Det är nog bra om du försöker slappna av…

Så kom den där kommentaren som jag faktiskt trodde att jag som singel skulle slippa (för det blir ju liksom inga barn gjorda utan läkarhjälp i mitt fall). Var och hälsade på min höggravida kompis förra fredagen och hon är en av få personer som vet om att jag försöker bli gravid. Hon har själv inte haft en problemfri graviditet och ska därför göra kejsarsnitt  nästa vecka vilket är några veckor innan BF och vi har stöttat varandra. Jag berättade för henne om mitt misslyckade andra IVF-försök och om mina planer framåt och sedan kom rådet ”det är nog bra om du försöker slappna av och leva som vanligt. Om du haft en partner hade ni ju försökt ett bra tag innan ni sökt hjälp och du har ju normala hormonvärden”. Precis som om det skulle vara möjligt att slappna av i det här, hur ska man kunna leva som vanligt och inte tänka på sina försök hela tiden? Inte nog med att det krävs väldigt mycket planering för att lyckas boka in alla besök hos de olika läkare jag måste till för att få recept, ultraljud och själva behandlingen, det är en konst att försöka hitta luckor hos sin vanliga gynekolog på de dagar man måste göra sina VUL. Sedan måste jag planera upp mitt jobb så att det funkar att vara borta och boka alla resor till Köpenhamn (förra försöket blev det tre vändor under en vecka). Tur att jag jobbat som projektledare och är van att planera grejer med tighta deadlines. Sedan har vi den ekonomiska aspekten också, det kostar ju väldigt mycket per försök och det vet min vän också om. Som ensamstående och deltidssjukskriven blir det att hålla hårt i slantarna vilket också begränsar livet i övrigt. Får erkänna att jag blev både arg och ledsen över oförståelsen och jag har inte lyckats skaka av mig det fast det hände för en vecka sedan. Det blev nog också värre av att hon är höggravid och trots att hon fyllde 40 i somras så lyckades hon på första försöket. Att hon inte heller kunde ta in att mina två försök gått sämre än de för de flesta som gör IVF och att det ändå pekar på att det kommer bli väldigt svårt för mig att lyckas, att hon verkar tro att jag har en massa tid på mig bara för att jag är tre år år yngre, det borrade sig också djupt ner och fastnade. Innan har jag inte känt någon missunnsamhet och inte ens egentligen avundsjuka över att det gått så lätt för henne men nu tittade flera av de här otrevliga känslorna fram. Det är ju lätt att sitta där och klappa sig på magen och ge rådet att slappna av… Men sedan när jag tänkt den där tanken får jag dåligt samvete för jag inser någonstans att jag är lite orättvis och att hon menar väl och det är nog inte möjligt för någon som inte varit i samma situation att förstå hur det är och hur besatt man blir. Såg en brittisk dokumentär i somras om IVF och överläkaren sa något som fastnade. Han sa att att välja om man vill ha barn eller inte är ett livsstilsval, men om man väl börjat försöka och det inte går så börjar problemen då det är en oerhört stark drift att föröka sig och om det inte funkar så kommer det att vara första tanken när man vaknar och sista innan man somnar. Men om man bara behöver ligga lite och vips så är man gravid är det nog väldigt svårt att förstå.

I övrigt har jag under veckan varit som ett flugpapper för jobbiga känslor och oförrätter, allt har kletat fast och det blir tungt att bära omkring på. Det har hänt saker på jobbet som jag tagit åt mig hårt av fast jag nog egentligen kanske inte borde men när man redan trillat över kanten är det lätt att åka ännu längre ner i hålet. Några dagar i början av veckan kunde jag börja gråta för ingenting och jag hade väldig ångest och jag kände att så dåligt har jag nog inte mått sedan sommaren efter att jag drattat in i väggen. Igår mindes jag plötsligt att jag läst någonstans för ett bra tag sedan att om man behandlas med Levaxin för ämnesomsättningen är det bra om TSH ligger runt 1,0 inför en IVF då medicinerna kan få värdet att öka. Precis när jag kraschade så hade jag ett förhöjt TSH och det kan ge precis samma symtom som utbrändhet t ex ångest, gråtmildhet och sömnstörningar och det är ju det jag upplevt nu igen under veckan. Innan min första IVF i september kollade jag mitt TSH och det låg då straxt under 2 men jag undrar om det kan ha ökat pga behandlingen, det är ju viss fördröjning av ändringar i TSH, för jag minns att jag några veckor efter första försöket också upplevde ett ordentligt bakslag. En del av mig hoppas att det är så för då får många av de här jobbiga känslorna jag har nu delvis en fysisk förklaring och jag vet också att mitt TSH kommer rätta till sig om några veckor och jag kommer må bättre igen.

Kanske har en ny plan

Fick idag fatt på en läkare på CFC, det var inte Svend då han inte var där idag men en läkare jag pratat med flera gånger tidigare. Kanske var det bra att Svend inte var där för den här läkaren tyckte precis som jag och dr Claus att det var dags att testa något annat än Menopur och han la också till att Claus visste verkligen vad han pratade om. Läkaren sa att vi kunde ju testa det långa protokollet nästa gång men han var inte säker på om det var det bästa. När jag frågade om andra hormoner så sa han att vi nog ska testa Gonal nästa gång. Jag passade då på att fråga om Crash IVF som jag läst om på deras hemsida och jag verkar passa in på de urvalskriterierna. Han frågade då om jag även läst om ”low stimulation with Tamoxifen” vilket jag inte hade, men han sa att de kunde båda vara alternativ för mig. Efter att jag berättat om att jag har ont i äggstockarna flera dagar före mens men inte efter tyckte han att vi nog ska testa Crash IVF med Gonal nästa gång, han skulle dock först dubbelkolla med Svend när han är tillbaka på onsdag. Idag kände jag mig lyssnad på och det är skönt att ha en ny plan på gång. Blir det så här så kör jag nog ändå en behandling till på CFC då jag har min rabatt där men jag kanske kollar med Triangeln ändå för att höra vad de har för idéer.

För er som inte vet vad Crash IVF är så tar man en Orgalutran på CD21 för att stoppa den cykeln tidigt och starta mensen och sedan börjar man med ”vanlig” stimulering på CD2 i den nya cykeln. Det är en metod för kvinnor där den dominanta follikeln väljs tidigare än vanligt, dvs alla de andra folliklarna utom den dominanta dör kanske redan innan man börjar med stimuleringen. Om ni inte är så bekanta med hur follikelutvecklingen går till så har jag skrivit om det i ett tidigare inlägg Oogenes, och här kan ni läsa mer om Crash IVF.

Jag frågade även vad han trodde om att göra en insemination emellan nu när det känns som jag får vänta så länge (även om två månader inte är så fruktansvärt länge egentligen) och han sa att det kunde vi prova. Fick ingen procentsats på chansen att det lyckas så kanske är det att kasta de pengarna i sjön men det är bra för min sinnesro att göra något. Fick rådet att börja med en dubbel-dos Pergotime idag (då jag hade två askar hemma) så jag har redan hunnit få i mig första tabletterna. Nu gäller det bara att försöka få tid för ett VUL på torsdag eller fredag för att se om det har någon effekt, och så beställa ett strå från spermabanken förstås.

Inget plus idag heller

Så kom den officiella testdagen jag fått av kliniken och inte blev det något plus idag heller så nu är det verkligen kört. Mitt hopp försvann dock redan för ett par dagar sedan så det blev mest ett torrt konstaterande att ”nähä då är det slut nu då” och jag har faktiskt inte ens fällt en tår idag (de kom redan i tisdags).

Istället för att bryta ihop började jag tänka på nästa försök och efter lite räknande på veckorna kom jag fram till att nästa cykel hinner jag inte med, den efter kolliderar med jul och nyår så det får bli i mitten på januari. Det känns långt att vänta så länge så jag funderar över om jag ska testa en insemination i november, kanske boostad med Pergotime. Nästa steg blev att skriva ihop ett mail till CFC för att tala om att jag inte var gravid och fråga hur de tycker jag ska fortsätta. Här är mailet jag skrev:

It doesn’t seem like my last IVF treatment was successful. I tested with a Clearblue digital on Tuesday morning, which was the day my period was expected, and it showed not pregnant. Today is the testday that I got from the nurse after the transfer so this morning I took the test I got from you and a test of another brand and they were both negative.

Since I’ve been using the Crinone morning and night my period has not started yet but if I stop taking it now it shouldn’t be long. I don’t think there is enough time to get a prescription from my Swedish doctor on IVF medication for a new treatment in the next cycle, and the cycle after that collides with Christmas and New Years. My plan now is to start a new IVF treatment when I get my period in January (probably around the 13th). Since it takes time to get Swedish presciptions and because of Christmas holidays I would like to get the plan for my medication for the next IVF sorted out as soon as possible.

When I talked to dr Claus after my egg collection he said we need to try something different the next time since I only got one egg. Should I continue with the short protocol or switch to the long one? I usually have pains in both of my ovaries several days before I get my period so I guess the follicles are growing then but when I get my period, or shortly before, the pains stop. Which medication should I take to stimulate follicle growth and when should I take it?

Since it seems like a long time to wait until mid-January to try again I am wondering what my chances would be if I do an insemination in the coming cycle? I still have two boxes of Pergotime, so if I decide to try an insemination should I use them? If so, how much should I take, when should I start and when do I need to do an ultrasound? Due to my period being late because of the Crinone I don’t know how that affects the next cycle.

I hope you can answer all my questions. Having a plan for coming treatments makes the disappointment of the last failed IVF easier to bear.

Många frågor blev det men jag hoppades på bra svar, detta var svaret jag fick från dr Svend och han lyckades inte ens stava mitt namn rätt:

I am sorry to hear this. I would suggest to go for the sort protocol again and  use 450 iu Menopur daily form day 3 and after 6 days take Orgalutran as well. We will send prescription and a schedule tomorrow.

Jag förstår inte varför de verkar förvänta sig ett annat resultat om jag gör nästan samma sak en tredje gång. Dessutom sa ju en annan av deras läkare till mig att det var dåligt för äggen att öka Menopuren mer, jag tog 400 IU senast, och att vi därför borde testa något annat. Börjar bli trött på halva svar som känns aningen hophafsade… Skrev tillbaka och frågade hur han förväntade sig att resultatet skulle ändra sig om vi ökade med 50 IU Menopur och varför han rekommenderade detta när deras andra läkare sa att det inte var bra. Jag bad även om svar på frågorna om insemination. Får se om det blir några svar… Måste nog ta tag i att börja kolla med andra kliniker också för jag kan inte fortsätta att lägga 35 000 kr per behandling och knappt få ut några ägg.

BIM idag

Dag 29 i min cykel,14 dagar sedan äggplock och 12 dagar sedan insättning så idag är dagen när mensen borde dykt upp enligt beräkningen. Det har den inte gjort men mitt hopp är ändå borta. Har tjuvtestat några dagar med tester från Testlagret utan att få en tillstymmelse till två streck så imorse gjorde jag även ett test med Clearblue digital. Kunde inte stå och vänta på att testet skulle tänka klart utan gick ut i köket en sväng men när jag gick tillbaka och kikade så stod där ”Inte Gravid” klart och tydligt i den lilla fönstret. Fan också! 😦 Känns som om det måste till ett smärre mirakel för att jag ska få ett positivt resultat på torsdag som är officiell testdag. Jag har Crinone uthämtat så att det räcker till och med fredag morgon och jag gör nog slut på det jag har ifall att men jag kommer nog inte hämta ut något mer. Är lika bra att sluta hoppas nu även om jag kommer testa på torsdag med.

Till råga på eländet så fick jag veta när jag kom till jobbet att jag inte fick det där roliga drömuppdraget som hade passat mig perfekt för kunden valt min kollega istället pga att jag inte jobbar 100%. Det värsta är att kollegan inte alls passar för det, det hade nog varit lite lättare att acceptera det om det gått till någon som gjort det bra. Nu vet jag inte alls vad jag kommer få göra i februari när mina nuvarande uppgifter är slut så det blir mer ovisshet att hantera.

Helt klart en svart tisdag. Känner för att dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän till jul. Nu är det iaf bara en arbetsdag kvar den här veckan sedan ska jag låta mig själv bryta ihop ett tag för att komma igen lite senare.

Drömmen om ett barn

Har spenderat en stor del av helgen med att titta på dokumentärserien Drömmen om ett barn som gick på TV3 2011. Under seriens gång får man följa sju par och en singeltjej som kämpar för att få sitt efterlängtade barn med hjälp av inseminationer, IVF och adoption. Tycker att de väldigt bra har fångat kampen och hur emotionellt jobbigt det är att gå igenom detta och de gläntar även på dörren till de där ”förbjudna” tankarna och känslorna som dyker upp när andra i ens närhet ploppar ut ungar till höger och vänster. Det blev många tårar, både av sorg och glädje, och jag kan verkligen rekommendera den till alla er som kämpar om ni inte redan sett den. Den finns gratis på TV3 Play. Kände mig inte nöjd efter att ha sett sista programmet där de skulle visa hur det gått för alla som varit med så jag var tvungen att googla lite efter hur det gått, och förutom för singeltjejen som jag inte vet hur det gått för så lever alla i serien idag med barn och det gjorde mig oerhört glad att veta det.

Annars är jag nu på ruvardag 10 och börjar bli hyfsat nojig över att gå på toaletten… BIM är på tisdag men ibland kommer min mens lite tidigt. Började tjuvtesta igår men inte har det blivit två linjer ännu… Testerna jag använder är dock inte superkänsliga och det står att man inte kan använda dem förrän BIM men jag fick inte tag på något ”testa tidigt”-test förra veckan och CB-testerna är så dyra så de sparar jag lite på. Nu har det börjat göra ont i brösten igen, det gjorde ont de första dagarna men sedan försvann det. Jag hoppas att det var det kvarvarande graviditetshormonet från Ovitrellen som gjorde att det gjorde ont i början och att det nu börjat stiga igen i kroppen och att det inte enbart är PMS… Har även haft lite spänningar och snudd på smärta i högra ljumsken, har någonstans läst att det kan vara ett tidigt grav-tecken. Håller tummarna för att det är sådana jag har och att det inte enbart är hjärnspöken och progesteron-biverkningar.

Ruvardag 8

Är på ruvardag 8 idag, iaf om man räknar transferdagen som dag 0 och det verkar de flesta göra. Det har alltså gått över en vecka sedan jag fick tillbaka mitt lilla fyrcelliga embryo. På något underligt sätt går tiden både fort och långsamt samtidigt, och jag både gillar och inte gillar ovissheten. Å ena sidan så vill jag veta så fort som möjligt om det funkade och om jag är gravid men å andra sidan om jag inte är det så är det bättre att inte veta och ändå ha hoppet kvar. Om mitt lilla embryo fortfarande lever och utvecklas så borde det ha fäst i livmodern i måndags eller tisdags så då borde hCG ha börjat produceras. Det är ännu för tidigt att mäta det men jag har börjat fundera över om jag ska börja tjuvtesta snart. BIM är på tisdag och två dagar senare (20/11) är det officiell testdag.

De första dagarna efter återföringen så kände jag en hel del i livmodern och trakterna omkring, och brösten gjorde ont men sedan avtog det. I måndags var jag däremot väldigt trött när jag kom hem från jobbet och däckade två timmar i soffan vilket gjorde att jag sedan inte kunde sova alls när det var dags att lägga sig så det blev inte mer än fyra timmars sömn. På tisdagen gick det förvånansvärt bra att jobba trots sömnbrist men jag kände av lite yrsel några gånger och jag hade en fruktansvärd huvudvärk (som jag inte ville ta något mot så det var bara att härda ut). Klarade mig med enbart en halvtimmes sömn i soffan så jag lyckades nästan somna i vanlig tid. I onsdags var jag ett vrak på jobbet och fick knappt något gjort så till slut smet jag hem lite tidigare. Efter att ha ätit middag däckade jag återigen i soffan och vaknade hyfsat groggy efter tre timmar… Somnade sent igen men det gjorde inte lika mycket för jag är fortfarande ledig torsdagar och fredagar så jag kunde ta lite sovmorgon. Var hyfsat seg hela dagen igår och satt mest och läste och kände efter och visst molade det lite i livmodern då och då och har inte flytningarna ökat? Lyckades faktiskt hålla mig vaken tills det var läggdags, men nu hjälpte inte det jättemycket då jag istället för att somna för sent vaknade vid 5-tiden istället… Somnade om efter ett tag, men jag är rätt seg idag med.

Det är skönt att vara ledig men jag har alldeles för mycket tid att gå omkring och leta efter graviditets-symtom… I början av ruvningen var jag ganska cool och tänkte inte så mycket på det alls. Sedan var det ett par dagar när jag var övertygad om att det inte funkat, men sedan vände det och jag har nu en känsla av att det har funkat vilket skrämmer mig ganska mycket. Vill inte hoppas för mycket för oddsen är ju ändå emot ett plus på stickan nästa vecka och jag är rädd för besvikelsen. Den senaste veckan har jag dock känt av massor av symtom; trötthet, yrsel, lätt illamående, huvudvärk, molande i livmodern, halsbränna, flytningar och förstoppning. Det värsta är väl att i stort sett alla av de här symtomen kan bortförklaras med Crinone-gelen jag tar morgon och kväll. Vid min insemination i somras gick jag också och kände en massa symtom men inte var jag gravid för det… Dessutom är det ju lite väl tidigt att känna av graviditetssymtom redan. Så jag försöker att inte känna efter eller tolka in för mycket i det, men hur gör man för att lyckas med det?

Apropå Crinone så måste jag säga att det går bättre än jag trodde att ta det, jag hade förväntat mig något betydligt kladdigare. Visst kladdar det lite men inte så farligt och jag behöver oftast inte ens trosskydd, ibland är det bra att ha negativa förväntningar innan. På CFC rekommenderade de att jag skulle ta Crinone två gånger per dag fram till testdag och om det var positivt fortsätta i tre veckor till. Jag hade bara Crinone hemma för de två första veckorna så jag blev lite orolig över att jag var tvungen att få tag i ett recept för tre veckor till. Jag ringde igår till mottagningen som hjälpte mig med stimuleringen och förklarade mitt problem för sköterskan och hon sa att hon skulle meddela läkaren och att han skulle ringa om det var något problem. Igår kväll hade telefonen fortfarande inte ringt så jag loggade in på Mina vårdkontakter för att kolla mina recept och där låg det ett recept på Crinone för resterande veckor. Skönt att det gick så smidigt! Nu är bara frågan om jag kommer behöva använda dem eller ej… Blir nog snart att börja tjuvtesta ändå.

Hönan Agda och jag

Gårdagen började när väckarklockan ringde 5.45, vilket är betydligt tidigare än jag brukar gå upp så det var en kamp att ta sig ur sängen. Gjorde mig i ordning och tog bussen ner till centralen och insåg att jag hade en halvtimme till tåget skulle gå så jag satte mig med en Roibos-te på Espresso house, drömde om en stor latte men tänkte att har jag hållit mig borta från koffein så här länge var det ju dumt att börja nu när jag förhoppningsvis skulle få göra min första insättning. Kl 7.40 rullade tåget ut från perrongen och min väntan började på allvar. Vid plocket sa embryologen att de bara skulle ringa om ägget inte klarat sig och efter förra gången när det inte blev någon insättning och jag fick vända i Varberg var jag fruktansvärt nervös. Jag satt vänd mot klockan i tåget och såg varenda minut sega sig fram. Efter vad som kändes som en evighet var klockan 8.00 och då kommer embryologerna till jobbet, skulle det ringa snart? Jag satt i den tysta vagnen och höll krampaktigt min handsfree i handen för att snabbt kunna gå ut om det skulle ringa, förra gången ringde de vid 8.15 och minuterna segade sig sakta och obönhörligt vidare där jag satt och stirrade på klockan. När vi närmade oss Varberg var det nästa olidligt för jag var så säker på att det skulle ringa när som helst. Så var vi plötsligt förbi Varberg och snart även Falkenberg. Den värsta spänningen började släppa och jag började så smått att hoppas på att det kanske inte skulle ringa, men hur länge skulle jag behöva sitta i ovisshet? Jag kollade på Tågtavlan-appen och såg att vi skulle komma till Halmstad 8.55 och jag bestämde mig för att om CFC inte ringt när vi lämnade Halmstad skulle jag ringa. Kl 9.04 rullade vi ut från Halmstad och jag studsade upp ur sätet och gick ut och satte mig vid dörren för att få vara ifred och ringde. Först hamnade jag i telefonkö men ganska snart var det någon som svarade och jag hasplade ur mig att jag undrade hur det gått och om jag skulle få göra en insättning idag, och så blev det tyst när hon skulle kolla. Det kändes som en evighet innan hon till slut svarade att de hade ägg till mig och jag var så välkommen. Vilken lättnad! Tillbaka i sätet frågade jag konduktören om de kunde sätta på värmen lite mer för jag tyckte det var lite kallt och hon sa att det kunde de tyvärr inte men i vagnen bredvid var det bara obokade platser och den var lite varmare så jag flyttade på mig och jag hade sådan tur att den vagnen dessutom var helt tom. När jag satt mig ner och var ensam började plötsligt tårarna rinna utan att jag riktigt fattade varför men det var antagligen en reaktion på den spända och nervösa morgonen. Jag lät dem rinna en liten stund innan jag tog några djupa andetag och försökte slappna av resten av resan ner.

När jag var framme i Köpenhamn började jag med ett toalettbesök, det var ca 2,5 h till insättningen så då borde blåsan hinna fyllas på igen. Sedan gick jag en sväng bort till Ströget för att slå ihjäl lite tid och kunde inte motstå att gå in i en av souvenirbutikerna och köpa en liten björn som det står I love Copenhagen på, kanske min första present till mitt barn. Kanske lite för tidigt och jag kanske blir ledsen om det inte blir något den här gången men jag hoppas den för tur med sig.

Sedan var det dags att ta S-tåget bort till Nörrebro för jag hade bokat in en akupunktur på kliniken innan återföringen. Jag kom dit i god tid och det var bra för det visade sig att akupunkturen var man tvungen att betala kontant så jag fick gå ut igen och hämta pengar i bankomaten en bit bort. tillbaka på kliniken igen så fick jag ett glas vatten att dricka för att fylla på blåsan. Medan vi stod där när jag drack berättade akupunktören om en annan kvinna som varit hos henne inför ett syskonförsök som också bara fått ut ett ägg som sedan delat sig så hon fick enäggstvillingar och hon visade kort på dem på väggen, väldigt söta flickor blev det. Sedan fick jag lägga mig på britsen, måste säga att deras britsar var skönare än de hos min akupunktör här hemma men det var det enda som var skönare… Den här akupunktören körde in nålarna ordentligt och hon satte även på mitt tidigare värsta ställe på ovansidan av foten och på mitt nya värsta ställe i brosket i öronen. Aj som f** är allt jag har att säga om det, det värkte i höger öra hela tiden som jag låg där och försökte slappna av men förhoppningsvis gav det bra effekt.

Efter akupunkturen var det äntligen dags för ”the main event”, återföringen. Jag blev visad in i samma rum som jag varit i alla gångerna jag varit där oavsett om det varit för undersökning eller plock, undrar om de bara har ett. Embryologen kom in och talade om att de befruktat mitt ägg mha ICSI och att ägget delat sig och nu hade två celler och att det var normalt med 2-4 celler i det här läget. Tänkte att visst hade det varit trevligt med 4 celler men om det även är normalt med två får jag försöka vara nöjd med det. Hade hoppats på att få se mitt embryo på en skärm någonstans men det fick man tyvärr inte. Så fick jag hoppa upp på britsen med benstöden. Precis när jag hoppat upp kom embryologen ut igen och talade om att ägget delat sig igen och nu hade fyra celler så det gör sitt jobb. Heja embryot! Sköterskan kletade in magen med gelé för hon skulle göra ett ultraljud på magen under tiden, hon tryckte rätt hårt vilket inte var helt angenämt när man inte varit på toaletten på några timmar. Det var en annan kvinna som skulle göra själva insättningen och hon började rota runt där nere och hon bara fortsatte och fortsatte. Efter en stund fattade jag att det var något som inte funkade som hon ville och embryologen fick komma tillbaka och hämta katetern med mitt embryo igen. Hon och sköterskan pratade med varandra men jag fattade inte vad de sa, men det var något som tydligen gled ut hela tiden. Efter en stund gick sköterskan ut och kom tillbaka med dr Svend som tog över och då gick det fort. Han satte vant fast vad det nu var som glidit ut och sedan var embryot snabbt på plats. Jag antar att om man är professor i ämnet så har man gjort ett antal insättningar och har vanan inne. Skönt att ha mitt embryo på plats i min kropp igen där det hör hemma. Så fick jag klä på mig och fick instruktioner om att ta Crinone morgon och kväll fram till graviditetstestet 20/11, och om det var positivt skulle jag fortsätta med Crinone tre veckor till.

Tillbaka på centralen funderade jag på vad jag skulle hitta på för att få tiden att gå, det var 2,5 h timme till mitt tåg skulle gå och då längtade jag hem igen så det kändes som väldigt lång tid. Jag hade ingen lust att gå en promenad för det var kallt och rått och jag hade redan konstaterat att det var dags att byta till en varmare jacka, det var rätt kallt på centralen också då det är öppet rakt ner till spåren. Jag bestämde mig för att lyxa lite och inte sätta mig på McDonalds den här gången utan gick till Joe & The Juice och köpte en macka och en stor juice. Dyrt men gott och det var varmt och skönt att sitta där och vänta. Väl på tåget sjönk jag ner i sätet, satte på lite skön musik och försökte smälta min omtumlande dag. Kunde inte låta bli att googla lite på embryon där jag satt och då var jag väldigt glad över att veta att mitt lilla embryo hade fyra celler för det var det som det stod mest om på dag två. Kom fram till Göteborg i tid kl 20.20 och jag hann in en sväng på Hemköp innan de stängde. Sedan hem och ta en dusch, mikra lite mat och så titta på Grey’s Anatomy som jag spelat in. Smaskade även i mig en Gustaf Adolf-bakelse jag hittat på Hemköp för att fira lite och sedan blev det sängen för jag var dödstrött.

Nu är jag alltså ruvare 🙂 Jag har två veckor innan officiell testdag 20/11 och jag hoppas verkligen att lilla embryot trivs där inne och stannar kvar. Idag borde det isf dela sig till åtta celler och sedan fästa framåt måndag eller tisdag.

Ett ägg

På hemväg igen, bara ett par timmar kvar innan jag kan kollapsa i soffan. Plocket imorse gick förhållandevis bra, det gjorde lite ondare än sist men jag har haft mensvärk som varit värre. Jag hade bara en stor blåsa och några små på vänster sida och inga alls på höger (undrar vad som hände med de som var 8 mm och 6 mm för en vecka sedan). Tyvärr blev det bara ett ägg ut 😦 Känns inte så hoppfullt att det kommer bli insättning den här gången heller även om läkaren försökte intala mig att jag säkert skulle bli gravid nu. Hoppas att ICSI gör susen och att mitt lilla ägg delas och frodas till på torsdag.

Innan jag gick bad jag om att få tala med läkaren om hur jag ska fortsätta om det inte funkar nu. Han sa att vi då får testa något annat för de ville inte ge mig högre dos Menopur och han sa något om några tabletter. Han tyckte iaf att det var för tidigt att ge upp och det var ändå skönt att höra. Nu får jag hålla tummarna för mitt ägg på labbet men annars kanske jag kör igång igen om en vecka (ifall blödningen är lika tidig denna gång) då han inte tyckte jag behövde vänta.

Laddar för ÄP

Tillbaka i Köpenhamn igen. Sitter i ett lyhört och småslitet hotellrum som ändå är rent, billigt och ligger precis vid centralen. Har tid för äggplock kl 10.00 imorgon och den här gången bestämde jag mig för att åka ner kvällen innan ÄP istället för att ta nattbussen som jag gjorde sist. Det gick iofs bra med nattbussen också men det blev slitigt med den sömnlösa natten och den extra stressen ifall det skulle bli förseningar så jag inte skulle hinna i tid till kliniken så nu testar jag hotell istället.

Är väldigt nervös inför imorgon. Delvis är jag nervös för om själva plocket ska göra ondare än förra gången men mest för hur det kommer gå. Blir det några ägg ut den här gången och kommer de isf befruktas så att jag får göra en insättning? Eller kommer det gå lika illa som sist… Tanken på att det kanske inte kommer gå den här gången heller ger mig ordentlig ångest för om det inte befruktas nu heller trots ny donator och ICSI så är frågan om det är lönt att fortsätta, något måste iaf förändras i behandlingen då. Men jag ska göra mitt bästa ikväll för att försöka tänka positivt.

Tog den sista Orgalutranen kl 9.00 igår och sedan Ovitrellen kl 22.00. Blev återigen förvånad över hur enkelt det är att ta Ovitrellen och att det knappt känns. Synd att inte alla injektioner görs med penna. När jag vaknade imorse var jag lite lätt illamående, undrar om det var en lite preview av hur de närmaste tre månaderna kommer vara om det går vägen den här gången, det är ju ändå gravidhormon i sista sprutan. Köpte för ett tag sedan en massa billiga ägglossnings- och graviditetstester på testlagret och imorse kunde jag inte motstå att ta ett gravtest bara för att se om Ovitrellen gått ut i kroppen och jag fick ett mycket, mycket svagt streck på stickan så det verkar som om det gått iaf. Att ta ett gravtest för att kolla om sprutan funkat var något jag läste om när jag gjorde efterforskningar om tomma folliklar vid ÄP och har funderat sedan dess på om jag skulle testa för skojs skull.

Har inte haft så mycket symtom av sprutorna den här gången. Har sovit dåligt och varit nedstämd och haft en del ångest men det kan lika gärna bero på den stress jag känt inför om det kommer funka eller ej. De senaste dagarna har vågen rört sig uppåt utan att jag tycker jag förtjänar det och idag satt jeansen tajtare än vanligt så jag har nog svullnat lite. Har haft ont i äggstockarna av och till också och det tilltar men det tar jag som ett gott tecken.