Förr-förra veckan drabbades jag av den stora bitterheten. Det var rätt tätt inpå min fjärde misslyckade IVF och det kändes som om det var graviditeter överallt. Det började med att en tjej på jobbet som ska ha barn i slutet av januari som ibland lunchar och fikar med oss den veckan tycktes dyka upp överallt och varje gång så var det någon av de andra som genast började prata graviditeter, hur går det och så här var det för mig konstant. Sedan en dag under lunchen så gled samtalet över på barnvagnar och den gravida tjejen säger att de funderar på att köpa en tvillingvagn direkt för då behöver de inte köpa ny vagn när nummer 2 kommer. Där slog bitterheten till på allvar och jag kunde mest sitta och tänka på hur girigt och självsäkert det lät, som om det är hur enkelt som helst att planera in barn när det passar för de kommer ju precis när man vill. Som tur var så var det en annan i sällskapet som ifrågasatte om det var en bra idé för det kunde ju hända att det andra barnet dröjde.
Sedan har det ju kommit två graviditetsbesked från kungahuset. Victoria kan jag ändå glädjas med för det är inte helt otroligt att de har fått kämpa länge och hon är också utsatt för press och spekulationer som få andra. Sofia däremot kände jag mig enbart avundsjuk på, tror inte att hon varit gift mer än två månader när hon lyckades bli gravid (för jag tror knappast att de började försöka innan). Samma sak för Madeleine när det begav sig. Så j***a enkelt det är för vissa. Nu missunnar jag inte egentligen dem deras barn men de trängde sig verkligen före i kön för det var faktiskt min tur nu. Så många sprutor jag stuckit i magen med efterföljande äggplock med gigantiska nålar som körs runt i mina mest privata delar och de bara ligger några gånger och så är det klappat och klart. Orättvist är vad det är och tänk om det kunde finnas någon kö någonstans istället. Man ställer sig där och går med på vilka krav de än kommer med om det så gäller IVF med sprutor och allt men för varje barn som föds så kommer man ett steg längre fram i kön och man vet att snart är det min tur. Då skulle jag orka hålla på med det här hur länge som helst men ovissheten om hur länge jag kommer få kämpa och om jag någonsin når målet är nog den absolut tuffaste biten.
Grejen med de kungliga graviditeterna är ju också att den här gången är det två prinsessor som är gravida. Det är två magar som ska fotograferas och jämföras och sedan är det två bedårande bebisar som ska förevigas och sälja lösnummer. Gång på gång kommer det sticka till i hjärtat när jag ser en löpsedel eller en Se & hör när jag står i kön på Ica för det var ju jag som belåtet skulle stryka över magen och sedan pussa på min bebis, det var ju min tur inte deras… Ja, så kan tankarna gå när bitterheten kommer på besök.
En krokig resa 