Tror att jag håller på att bearbeta för fullt just nu och jag mår inte bra. Det blir speciellt tydligt på helgerna när jag är hemma och tar det lugnt. Då känner jag hur ledsen jag är och det märkliga är att känslorna är ofta där innan tankarna. Jag kan sitta i soffan och känna mig ofokuserad på det som är på TVn och känna mig låg, låg, låg och sedan börjar tårarna rinna. Precis efter förra behandlingen gick jag in i ”research mode” antagligen för att jag inte orkade ta in just då vad det dåliga resultatet faktiskt innebär vilket är att det är mycket osannolikt att jag någonsin kommer få ett barn med mina egna ägg. Min kropp är inte förmögen att producera ett barn. Det är tunga och svåra ord att tänka men de smyger sig på titt som tätt.
Trots att jag ska göra ett IVF-försök till om drygt en månad så har jag tappat tron och ändå börjat förbereda mig mentalt på att det inte kommer bli något barn med eget ägg utan att det kommer bli en äggdonationsresa i höst. Jag var hos min svenska läkare i veckan för att få mina recept översatta och han frågade då om de danska läkarna kunnat förklara varför det inte blev någon befruktning sist och när jag berättade att de trodde att mina ägg är för dåliga så blev hans spontana svar ”men du är ju bara 38”. Visst det stämmer att 39-årsdagen dröjer ännu några veckor men inte är jag ung i dessa sammanhang men visst är det orättvist att jag är en av de kvinnor vars ägg blir dåliga tidigt när många inte har några större problem alls att bli gravida i min ålder. Han sa också att han tyckte att jag var duktig som kämpade på trots alla motgångar och det värmde, jag glömmer bort det ibland så det är bra att få höra det.
Jag har märkt att efter att jag har läst på om äggdonation eller engagerat mig i och planerat för nästa IVF så mår jag riktigt dåligt. Jag har återigen hamnat i läget när allt som har med barn att göra bara får mig att må dåligt. Det var där jag var innan jag bestämde mig för att försöka bli mamma på egen hand men sedan fick jag paus från eländet men nu är det tillbaka och det är värre än någonsin, antagligen för att ett barn åter känns så oändligt långt bort. Saken blir inte bättre av att det på i stort sett varenda fika-rast på jobbet avhandlas barn, förlossningar eller graviditeter. Inte så konstigt kanske när det är en tjej som är beräknad om en månad och snart ska gå hem (hon är lika gammal som jag och ska ha sitt tredje) men det är inte hon som brukar börja. Det är istället alla andra kvinnor i alla åldrar som ska ställa frågor och sedan dra upp sina egna graviditeter och förlossningar (även om det var för 40 år sedan ) och födelsevikt och -längd på sina egna och alla andras ungar som de kan komma på. Männen är inte lika illa men det är några som gärna snackar barn eller barnbarn och vad de hittar på. Själv står jag där utestängd från alla dessa samtal och trots att jag är tyst känner jag att jag blir ännu tystare, och ledsnare. I veckan var det en tjej som kom in och bjöd på fika och visade upp sin bebis men jag orkade bara inte gå dit utan jag höll mig på min plats och försökte se stressad och upptagen ut.
Skönt med långhelg tänkte jag och så ska det bli gott väder så då kan jag sätta mig i solstolen med en bok och ladda batterierna. Tji fick jag… Jag tänkte inte på att nu när det är utesittarväder så är även grannarna ovanpå ute på balkongen med sin pojke på 2,5 år så jag hamnar mitt i deras familjelycka och dramer. Pojken fick de ungefär samtidigt som jag bestämde mig för min väg och då tänkte jag när han skrek att ja snart är det min tur och då får de lyssna på oss. Så hörde jag igår plötsligt mamman fråga pojken om han visste varför hon har så stor mage och förklarade sedan att det är för att det finns en bebis där inne. Jaha nu ska de ha nummer två och jag är fortfarande inte i närheten av nummer ett. Avundsjukan. Att det även på gräsmattan utanför legat filtar på ett par ställen med ammande mammor gör inte heller saken enklare, barnskrik överallt liksom. Så ingenstans kommer jag undan för tillfället, på jobbet är det alla samtal och hemma alla skrikande ungar överallt. Inte hjälper det att ge sig iväg någonstans heller för det är gravida kvinnor och barn överallt. Just nu hade det varit skönt med en stuga ute i skogen.
Nu låter det kanske som om jag inte är säker på om jag vill ha barn med hjälp av äggdonation men det är inte det som min sorg handlar om. Sorgen handlar om det som jag tror alla människor tar för givet tills de ställs inför faktum att det inte går och det är att jag kan inte få barn, i alla fall kommer jag inte att dela gener med mitt barn. Samtidigt som jag är ledsen och sörjer över det så är jag jätteglad att det idag är möjligt att bli förälder med hjälp av äggdonation. Det är en fantastisk möjlighet att få adoptera ett ägg från en annan kvinna och få genomgå en graviditet och föda ett barn som redan från start varit hett efterlängtat och älskat som slipper frågorna kring att ha blivit övergivet som det kan bli vid adoptioner. Jag har redan börjat maila med en klinik och jag är otålig att få komma igång men först måste IVF-försöket klaras av så det blir tidigast i september. Jag misstänker att det enda som kan få mig att må bättre är en graviditet eller kanske till och med att hålla mitt barn i mina armar så nu vill jag gå vidare med en metod som har betydligt bättre odds än IVF för min del men jag måste göra det sista försöket för min framtida sinnesros skull så jag får vänta lite till.
En krokig resa 