3 månader senare

Har svårt att fatta att det redan gått tre månader sedan mitt underverk såg dagens ljus för första gången. Tiden går fort och hon växer så det knakar och utvecklas hela tiden.

Under slutet av min graviditet så fick jag havandeskapsförgiftning men klarade mig ändå hyfsat. Blodtrycket höll sig precis på gränsen, jag fick ont i levern och band enormt mycket vätska men mina inre organ och bebisen mådde bra. Då de inte ville att jag skulle bli sämre innan förslossningen så bestämde de sig för att sätta igång mig drygt en vecka innan BF. Jag har lämnat förlossningen lite bakom mig nu och minnena har redan bleknat lite men det blev en utdragen historia. Pga mitt blodtryck så övertalade de mig att sätta en EDA och jag hade oturen att narkosläkaren stack fel två gånger innan den satt på plats, något som jag misstänker ledde till att jag tappade känseln i höger lår i ungefär två månader efter förlossningen. Kortfattat så började de med ballongkateter och sedan tog de hål på fosterhinnorna. Tyvärr fick jag inga naturliga värkar ändå så då satte de värkstimulernade dropp och det blev lite av en chock när värkarna plötsligt drog igång ordentligt på en gång. Trots att jag låg många timmar med värkar så hände inte särskilt mycket och till slut var min kropp för trött så det beslutades om kejsarsnitt. Snittet gick bra och både jag och bebisen mådde bra efteråt. Efter vad jag läst så slutar ungefär var tredje igångsättning av förstföderskor med kejsarsnitt så kanske borde man fundera över om det skulle göras fler planerade snitt eller iallafall att man inte behöver ligga så långe med värkar om det ändå inte verkar gå framåt särskilt fort.

Efter förlossningen fick havandeskapsförgiftningen sig en sista skjuts och mitt blodtryck stack iväg rejält så det blev medicinering och täta kontroller men nu äntligen har jag fått sluta med tabletterna. All vätska i kroppen åkte också rakt ner i benen så de var helt groteskt svullna någon vecka innan de äntligen började gå ner mot normal storlek.

Jag fick möjlighet att stanna på BB så länge jag önskade och personalen var helt underbar. Jag hade valt att inte ha någon med mig på BB så kanske fick jag bättre kontakt med personalen än man brukar men de var väldigt hjälpsamma och stöttade mig helhjärtat.

Tiden hemma har långsamt halkat in i någon slags rutin även om lilltjejen fortfarande är för liten för riktiga mat- och sovrutiner. Vi har haft några små motgångar men på det hela taget har allt gått bra och jag har turen att ha fått en bebis som sover bra. Dagarna fördrivs med matningar, blöjbyten, lek mellan sovstunderna och många långa promenader. Sedan har vi besök på BVC och träffar med andra föräldralediga så det känns som om det är fullt upp hela tiden.

Bloggen har under min försökartid och graviditet varit ett enormt stöd. Det var skönt att ha någonstans att sortera alla tankar och samla information som jag sökte rätt på under resans gång. Att så många läste och var intresserade var också ett enormt stöd när det kändes tungt och era uppmuntrande kommentarer har varit ovärderliga. Gemenskapen som ändå uppstår mellan oss bloggare och läsare som går igenom samma svåra resa hjälper en att orka kämpa vidare. Nu har dock livet gått in i en ny fas och det är dags att avsluta den här bloggen. Ett hjärtligt tack till er alla som följt mig in i mål!