och sa att ”det ser ut som om den tar spjärn för att det är trångt” och en stund senare ”åh nu gjorde den precis den där huvudrörelsen som jag ville se så den är väluppfostrad”. Hoppas bara att lydigheten håller i sig till 18-årsdagen 😀 Längden från huvud till rumpa var 6,14 cm vilket exakt rätt längd för den graviditetsdagen. Så skulle resultatet räknas ut och vi satte donatorns ålder ett år högre än hon antagligen var vid donationen för att vara på den säkra sidan och sedan fick jag vänta en stund medan hon knappade på datorn. Så vänder hon sig mot mig med ett leende och säger att det här kunde inte ha gått bättre, du har fått sannolikhet 1/20000 på både Trisomi 21 och Trisomi 18+13 och det är det bästa man kan få för där går gränsen. Fantastiskt skönt att få så bra resultat.

Efter så goda resultat på ultraljuden och KUB-testet är det dags att försöka släppa oron och inse att det med största sannolikhet kommer ett friskt barn i slutet av sommaren. Dags att ändra min identitet från någon som kämpar för att bli mamma till någon som kommer bli mamma. Ett steg på vägen är väl att börja berätta för folk. Jag har tänkt att jag börjar med att berätta för folk som jag träffar ofta t ex kollegor och andra som jag träffar sällan får vänta till efter RUL. Igår ringde jag min chef på konsultfirman och berättade för även om jag inte har BF förrän 28/8 så insåg jag med lite bakåtplanering att pga semestrar så behöver nog min ersättare vara klar redan i början av juni så hen hinner gå bredvid ett par veckor innan hela företaget stänger ner i juli. Chefen blev glad för min skull, han vet hur länge jag kämpat då jag berättade för honom om den första IVF-behandlingen men då han ibland kommer med klantiga kommentarer så har vi inte pratat om det sedan dess. Han lyckades fälla kommentaren nu att det var ju bra att BF var i slutet av augusti för det minskar hans stress just pga semesterperioden innan. Nåja jag tror han har hjärtat på rätta stället ändå så det är bara att ta med en nypa salt. Det är några kollegor ute på uppdraget som jag också skulle vilja berätta för nu och jag gjorde det nästan för en tjej i fredags men en av dem kan ibland ha lite svårt att hålla tyst om saker så jag får nog vänta till jag berättat för min beställande chef. Han kan vara svår att få tag i men planen är att hitta ett lämpligt tillfälle inom 2-3 veckor.

Till sist några minnesanteckningar om mitt mående. Den värsta gravidtröttheten börjar nog avta. Jag skriver nog för det är svårt att veta för jag har kommit in i ovanan att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om på drygt 2 timmar, ofta somnar jag om ganska nära när klockan ringer, så jag är fortfarande supertrött och hankar mig fram så gott det går på jobbet. Jag hoppas att kroppen snart av ren självbevarelsedrift fattar att den ska sova på natten så även om jag måste upp och kissa så somnar den om sedan. Halsbrännan håller i sig och är värst på kvällarna och gör att jag kan ha väldigt svårt att äta för jag känner avsmak för allt även om jag fortfarande har ett duktigt sug efter saltlakrits. Förra veckan hade jag lite ont i höfterna men den här veckan känns det bättre igen så om jag inte är för trött kanske det blir en promenad i helgen. Jag vet inte om det beror på graviditeten eller att jag slutade med träning och promenader i början av december men jag har fått urusel kondition, jag flåsar något enormt nu när jag gått upp för två trappor på jobbet och innan kände jag knappt av det alls. Då jag springer upp och ner för de där trapporna flera gånger varje arbetsdag tycker jag att det är lite konstigt att flåsandet bara tycks bli värre med veckorna så det är därför jag misstänker att graviditeten kanske har något med det hela att göra även om det känns som lite tidigt att börja flåsa redan nu.

Annonser

7 thoughts on “V. 13: Vink, sprattel och KUB

  1. Det där flåsandet kan också bero på att hemoglobinet sjunker under början av graviditeten. I alla fall var det så för mig. Nu i vecka 22 har hemoglobinet börjat stiga igen och jag flåsar inte lika mycket mera. Instämmer annars med tidigare kommentarer! Härligt med sprattel! 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s