Kösystem önskas

Förr-förra veckan drabbades jag av den stora bitterheten. Det var rätt tätt inpå min fjärde misslyckade IVF och det kändes som om det var graviditeter överallt. Det började med att en tjej på jobbet som ska ha barn i slutet av januari som ibland lunchar och fikar med oss den veckan tycktes dyka upp överallt och varje gång så var det någon av de andra som genast började prata graviditeter, hur går det och så här var det för mig konstant. Sedan en dag under lunchen så gled samtalet över på barnvagnar och den gravida tjejen säger att de funderar på att köpa en tvillingvagn direkt för då behöver de inte köpa ny vagn när nummer 2 kommer. Där slog bitterheten till på allvar och jag kunde mest sitta och tänka på hur girigt och självsäkert det lät, som om det är hur enkelt som helst att planera in barn när det passar för de kommer ju precis när man vill. Som tur var så var det en annan i sällskapet som ifrågasatte om det var en bra idé för det kunde ju hända att det andra barnet dröjde.

Sedan har det ju kommit två graviditetsbesked från kungahuset. Victoria kan jag ändå glädjas med för det är inte helt otroligt att de har fått kämpa länge och hon är också utsatt för press och spekulationer som få andra. Sofia däremot kände jag mig enbart avundsjuk på, tror inte att hon varit gift mer än två månader när hon lyckades bli gravid (för jag tror knappast att de började försöka innan). Samma sak för Madeleine när det begav sig. Så j***a enkelt det är för vissa. Nu missunnar jag inte egentligen dem deras barn men de trängde sig verkligen före i kön för det var faktiskt min tur nu. Så många sprutor jag stuckit i magen med efterföljande äggplock med gigantiska nålar som körs runt i mina mest privata delar och de bara ligger några gånger och så är det klappat och klart. Orättvist är vad det är och tänk om det kunde finnas någon kö någonstans istället. Man ställer sig där och går med på vilka krav de än kommer med om det så gäller IVF med sprutor och allt men för varje barn som föds så kommer man ett steg längre fram i kön och man vet att snart är det min tur. Då skulle jag orka hålla på med det här hur länge som helst men ovissheten om hur länge jag kommer få kämpa och om jag någonsin når målet är nog den absolut tuffaste biten.

Grejen med de kungliga graviditeterna är ju också att den här gången är det två prinsessor som är gravida. Det är två magar som ska fotograferas och jämföras och sedan är det två bedårande bebisar som ska förevigas och sälja lösnummer. Gång på gång kommer det sticka till i hjärtat när jag ser en löpsedel eller en Se & hör när jag står i kön på Ica för det var ju jag som belåtet skulle stryka över magen och sedan pussa på min bebis, det var ju min tur inte deras… Ja, så kan tankarna gå när bitterheten kommer på besök.

Annonser

IVF 4: Nähä, inte den här gången heller

Jag tog mitt första test hemma i tisdags morse, dagen efter BIM, och det var negativt. I onsdags tog jag vägen förbi min svenska läkare innan jobbet och tog ett blodprov på vårdcentralen där han jobbar. Då fick jag veta att svaret skulle dröja minst till torsdag eftermiddag då de skickade sina prover till Stockholm för analys. Eh, vad är det för fel på att skicka till Sahlgrenska istället tänkte jag det borde ju rimligen vara effektivare. Jag bad dem att både kolla hCG-nivån och mitt TSH-värde då jag var nyfiken på om jag landat någorlunda rätt med min dosökning av Levaxinet. Att behöva gå och vänta så länge på vad jag var 95% säker på skulle vara ett negativt resultat medan jag fortsatte med hormonerna var smått som tortyr, vid det laget ville jag bara sluta med allt för att få blöda rent och lägga det här försöket bakom mig. Jag mailade dem torsdag lunch för att höra om resultatet kommit men det hade det inte gjort än. Jag mailade igen några timmar senare men fick inget mer svar den dagen. Fredag morgon hade jag så klart möte direkt så klockan hann bli 9.30 innan jag kunde ringa dem. Då fick jag först mitt TSH som låg på 2,13, det hade alltså ökat från 0 (som det var nerpressat till inför behandlingen) av alla hormoner jag tagit men låg ändå på en ok nivå för att kunna bli gravid. Sedan fick jag värdet på SHGB som kvinnan i luren sa låg inom normalvärdet. När jag frågade vad det var för värde för jag skulle ju testa om jag var gravid så sa hon att det var samma sak. Nu blev jag väldigt fundersam då jag inte alls tyckte siffrorna och gränsvärdet hon talat om stämde med vad jag vet om hCG så jag ställde några frågor till. Då sa hon att hon inte visste och det var nog bättre att jag ringde till läkaren som var ledig så jag fick hans mobilnummer. Innan jag ringde läkaren gjorde jag en snabb googling och fick direkt fram att SHGB stod för sexualhormonbindande globulin som binder och transporterar könshormoner och inte alls används för att testa en eventuell graviditet. Istället för att ringa läkaren så ringde jag tillbaka till vårdcentralen och talade om att de testat fel sak och fick prata med en sköterska som direkt ringde labbet i Stockholm som hade kvar mitt blodprov så de skulle göra ett nytt test. På fredag eftermiddag ringde sköterskan tillbaka och talade om att mitt hCG var mindre än 2 så jag var definitivt inte gravid. Då jag fortsatt att kissa på stickor under veckan så var jag inte direkt förvånad, vid det laget var det mest skönt att få det bekräftat så att jag kunde sluta med Crinonen och östrogenet. Något som däremot förvånar mig är att allt alltid ska vara så knöligt, till och med att ta ett enkelt blodprov ska krångla och det hade ju aldrig hänt om jag kunnat få göra hela behandling på en svensk IVF-klinik. Dagen avslutades igår med sushi och lite vin för, tja, jag hade ju ingen anledning att låta bli…

Jag hade kunnat börja en ny behandling i cykeln efter den som börjar med den här blödningen men jag kommer nog vänta lite längre. Min kropp känns tung och trött så jag ska nog satsa på återhämtning och försöka bli av med några kilon igen innan nästa försök, och mentalt tror jag inte heller att jag orkar så det blir nog inget mer under det här året. Nu blir det alltså återigen en jul utan vare sig barn eller graviditet, det blir så tydligt på något vis att jag inte kommer vidare i livet vid dessa högtider och kanske särskilt julen. Får hoppas på bättre lycka till nästa år.