IVF 4: Nedreglering dag 4

Då är jag inne på fjärde dagen med puffande av Synarela, och jag gillar det inte. Själva insprutandet av sprayen går bra men när det rinner ner i halsen smakar det väldigt illa. Sedan blir jag väldigt snuvig efteråt men ingenstans står det hur länge man måste vänta med att snyta sig så jag går och hissar snor i ett par timmar efteråt vilket inte känns så fräscht direkt. Sedan att hålla reda på tre tider om dagen och behöva smussla på jobbet gör att jag hellre hade tagit en spruta, något som jag aldrig trodde jag skulle säga. Undrar om det går att byta ut Synarelan mot en spruta Orgalutran när jag börjar stimulera sedan.

På bipacksedeln står det att man vanligen tar en puff Synarela i vardera näsborre morgon och kväll, dvs fyra puffar per dag. I informationen jag fått från kliniken står det att jag ska ta en puff i en näsborre tre gånger per dag, dvs tre puffar. Då jag är lagd åt det nojigare hållet går jag nu och funderar på om jag verkligen tar tillräckligt samtidigt som jag försöker intala mig själv att nog borde min klinik veta vad de gör.

Om jag har förstått det hela rätt så verkar Synarela genom att först stimulera hypofysen att producera mer FSH och LH vilket får äggstockarna att producera mer Östrogen. Efter ett tag blir dock hypofysen avtrubbad och producerar mindre hormon för att efter 10-14 dagar inte producera alls och då hamnar man i ett konstgjort klimakterium pga östrogenbrist. Jag har egentligen inte känt av något alls än mer än möjligen ett hugg i vänster äggstock som är den som i en vanlig cykel står på tur att släppa ett ägg. Att inte känna något så här tidigt verkar ju följa att det först blir mer hormoner i kroppen innan de avtar. Jag har efter ett par av mina tidigare behandlingar fått uppleva det här med vallningar och jag kan inte säga att jag direkt ser fram emot det, hoppas jag slipper…

Annars börjar jag må normalbra igen efter dippen efter förra behandlingen. Igår på min första vilodag efter en halvstressig vecka som slutade med att jag fick jobba över 1,5 h i fredags så tog jag tag i fönstertvätt och städning och jag lyckades även gå en promenad och baka en kaka. Att jag har så mycket ork och initiativförmåga på min första vilodag istället för att ligga smått apatisk i soffan är det absolut bästa tecknet på att jag är på gång igen. Dipparna som jag haft efter alla tre IVF-behandlingarna har följt samma mönster tidsmässigt. Vid försök tre senast kunde jag till och med förutspå vilka veckor jag skulle må som sämst och även när det skulle börja vända och mina gissningar stämde väldigt bra. Det här får mig att tro att min energibrist och mina mörka tankar beror på fysiska orsaker, antagligen obalans i hormonnivåerna. Det är ju trist att jag därmed kan förvänta mig ännu en dipp efter den här behandlingen men samtidigt är det skönt att veta att det handlar om drygt tre veckor som jag kommer må dåligt innan det börjar kännas bättre så det bästa jag kan göra är att låta det vara som det är och bara vänta ut det för det är temporärt.

Nu är det dags igen

Samtalet med läkaren på den nya kliniken förra veckan kändes väldigt bra och gav mig en bra så kallad magkänsla. Jag väntade dock med att bestämma mig ett par dagar och lät det ligga till sig men då det fortfarande kändes bra så har jag bestämt mig för att byta klinik och protokoll. Det känns nervöst att testa långa protokollet för första gången då jag inte vet hur min kropp kommer svara på det, jag har ju inte så bra erfarenheter sedan tidigare behandlingar… Det känns även extremt nervöst att gå från 450 IE Gonal-f till bara 300 IE med tanke på hur svårstimulerad jag varit tidigare men jag hoppas på att det blir några ägg ändå och att de i så fall har bättre kvalitet.

Jag hade en tid hos min svenska läkare i torsdags och det blev lite stressigt att hinna få recepten mailade från Danmark men de kom precis innan de stängde i onsdags så jag hann skriva ut dem hemma. Jag bad den svenska läkaren om recept på Synarela och Gonal-f nu men vill vänta med Pregnyl och Lutinus som de i Danmark skrivit ut för jag vill kolla om jag kan ta Ovitrelle och Crinone som jag haft tidigare. De hade även skrivit ut östradiol-tabletter att ta under ruvningen, jag måste fråga vad de är bra för.

Läkaren gjorde även ett VUL för att se så att allt ser bra ut och det gjorde det. Precis som jag trodde hade jag en stor blåsa (16 mm) på höger sida samt några mindre och även några pyttesmå på vänster sida. Även slemhinnan såg bra ut. Ägglossade är jag rätt säker på att jag gjorde i fredags kväll/natt. Jag skulle börja med Synarelan på CD21 eller sju dagar efter ÄL om jag ägglossade tidigare än CD14. Imorgon är jag på CD21 och det är sex dagar efter ÄL så då drar jag igång med puffandet. Är det någon som har tips på bra vita lögner om någon på jobbet frågar varför jag använder nässpray hela tiden?

Bra första samtal med nya kliniken

Hade en telefontid inbokad med huvudläkaren på kliniken som jag överväger att byta till idag. Jag hade bestämt för mig att han skulle ringa kl. 11.45 men hade skrivit upp 12.45 så jag hade planerat att åka hem på en sen lunch och ta samtalet i lugn och ro utan nyfikna öron. Kl. 11.47 stämplade jag ut på jobbet för att ta bussen hemåt och då ringer telefonen och det var läkaren. Jag kom alltså ihåg rätt ändå… Att jag schabblat med tiden är ännu ett tecken på att jag inte mår riktigt som jag ska just nu. Som tur var så var det strålande väder ute så jag gick ut och pratade och efter att ha plöjt mig igenom ett par lunchtåg så hittade jag ett lugnt hörn.

Läkaren gjorde ett sympatiskt intryck och började direkt prata engelska utan att jag bad om det och det underlättar verkligen att inte behöva anstränga sig för att hänga med i danskan. För några veckor sedan skickade jag över uppgifter om alla mina tidigare behandlingar och hade fått tillbaka en rekommendation på att köra långa protokollet med 300 IE Gonal-f. Min nuvarande klinik rekommenderade att återigen köra Crash IVF med 450 IE Gonal-f och när jag frågade dem om jag verkligen behövde så hög dos så sa läkaren där att jag behövde det. Därför var jag väldigt intresserad av varför den nya läkaren ville sänka till 300 IE. Han förklarade att de inte brukar vilja gå över 300 IE och att de folliklar som inte svarar på det ändå inte är så bra och kvaliteten kan bli sämre om man tar högre doser. Ett logiskt resonemang men samtidigt ganska kontroversiellt. Det är ju många IVF-kliniker som inte ser några problem med maxdosen 450 IE, men så är det ju med mycket i IVF-världen, det en läkare ser som självklart ser en annan som felaktigt. När jag frågade om han trodde att min kropp skulle svara på den lägre dosen så trodde han ändå det men sa också att jag med min historik och vikt inte ska förvänta mig mängder med ägg utan en rimlig gissning är ca 3-6 stycken.

Han frågade också om jag använt samma donator vid alla tre IVFerna för i så fall kanske jag skulle testa att byta. När jag förklarade att jag bytte efter att inga ägg befruktats första gången men använt samma vid de två försöken när äggen befruktats med hjälp av ICSI så sa han att jag kunde fortsätta med samma donator om jag ville. Det här att det är så enkelt att byta donator vid behov är i alla fall en fördel med att vara singel.

Jag passade också på att fråga om träning då jag läst på deras hemsida att man skulle undvika högintensiv träning. Han sa då att om kvinnan är smal och håller igen på maten samtidigt som hon tränar hårt så kan det påverka chanserna då kroppen tror att den svälter och flyr undan faror och inte har resurser för en graviditet. Han var inte helt nöjd med att jag tränade spinning två gånger i veckan men då jag har en del övervikt så kunde det gå bra.

På det hela taget var jag väldigt nöjd med läkaren och samtalet. Jag fick det jag var ute efter vilket var kvalificerade gissningar utifrån min kropp och historik och rekommendationer för behandlingen och han förklarade varför han tyckte som han gjorde. Dessutom kände jag aldrig under samtalet att han försökte skynda på mig eller hade bråttom att avsluta utan jag fick den tid jag behövde och det uppskattar jag verkligen. Jag ska fundera någon dag till innan jag bestämmer mig men just nu lutar det åt klinikbyte. Nästa fråga blir då om jag ska köpa en tre-pack eller ej men det beslutet får jag ta efter att jag bestämt vilken klinik det blir.

Tiden efter förra försöket

Det har varit ganska tyst på bloggen sedan förra försöket. Anledningen till det är att jag kraschade totalt ungefär en vecka efter att jag slutade med Progesteronet. Det följer samma mönster som vid mina tidigare behandlingar. Jag trodde att kraschen kanske berodde på att min ämnesomsättning kom i obalans pga alla extra hormoner men den här gången har vi ju haft bättre koll på TSH-värdet och ökat på Levaxinet för att undvika att TSH-värdet ökade. Symtomen har jag dock haft ändå; utmattning, depression, totalstopp i magen och rejäl viktökning. Det är iofs många hormonnivåer som åkt jojo i kroppen medan IVF-hormonerna gått ur och kroppen börjat producera ”de vanliga” så det kanske inte är så konstigt att jag mått kasst medan hormonerna börjar stabilisera sig på en mer normal nivå. De där första veckorna efter kraschen var värst, då orkade jag inget annat än att ligga i soffan hela dagarna och titta på TV-serier och äta godis. Jag insåg när jag låg där att det inte var hållbart att äta så mycket godis som jag gjorde så jag försökte sluta men då kunde jag plötsligt få väldig ångest och totalpanik över min situation och att inte komma vidare med mitt liv. Då började äta godis igen och den värsta paniken försvann, jag vet inte hur det är för er men för mig kan verkligen socker döva många otrevliga känslor.

Under den här perioden var jag också till vårdcentralen för min sjukskrivning på 25% tog slut och behövde bli förlängd. Jag träffade den här läkaren för andra gången och redan innan jag klev in hade han bestämt sig för att i slutet av augusti så skulle jag upp på 100% jobb. Jag försökte förklara att jag mådde jättedåligt nu efter min tredje IVF och att jag inte skulle klara att gå upp på 100% samtidigt som jag gjorde mitt fjärde försök i september. Hans respons på det var bara ”jaha, du ska försöka igen” med en ton som antydde att det verkade meningslöst. Jag har inte velat ha något om mina IVF-försök i sjukintygen då de går både till Försäkringskassan och flera personer hos min arbetsgivare och det har gått bra hittills. Nu började dock läkaren påstå att om Försäkringskassan frågade var han tvungen att tala om att jag gjorde IVF och om de visste att jag skulle göra mitt fjärde försök skulle de dra in sjukpenningen. Vid det laget var jag ordentligt ledsen och arg. Jag kände att han inte lyssnade alls när jag berättade om att jag mådde dåligt för i hans ögon hade jag mått dåligt så länge att nu var jag tvungen att ta mig i kragen och börja jobba 100% igen. Att sedan få kastat i ansiktet att det var meningslöst för mig att fortsätta med IVF ovanpå det… Även om det inte verkade som om han visste nästan något om IVF så var det nog det sista jag behövde höra av en läkare just då. Det slutade med att jag bara reste mig och gick därifrån.

Så låg jag där hemma i soffan igen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Sjukskrivningen på 25% var förlängd till slutet av augusti och jag ville göra ett fjärde IVF-försök i september men att samtidigt gå upp i arbetstid är omöjligt för det orkar jag inte. I början av oktober har jag en jobbresa som jag inte kan ta mig ur så om det inte blir i september så får jag vänta till i november om jag ens skulle orka då efter uppgång i tid och jobbresa. Det här bidrog helt klart till paniken för jag har hunnit fylla 38 år och har tre misslyckade IVFer i bagaget så tid att vänta har jag definitivt inte. Nu har jag bokat en tid hos en annan läkare på vårdcentralen i början av nästa vecka och hoppas på lite mer empati och förståelse och en förlängning av sjukskrivningen i två månader till.

Jag har också haft mycket funderingar över resultatet av förra behandlingen. Det var den helt klart bästa omgången hittills med betydligt fler blåsor, ägg och embryon så det ger mig hopp inför fler behandlingar. Samtidigt så var inte kvaliteten den bästa på mina embryon. Av de tre embryon som det blev så var ett av topp-kvalitet och två medium och gick inte att frysa. Att inte få något till frysen efter att ha haft 10 blåsor under stimuleringen var en besvikelse och det var tungt att behöva slänga ett embryo. Inför kommande behandling var jag därför intresserad av om det var något vi kunde ändra för att förhoppningsvis få bättre kvalitet, särskilt som jag både läst om och hört av en läkare på kliniken att maxdos hormoner (450 IE) kan försämra kvaliteten. Jag ringde min nuvarande klinik och pratade med en läkare och han rekommenderade att göra exakt samma igen nästa gång, dvs Crash IVF med 450 IE Gonal-f. Jag har även kontaktat en annan klinik i Köpenhamn och de rekommenderar istället långa protokollet med 300 IE Gonal-f. Jag har ännu inte pratat med någon läkare på den nya kliniken men har ett samtal bokat imorgon. Det får bli ett annat inlägg senare med mer om valet av klinik och protokoll inför nästa gång.

Något som är gemensamt för både Crash IVF och långa protokollet (enligt anvisningarna från den nya kliniken) verkar vara att man börjar med antingen Orgalutran eller nässprayen sju dagar efter ägglossning. För att hinna bli klar med insättning innan min jobbresa så måste det schemamässigt bli behandlingsstart i den här cykeln och min ÄL är inte långt borta. Jag började mäta med stickor i lördags, eller jag trodde det iaf… Jag såg igår eftermiddag att jag lyckats mäta med graviditetstest istället för ÄL-test, ännu ett tecken på att jag ännu inte är helt med i matchen för sådana missar brukar jag verkligen inte göra. Idag lyckades jag iaf ta rätt test och det var bara ett jättesvagt andra streck så ÄL är nog ett par dagar bort och det är skönt för då ska jag hinna med ett besök hos min svenska gynekolog på torsdag och sedan beställa mediciner på apoteket utan allt för mycket stress.

Som jag skrev i början av inlägget så kraschade jag ordentligt under två veckor och det var även mina sista två semesterveckor. Att börja jobba igen har varit riktigt tungt och jag har egentligen känt att jag inte riktigt orkar 75% nu men kämpar på ändå och hoppas att det ger med sig. Trots de tunga två första veckorna börjar jag ändå vakna på något sätt och känna mig mer normal igen och jag hoppas att det snart omvandlas till energi så att jag kan ta tag i allt som måste fixas om det blir ett nytt försök nu.

Lunchkonversationer

Har klarat av första jobbveckan efter semestern. Jag känner inte folk så bra än då jag inte varit så länge på det här uppdraget och den här veckan var det fortfarande lite smådött då många fortfarande hade semester. På lunchen i fredags hamnade jag därför med folk som jag bara pratat med någon gång tidigare. Snabbt kom samtalet in på barn då det visade sig att en av männen skulle ha sitt femte barn om två veckor. En kvinna som brukar ha koll på det mesta anmärkte att det hade hon ingen aning om och då svarar mannen lite försiktigt att det finns flera anledningar till att han inte basunerat ut det tidigare. Sedan fortsatte samtalet in på faderskapsutredning och annat. Själv satt jag knäpptyst då jag inte hade något att bidra med i sammanhanget. Så säger den nyfikna kvinnan (som är i 50-års åldern) att hennes partner fick skriva på faderskapspappren redan innan ”de blandade ihop vårat”. Där spetsade jag öronen för nog lät det som om de gjort IVF men hon sa inget mer och jag vågade inte fråga. Efter en stund börjar den första mannen åter prata om varför han inte sagt något om det kommande barnet tidigare. Dels var det för att inte stjäla uppmärksamhet av en annan man som precis fått sitt första barn men det var också för att det ”tog lång tid att få till det” och de hade gett upp hoppet om att det skulle bli något mer. Det var något i tonfallet, en sårbarhet kanske, som jag reagerade på och kanske helt enkelt kände igen. Någon frågade hur gammal deras nuvarande yngsta är och fick svaret 9 år. Vi var nog många som satt och funderade på hur länge de försökt men ingen frågade. Här hade jag gärna velat dela med mig av mina egna svårigheter och kanske fråga om de också gjort fertilitetsbehandlingar men jag är ännu inte redo att outa mig på det viset så jag var fortfarande tyst. Till saken hör att mannen inte hade behövt tala om alls att de hade haft det svårt för samtalet hade tagit en annan vändning men kanske behövde han tala om det, synd bara att det blev så lite sagt. Där satt jag tyst i mitt hörn och kände en helt ny samhörighet med både den här mannen och kvinnan som jag antar gjort IVF utan att de hade en aning om det. Tänk så lite vi vet om människorna vi ser varje dag. Jag hoppas att jag kommer vara modig nog att berätta om min kamp om jag en dag har turen att sitta med en stor gravidmage, kanske är det någon där då som sitter tyst i ett hörn och känner samhörighet med mig men som ännu inte är redo att prata om det.