I början av veckan hade jag telefontid med kliniken för att prata om vägen framåt. När jag bokade tiden sa de att läkaren som gjorde mitt senaste plock skulle ringa upp mig och jag har funderat över om jag skulle ringa och boka om tiden för att få prata med chefsläkaren istället då det är honom som jag diskuterat tidigare behandlingsupplägg med och fått stort förtroende för. Jag ringde aldrig och bokade om tiden och blev därför glad och lättad när telefonen ringde och det var chefsläkaren i andra änden.
Vi började med att prata lite om det senaste försöket. Jag har funderat mycket på om jag gjorde något fel med Suprefactsprutorna och det var därför mina två stora blåsor på vänster sida försvann. Tydligen hade jag gjort som man skulle, trots att det gick tre dygn mellan sista Suprefacten och plocket så var det så det skulle vara då den medicinen är mycket starkare än Synarela. Varför blåsorna var borta kunde han inte svara på men en gång på 200 så ägglossade blåsorna i förtid, jag som trodde att de alltid satt säkert på plats så länge man tog medicinen enligt schemat… Att det nu inte blivit några embryon för återföring två gånger av fem och det faktum att jag får ut så få ägg tyder på låg äggreserv och dålig kvalitet och han nämnde att det kan vara ett alternativ att gå vidare med äggdonation om det är något för mig. Inte så kul att höra men ändå skönt att få bekräftat det som jag själv tänkt, och det gör det också lättare att börja släppa tanken på IVF och gå vidare mot äggdonation.
Jag har dock ett försök kvar på min tre-pack så det blir en IVF till. Den här gången vill jag inte vänta för länge för jag har redan väntat så länge (har hållit på med det här i två år nu…) och jag är lite otålig att gå vidare. Samtidigt vill jag ge mig själv chansen att kunna fokusera på nästa försök som med stor sannolikhet är det sista och inte behöva stressa med jobb och ljuga när jag måste vara borta så jag bestämde mig för att lägga nästa försök i juli under min semester. Det kommer inte att bli så mycket annat inplanerat då jag måste kunna åka till Köpenhamn för alla undersökningar men så får det bli.
Vi pratade ett tag om olika alternativ på upplägg inför nästa försök. Ett alternativ var att testa med Pergotime och se om jag svarade med flera ägg men då jag redan testat det under mina inseminationer och ändå inte verkade få mer än ett ägg så var det inte ett bra alternativ. Crash är det protokoll som jag fått ut flest ägg med men min nuvarande klinik tror inte alls på den metoden så den rekommenderar han inte. Jag kunde få testa kort protokoll om jag ville men då blev jag tveksam då jag fick ut två ägg första gången som sedan inte delade sig och sedan bara ett ägg som blev ett halvtaskigt embryo vid andra försöket. Första gången med långt protokoll fick jag ju åtminstone två topp-embryon av mina två ägg och det fanns fler blåsor som den gången tyvärr inte gick att plocka. Vi enades därför om långt protokoll igen med nedreglering med Suprefact. Den här gången ska jag dock ta 200 IE Gonal-f och 150 IE Menopur. 300 IE är det högsta de brukar ge på min klinik men om man blandade dessa preparat kunde vi öka dosen något.
Han frågade också om jag bytt donator någon gång och det gjorde jag efter att det inte blev några embryon efter första IVF-försöket men sedan har jag kört på samma. Till sista gången tyckte han att jag kunde testa att byta igen ifall att det kan göra någon skillnad. Han poängterade dock att det antagligen är kvaliteten på äggen som är problemet.
Nu har jag alltså en plan klar med nytt försök i början av juli och graviditetstest lagom när jag ska börja jobba igen om jag gissat rätt med datumen och får igenom mina semesterönskemål. Jag har redan fått mina recept och ska boka in en tid hos min svenska läkare snart för att få dem ”översatta” så att allt är klart för sedan har han semester när det är dags för mitt försök.
Detta sista försök gör jag mest för min framtida sinnesros skull (och för att det redan är mestadels betalt) men jag tror inte på att det ska gå vägen. Därför börjar jag redan göra lite efterforskningar om äggdonationskliniker för att förhoppningsvis komma iväg för ett försök redan i september. Det är så klart en sorg att överge mina egna ägg men det finns också en lättnad i det. Räknarna nollställs och jag har drygt 50% chans att bli gravid på ett försök, sådana odds har jag aldrig haft. Plötsligt finns det hopp igen.
En krokig resa 