Ofrivillig väntan

För några veckor sedan var jag så glad att äntligen få sätta igång med processen med embryoadoption. Jag har bestämt mig för en 3-pack embryoadoption på Ava Peter i St Petersburg. Det är lite svårt att förklara hur jag valde kliniken men jag hade en god känsla för dem redan från början och när min danska läkare rekommenderade dem så kändes det rätt. Att de även har den bästa statistiken pga att de PGS-testar alla sina embryon i embryoadoptionsprogrammet blev nog till sista det avgörande, att 88% har ett levande barn efter en 3-pack är goda odds.

Så började jag processen med ett första telefonmöte med en av deras koordinatorer som svarade på mina frågor. Nästa steg blev att fylla i en massa information om mig och tidigare behandlingar, skicka in bilder på mig från bebis till vuxen för embryomatchning och även mina önskemål om donatorer. Jag har inte så specifika önskemål om donatorernas utseende mer än ljusbrunt hår eller ljusare och inte bruna ögon. Det spelar inte så stor roll för mig hur barnet kommer se ut men för att undvika återkommande frågor både till mig och barnet om ursprung och adoption så tänkte jag försöka få donatorer med färger som finns i släkten och det är ingen i den närmaste familjen som har mörkt hår eller bruna ögon. Jag vill även ha en dansk spermadonator då det är enda möjligheten att få en utökad profil med extra information och antagligen barnfoton på donatorn. Förhoppningsvis blir det även en öppen spermadonator då men det är svårt att få svar på om det blir så eller ej. Äggdonatorn kommer vara rysk och enligt rysk lag anonym men kliniken har sedan en tid tillbaka skapat utökade profiler för alla äggdonatorer så jag kommer få information och foton utan extra kostnad. Helst hade jag velat ha öppna och utökade profiler på båda donatorerna men kanske får jag nöja mig med enbart utökade profiler. Det hade känts bra om mitt barn som vuxen har möjlighet att välja om hen vill undersöka sina genetiska rötter (och jag hoppas som sagt var fortfarande på öppen spermadonator) men förhoppningsvis blir det tillräckligt med foton och alla annan information som jag får.

Jag väntade otåligt på svar om donatorerna efter att jag skickade in all min information och sedan kom svaret… Då jag ville ha en dansk spermadonator hade de för tillfället bara ett tillgängligt embryo och donatorerna matchade mina kriterier förutom att äggdonatorn har bruna ögon. Om jag var öppen för en rysk spermadonator istället så fanns det många embryon tillgängliga men då blir det anonym donator och man får bara veta längd, vikt och hårfärg. Åh vad svårt det blev… Rysk spermadonator kände jag direkt att det inte var aktuellt men skulle jag gå ifrån mina önskemål om ögonfärg (bruna ögon är ju också dominant) eller skulle jag vänta? Och om det bara finns ett embryo vad händer om det inte överlever upptiningen?

Det blev ett mail tillbaka för att fråga hur lång väntetiden kunde tänkas bli om jag ville vänta på en bättre matchning och fick svar tillbaka att de skulle skapa nya embryon om 4-8 veckor. Donatorerna skulle matcha mina kriterier men jag kunde inte få veta något om dem förrän de vet hur många embryon det blir och om de kan allokera ett till mig. Jag bestämde mig för att vänta så nu har jag hamnat i ett slags limbo där jag väntar på ett äggplock som jag inte alls vet när det blir. Sedan vet man ju aldrig om jag kommer hålla med om att donatorerna matchar mina kriterier eller om det ens blir något embryo till mig.

Måste säga att jag är betydligt bättre på att vänta när jag vet hur länge jag måste vänta. Den här odefinierade väntan är också ny för mig som enbart gjort behandlingar i Danmark och där får man alltid bestämma själv när behandlingen ska startas. Det jag vet nu är bara att det inte blir någon resa i mitten av oktober som jag planerade. Jag ska maila kliniken ungefär då för att höra om det blivit några embryon än och när väl ett embryo allokerats till mig så dröjer det ytterligare 3-4 veckor att förbereda min kropp för återföring så min resa blir nog inte förrän tidigast i andra halvan av november. Det hade varit skönt att redan nu kunna bestämma ett datum så att jag kan få min behandlingsplan och få gjort alla konstiga blodprover som de kräver. Sedan behöver jag ett intyg från en läkare att min kropp kan klara en graviditet. Så är det ju själva reseförberedelserna också med bokningar för hotell och flyg och visumansökan. Jag hade kommit så långt att jag ringt försäkringsbolaget för att få ett intyg till visumansökan och även preliminärbokat ett hotell i mitten av oktober men det är det bara att avboka nu. Det känns så dumt att inte kunna dra igång med alla förberedelser nu för bara visumansökan tar några veckor men istället får jag stressa med det och läkarbesök under de där 3-4 veckorna för jag vill inte åka en dag senare än nödvändigt för jag har väntat färdigt på att bli gravid nu. Att det kanske inte fungerar första gången och att jag kanske måste åka fler gånger (därav köp av 3-pack) vill jag inte tänka på nu.

Får erkänna att jag är så inställd på att bli gravid snart att jag i veckan bestämde mig för att behålla en kofta jag köpt på postorder som var alldeles för vid från bysten och neråt för den vore ju perfekt när man börjar få stor mage en bit in i graviditeten. Något sådant har jag inte gjort sedan innan jag gjort min första utredning när jag självsäkert och naivt trodde att jag skulle vara gravid efter några få inseminationer, den gången var det en extra vid jacka… Den där koftan ger mig hopp men samtidigt skrämmer det mig halvt från vettet att göra något dylikt så egentligen borde jag nog skicka tillbaka den för tänk om jag fortfarande sitter här om ett år efter genomförd 3-pack men utan graviditet. Mycket känslor kopplade till en kofta för 250 kr…

I veckan började jag också ta p-piller för att min kropp ska vara redo när jag får klartecken för förberedelser inför återföring. Måste säga att det känns väldigt märkligt att börja med ett preventivmedel när man kämpat som en idiot för att bli gravid i över två år och dessutom är singel. Det är nog 15 år sedan jag åt p-piller senast för jag hade spiral under många år och jag hoppas att symtomen jag märkt av de första dagarna klingar av. Humöret åkte i botten och jag har varit extremt godissugen så den där viktökningen som stod som vanlig biverkning är nog tyvärr inte enbart vätska… Jag märkte också att det började klia på kroppen och särskilt på benen och det läste jag senare att det också kunde vara en biverkning. Hoppas som sagt att det planar ut snart och att jag kan återgå till mitt vanliga humör och lägre godisintag.

Annonser