IVF 3 RD3: Besök hos endokrinologen

Som jag skrivit om tidigare så har jag hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning och äter medicinen Levaxin för det. Det är min sköldkörtel som inte riktigt orkar göra sitt jobb och producera hormonet T4 och det får hypofysen att skicka ut mer av hormonet TSH för att tala om för sköldkörteln att producera mera. Om sköldkörteln inte kan öka produktionen av T4 så stiger halten av TSH i blodet och man kan konstatera att ämnesomsättningen är för låg. Levaxinet är en syntetisk ersättning för T4 och när man väl hittat rätt dos så lever man som vanligt så när man kommit så långt är det en rätt odramatisk sjukdom.

Några symtom på låg ämnesomsättning är energilöshet, depression, minnesstörningar, förstoppning, håravfall mm. Tyvärr påverkas i stort sett hela kroppen och många funktioner saktar ner pga bristen på T4. Även fertiliteten påverkas och kvinnor rekommenderas att inte försöka bli gravida innan man ställt in Levaxindosen då en obalans kan förhindra graviditet och orsaka missfall eller fosterskador. Jag har exempelvis en fd kollega som fick flera missfall innan hon fick Levaxinet justerat och sedan fick hon tre pojkar på raken så det är superviktigt att ligga rätt inför en graviditet.

Inför en IVF ska TSH-värdet inte vara högre än 2,0 om man äter Levaxin (2,5 annars) och jag hittade en text någonstans på Sahlgrenskas sida som sa att helst skulle man pressa ner värdet mot 1,0. Jag tog upp mina funderingar både på vårdcentralen (som monitorerade mitt TSH-värde) och IVF-kliniken i Danmark men kände inte att jag blev tagen på allvar så till slut skrev jag en egenremiss till Sahlgrenskas endokrinolog och bokade en tid på Carlanderska. Egenremissen resulterade i att jag fick gå ett par gånger och lämna blodprov och fick hem ett par brev med råd, och endokrinologen på Carlanderska instämde i det som stod i breven. De ökade upp mitt Levaxin så att mitt TSH låg på 0,12, alltså egentligen lite för lågt, under våren och sedan skulle jag öka dosen ytterligare när jag började stimulera. Anledningen till det är att under stimuleringen så ökar östrogenet i kroppen och östrogen binder T4-hormonet så då behöver man mer.

En vecka innan jag började med sprutorna så ökade jag alltså dosen Levaxin enligt rekommendationen. Jag hade även fått rådet på Carlanderska att lämna ett blodprov 1-2 veckor in i behandlingen för att se om dosen behövde justeras igen. När jag började se när de olika stegen under IVFen skulle ske så ringde jag Carlanderska för att planera in en konsultation med läkare, helst på telefon då jag inte visste säkert vilka dagar jag var tvungen att åka till Köpenhamn. Blodprovet kunder jag lämna när som helst så jag bestämde mig för att göra det precis efter sista Gonal-f-sprutan för det skulle bli ca 10 dagar in i behandlingen och i början av veckan så jag skulle hinna få resultatet innan plocket. Det var värre med att få till en konsultation med läkaren, han gjorde inga telefonkonsultationer och första lediga tiden var 9/7. Jag försökte förklara utan att säga för mycket (jag satt på jobbet med nyfikna öron runt mig som inte visste om min IVF) att 9/7 var det för sent för det är i slutet av ruvarperioden men det verkade inte finnas så mycket att göra. Då frågade om jag åtminstone kunde ringa och få provresultatet för då kunde jag i värsta fall experimentera med dosen själv och då hittade hon en ”akut-tid” 29/6 som jag tog direkt och hoppades att den inte skulle krocka med insättningen.

Förra tisdagen var jag och lämnade blodprovet och sedan ringde jag i onsdags när jag var på väg till Köpenhamn för plocket och fick resultatet att mitt TSH låg på 1,1. Ett bra värde alltså men då det är viss fördröjning i kroppen så kan det fortsätta stiga senare. Då endokrinologen hade sagt något om att ett lågt TSH kunde göra att embryot fäster lättare så bestämde jag mig för att öka dosen lite själv ett par dagar innan insättningen så det gjorde jag.

I lördags fick jag tillbaka mina embryon och igår var jag hos endokrinologen igen. Han tyckte också att mitt värde låg bra och frågade mig om hur jag mått under våren när mitt TSH varit lite för lågt och jag sa som det var att så bra har jag inte mått på många år. Han kollade även min puls, lyssnade på hjärtat och kollade blodtrycket för när man ligger för lågt så kan hjärtat få jobba för hårt. Min vilopuls var 60 och blodtrycket var perfekt så han konstaterade att min kropp tål Levaxinet väldigt bra. När jag nu tål att ligga så lågt och håller på med IVF så tyckte han att ”det skadar inte att spänna bågen lite extra” så jag ska redan nu höja dosen lite till under ruvarperioden (så min egen två dagars doshöjning var nog inte så tokig ändå) och så får vi kanske höja lite till om det blir plus på testdagen. Turligt nog är min testdag lördag 11/7 och han går på semester 16/7 så han bokade in ett blodprov 13/7 och så skulle han ringa med resultatet och meddela en eventuell doshöjning. Vid en ”vanlig” konstaterad graviditet har jag läst att man själv direkt ska öka dosen Levaxin och boka tid för provtagning så det är skönt att redan ha det uppstyrt. Skulle jag inte få ett plus på stickan var det bara att jag hoppade över provtagningen och gå tillbaka till dosen jag hade innan stimuleringen inför ett nytt försök efter sommaren.

Idag är det tredje ruvardagen (om man räknar insättningen som dag 0) och om det fortfarande är något som lever där inne så borde det/de nå blastocyststadiet idag. Med assisted hatching, väl inställd Levaxin-dos och precis påbörjad semester så tror jag inte att jag kunnat ge embryona bättre förutsättningar så nu hoppas jag att de gör sin del och delar sig som attan.

IVF 3 RD1: Gårdagens återföring

Klockan ringde redan 4.50 och jag hade lättare att vakna än jag trott. För en utpräglad kvällsmänniska som mig så är det fruktansvärt tidigt att gå upp så dags men jag måste ha tajmat det bra med sömncyklerna. Efter en snabb dusch så fyllde jag på vattenflaskan och stoppade ner min drickyoghurt och banan i väskan innan jag knallade bort mot spårvagnen. Jag hade sett ut en vagn som skulle vara nere vid centralen mer än en halvtimme innan tåget gick för att vara säker på att inte missa det. När jag kom fram till hållplatsen och läste på den digitala skylten så stod det inställd på min vagn. Stressen ökade markant, fanns det något alternativ? Jag började kolla runt lite efter ett annat sätt att ta sig ner innan jag tittade igen på skylten och såg att det var vagnen efter min som var inställd. Puh, det var bara min sömndruckna hjärna som spelat mig ett spratt och jag kom ner till centralen i god tid precis som jag tänkt.

Tåget mot Köpenhamn rullade ut från centralen i tid kl. 6.40 och jag pluggade i hörlurarna och förberedde mig på den nervösa väntan på att kliniken skulle öppna vid kl. 8 och jag kanske skulle få det fruktade samtalet att inget av mina ägg klarat sig. Förra behandlingen var jag fruktansvärt spänd och stressad när jag satt på tåget och väntade på besked och tittade på klockan ungefär två gånger i minuten och jag hade förväntat mig en liknande reaktion den här gången. Nu satt jag där på tåget och kände mig inte alls så nervös vilket jag tyckte var jättekonstigt. Visserligen blev det sex ägg den här gången så chansen var betydligt större att det skulle bli ett embryo att få tillbaka men det finns ju inga garantier så det var ändå konstigt att jag var så lugn. Under hela behandlingsperioden har jag dock varit distanserad från det hela på något sätt. Jag har planerat in alla sprutor och läkarbesök och gjort allt jag ska men ändå inte varit så känslomässigt engagerad i processen, kanske är det någon försvarsmekanism som har kickat in för att skydda mot ännu en djup besvikelse om det misslyckas den här gången också. Nu förvånade jag mig själv med att till och med slumra till lite vid 8-tiden, en sådan total skillnad mot förra gången när jag inte kunde sitta still i mitt säte och hade fullt fokus på klockan. Kl. 8.30 hade de fortfarande inte ringt och jag slappnade av ännu mer. Jag funderade på att ringa dem och höra efter hur det gått för jag behövde ändå veta hur det blev med akupunkturen men något höll mig tillbaka. Vid 9-tiden började jag istället att planera mina toalettbesök för att försöka ha en lagom fylld blåsa vid återföringen, ännu en skum grej man gör i den här processen. Jag gick och kissade då för då skulle det bli ungefär 2,5 h till återföringen så då skulle blåsan hinna fyllas på igen. Jag hade inte druckit så mycket av mitt vatten innan men nu började jag dricka och fick i mig en dryg halvliter innan vi var framme i Köpenhamn kl. 10.30. Jag brukar dricka en kopp te varje morgon så för att slippa huvudvärk pga koffeinbrist så köpte jag en liten kaffe som jag drack på vägen ut till kliniken.

Kl. 11.15 stod jag i receptionen och anmälde till kvinnan som satt där att jag kommit för att få tillbaka ägg. Tanken att de kanske ändå inte fanns några ägg till mig men att de glömt ringa blixtrade genom huvudet medan hon kikade ner i sina papper. Hon tittade upp på mig igen och frågade om jag skulle ha akupunktur? Alltså fanns det ändå ägg, nu visste jag säkert. Jag svarade henne att jag inte visste om jag skulle få akupunktur för att kliniken skulle kolla om det gick bra efter återföringen kl. 11.45 då jag hade svårt att hinna ner i tid för att få akupunktur innan. Grejen med akupunkturen på kliniken är att man måste betala den kontant och jag vill inte ta ut danska kontanter i onödan vilket hon förstod utan att jag behövde förklara. Kvinnan gick iväg för att höra med akupunktören hur länge hon skulle jobba och om hon kunde klämma in mig och jag stod kvar och konstaterade att jag var lite kissnödig så det hade nog varit perfekt att göra återföringen just då.

Så kom akupunktören och hämtade mig och sa att jag kunde komma direkt och så kunde jag hämta pengar i bankomaten efter återföringen. På vägen bort mot hennes behandlingsrum så frågade hon hur läget var med blåsan och jag sa som det var att jag var lite kissnödig. Hon frågade då om jag ville gå på toa då och sedan dricka tre glas vatten innan vi började eller om jag kunde klara mig en halvtimme under behandlingen, jag beslöt mig för att vänta och oj vad det skulle visa sig vara fel beslut. Jag fick lägga mig på hennes lyxiga brits och hon körde in nålarna, ja jag menar körde in för hon är betydligt mer bestämd på handen än den kinesiska akupunktören jag gått hos i Göteborg så det gör också ondare. Hon väntade med de värsta nålarna, de hon sätter i brosket i öronen till sist och jag låg där och bävade men de gick bättre än förra gången när jag sedan låg hela tiden och bara kunde fokusera på hur ont de gjorde. Slutligen satte hon en värmelampa över magen och gick.

Jag låg där och lyssnade på inspelat vågskvalp och försökte fokusera på andningen och slappna av och det gick rätt bra, en stund. Jag kände också att jag blev mer och mer kissnödig när jag låg där och förbannade det där kaffet jag drack på vägen. Efter ett tag lyfte jag försiktigt på huvudet och såg att det satt en timer på värmelampan och som tickade neråt. Det stod 31 minuter på den men det kunde väl inte stämma, jag kom ju inte in till akupunktören förrän kl. 11.20 och det tog en stund att sätta nålarna och insättningen (som hon frågade när den var) hade jag tid för kl. 11.45. Jag la mig ner igen och tänkte att det kanske var en standardinställning och att hon kanske skulle komma tillbaka tidigare. Blåsan fylldes mer och mer och jag började känna att det började göra lite ont så jag höjde försiktigt huvudet igen och sneglade på timern, 18 minuter, då borde hon ju komma snart om jag inte skulle bli sen, vad skönt. Vid det laget började jag också bli obehagligt varm av värmelampan. Efter ett tag började det även kännas i äggstockarna som väl fortfarande var ömma efter plocket och nu kom blåsan och tryckte på så jag kollade timern igen, 12 minuter. Måtte hon komma snart för nu var jag akut kissnödig och kände mig kokt av värmelampan och ville bara ha allt avklarat så jag äntligen kunde få gå och kissa. Sista gången jag kollade timern innan hon kom och tog bort nålarna stod den på 3 minuter så jag låg där mer än en halvtimme.

Så fick jag gå ut till receptionen igen där läkaren stod och väntade och klockan var svarare kvart över än kvart i. Han frågade om blåsan var fylld och jag svarade sanningsenligt att ja den är väldigt fylld och han svarade att då går vi och sätter in ägg så att du får gå och kissa sedan. Vi går in i behandlingsrummet och först får jag prata med embryologen, det var samma kvinna i 50-årsåldern som jag pratade med vid plocket. Hon visar mig ett papper med information om mina ägg, och av de sex äggen jag fick ut hade fyra varit mogna och tre hade befruktats med ICSI och hon hade gjort Laser Assisted Hatching på dem. Hon pratar fort men jag hänger ändå med hjälpligt i hennes danska. Hon berättar vidare samtidigt som hon pekar på siffror på ett papper att två av de befruktade äggen har fyra celler och ett har tre celler och två av dem går inte att frysa, hur många vill jag sätta in? Jag blir lite ställd där jag står för det är mycket att ta in och danskan gör det inte lättare. Jag pekar på siffrorna 4, 4, 3 och måste fråga igen om inget går att frysa och då säger hon att det bästa embryot ska man alltid ha tillbaka (vilket är logiskt när man tänker efter) och de övriga två går inte att frysa. Egentligen vill jag bara sätta tillbaka ett men samtidigt är det hemskt att behöva slänga två embryon som jag kämpat så för att få till så jag bestämde mig för att sätta tillbaka två och av de instämmande blickarna i rummet får jag känslan av att läkaren, sköterskan och embryologen tycker jag fattat rätt beslut.

Så får jag klä av mig och lägga mig på britsen. Sköterskan kommer och ställer sig bredvid och säger att hon ska göra ett ulltraljud på magen, åh det hade jag ju glömt sedan sist. Med min värkande sprängfyllda blåsa var nog det sista jag önskade att någon skulle stå och trycka på den. Så börjar läkaren sitt där nere och spänner upp och börjar föra in instrument medan sköterskan trycker ovanpå och jag ligger och försöker slappna av medan jag samtidigt inte får tappa kontrollen över blåsan vilket inte var det lättaste. Läkaren håller på en bra stund och det är något som han inte får på plats som han vill och han och sköterskan diskuterar något han fört in som syns svagt på skärmen så sköterskan trycker lite till, åh herregud säger jag bara… Det är något som läkaren försöker få in i livmodern som inte riktigt vill så efter ett tag säger han att nu kommer det göra ont och trycker till och ja det gjorde ont men efter några småjusteringar är vad det nu var på plats och embryologen kommer med äggen. Så där står sköterskan och trycker på magen med ultraljudet, läkaren håller instrumenten på plats och embryologen får rycka in och hjälpa till med att trycka in äggen från katetern. Det blev en stor operation av återföringen som annars brukar gå lätt och smidigt men det är bra att läkaren var noga med placeringen av embryona för jag har läst någonstans att det kan påverka chansen att de fäster. Så försvann embryologen in till sig igen för att kolla att äggen inte längre fanns i katetern och sedan fick jag äntligen hoppa ner och klä på mig. Allt jag kunde tänka på nu var att få gå och kissa. Av sköterskan fick jag en räkning på LAH-proceduren som embryologen gjort och ett graviditetstest och testdag 11/7. Hon sa också att jag ska ta Crinone morgon och kväll under två veckor och om testet är positivt så ska jag fortsätta i tre veckor till. Till sist fick jag varma och vad som kändes som uppriktiga lyckönskningar av alla tre som varit med. Så fick jag äntligen gå och kissa, det var en underbar känsla att äntligen få lätta på trycket och jag trodde aldrig att det skulle sluta. Det kan ha varit det mest kissnödiga jag har varit i hela mitt liv. Efter att ha hämtat lite pengar i bankomaten nere på gatan och betalat akupunktören gick jag för säkerhets skull på toaletten igen och jag såg att det blev rött på toapappret, antagligen efter läkarens omilda behandling och inte så mycket att jag blev orolig men det var något att hålla ett öga på så att det inte fortsatte.

Väl tillbaka inne vid centralen så hade jag ungefär 2,5 h innan bussen hemåt så jag bestämde mig för en promenad till Christiania som jag varit nyfiken på länge. Jag ställde in Google maps som talade om att det skulle ta ca en halvtimme att gå dit och sedan var det bara att följa pilen och anvisningarna. Väldigt smidigt att ha en sådan app när man är på en främmande plats och inte har något lokalsinne. Promenaden dit tog mig till delar av Köpenhamn som jag inte sett innan och jag passerade fina byggnader och en mysig park. Så kom jag in i mer ett bostadsområde och plötsligt när jag vek runt ett hörn så möttes jag av en intensiv rosendoft, så härligt. Jag promenerade vidare några minuter till och sedan var jag framme vid Christiania och Pusher Street.
Jag hade läst innan om hur polisen har rensat upp där men att det tidigare förekommit hasch-försäljning öppet så jag hade förväntat mig något ganska städat och det var det också på sätt och vis men samtidigt inte alls. Det var uppenbart drogliberalt med alla drakreferenser och texten ”green light district” överallt men det var också mycket turister där, och det var lite märkligt med så många maskerade människor som hade obskyra bås där de sålde något. Jag måste säga att jag gillade skyltarna som sa att fotografering inte var tillåten för haschförsäljning är olagligt, lite humor över det hela. På det hela taget är jag glad att jag gick dit för det var en intressant blandning av människor med alla turister, boende och affärsidkare och det är helt klart en unik plats. När jag åter promenerade tillbaka mot centralen insåg jag roat att om jag blir gravid nu så var det här den första utflykten som jag tog med mitt/mina barn på. Det blir en fin historia att berätta om sisådär 19 år 🙂

Jag gick en annan rutt tillbaka, bland annat förbi Chrsitiansborg där Folketinget sitter. Det var betydligt mer turister och turistbussar längs den här rutten och jag gick och var småirriterad på alla dessa turister som stod i vägen överallt tills jag insåg att jag var ju faktiskt en av dem. Då slog jag av på takten och flanerade istället och det kanske var bra att ta det lite lugnare för jag hade under promenaden känt av både i fötter och ben var akupunkturnålarna suttit och mindes att man ska vila efter akupunktur. Efter ett tag såg jag att jag var i närheten av Ströget så jag slog av Google maps och valde den vägen tillbaka istället. Det var mycket folk på gatorna och en härlig och uppsluppen stämning och jag passerade längs vägen både en grupp som höll på med Capoeira och en annan grupp med buddistiska munkar. Innan har jag inte riktigt förstått varför de flesta talar så varmt om Köpenhamn men nu greps jag av den allmänna stämningen och stortrivdes.

Lagom när jag nästan var tillbaka vid centralen började det regna så det var skönt att gå in och få sig lite lunch. Jag valde att äta på ett ställe som serverade ekologiska pastarätter men min Carbonara var riktigt trist och tyvärr inget jag skulle rekommendera någon. Som plåster på såren gick jag och köpte mig en chokladsneigel vilket är ett slags wienerbröd med chokladglasyr. Ni som liksom jag tittade på Solstollarna när ni växte upp förstår kanske varför jag kände att jag behövde just ett wienerbröd med choklad för att avsluta mitt Köpenhamnsäventyr.

Klockan gick och det började bli dags att dra sig mot bussen men först ett toalettbesök. Hmm, det blev fortfarande rött på pappret borde det inte sluta snart? I Köpenhamn har de ingen buss-station utan bussarna stannar lite hipp som happ utefter en gata bredvid stationen, och förhoppningsvis stannar de i närheten av en stolpe med bussbolagets skylt på. Det finns heller inga skyltar med information om ankommande/avgående så det är rätt ostrukturerat men det brukar gå bra ändå. Min buss skulle gå kl. 16.05 så vid fyratiden började jag undra var bussen var någonstans. Det var flera som stod och spanade och började se spända ut och tre minuter innan avgångstiden började jag gå längs gatan för att se om bussen stod längre bort bakom de andra bussarna men det gjorde den inte. När jag kom tillbaka till Nettbuss-stolpen igen så var det betydligt färre personer där och jag undrade var de andra tog vägen. Vi som stod där var jag, en äldre man och en kille i 25-årsåldern och hans mamma och vi började prata och kom fram till att vi alla skulle med samma buss, skönt då var man i alla fall inte ensam. Kl. 16.20 kom äntligen bussen och föraren undrade om de inte skickat ut ett SMS om att han var sen för det brukade de göra men ingen av oss hade fått ett sådant.

Så fick jag sjunka ner i mitt favoritsäte längst fram och vi åkte iväg. Det visade sig att detta var en extratur så det var nästan tomt och vi stannade bara i Lund och sedan åkte vi direkt till Göteborg så det var en väldigt lugn och skön färd hem. Väl hemma konstaterade jag att det blev brunt på taopappret så den lilla blödningen hade äntligen slutat, skönt, och jag tryckte även in den första Crinonen.

Då är jag alltså ruvare igen, bara att vänta och kladda med Crinone kvar då. Skulle det sedan bli ett plus på stickan så blir det ännu en nervös väntan innan jag i så fall får veta om det är en eller två där inne.

IVF 3, dag 13: ÄP avklarat

Igår började jag dagen med att stressa mig igenom det sista jobbet jag hade kvar innan semestern. Det var på håret att jag hann klart men det var ändå skönt att jag jobbade hemifrån så jag slapp kasta mig hem emellan. En fördel med att stressa med jobbet rätt in i kaklet var dock att jag inte hann fundera så mycket över behandlingen innan det väl var dags. På eftermiddagen hoppade jag återigen ombord på bussen mot Köpenhamn och resan flöt på fint så vi var framme i tid på kvällen. Slängde i mig lite mat på centralen och gick bort mot hotellet. Jag var så glad att jag lyckades hitta ett ledigt rum för det var inte lätt så här i sommartider och det var dessutom på samma hotell som jag bodde på sist. Rummet var stort som en garderob men nyrenoverat, tyvärr hade jag inte egen toa och dusch men det funkade bra ändå. Oavsett så var det så mycket bättre än att ta nattbussen för jag vaknade hyfsat utvilad istället för att vara fullständigt utschasad.

Vid 8-tiden imorse checkade jag ut och gick tillbaka till centralen för att ta S-tåget ut till kliniken. Jag hade gott om tid så jag behövde inte stressa alls. På vägen blev det biljettkontroll. Blev lite nervös att jag kanske gjort fel när jag köpte biljetten men kontrollanten verkade nöjd och gick vidare, inte alla hade sådan tur. Jag kom till kliniken straxt före 9 och fick gå och kissa och sedan sätta mig ner. Jag hann inte vänta många minuter innan det blev min tur. När jag kom in frågade läkaren om jag gjort detta förut och mitt korta ja orsakade viss munterhet. Sedan kom embryologen ut och kollade att de hade rätt papper med mina uppgifter på och att det stod rätt donator. Det känns tryggt att de alltid kollar så det blir rätt donator efter skräckhistorier jag hört om en annan klinik där de tagit fel för flera personer. Hon frågade om ICSI vilket jag skulle ha men den här gången frågade hon även om Laser Assisted Hatching. Det hade jag inte funderat över alls så jag sa nej. Sedan kom den svåra frågan om hur många ägg jag vill ha tillbaka. Jag har funderat mycket över det men haft svårt att bestämma mig. Det hade varit tufft att få tvillingar då jag inte har föräldrar eller syskon tillräckligt nära för att få avlastning men samtidigt hade jag ju då aldrig behövt göra om detta för två barn tror jag är så många som jag vill ha. Men ja, att få tvillingar skrämmer mig. Samtidigt är det ju större chans att ett embryo tar sig om man lägger upp två och det finns ju inga garantier för att ett embryo som skulle ha tagit sig färskt överlever en upptining. Det blev lite av ett spontanbeslut när jag stod där, jag bestämde mig för ett ägg om det går att frysa de andra men två annars.

Så var det dags att börja plocket. På min klinik får man inget morfin i armen utan det är bara lokalbedövningen så jag hade även grundat med ett par alvedon innan. Först tittade läkaren hur det såg ut och frågade sköterskan om det inte var något på höger sida men jo det var det, det var bara äggstocken som var blyg som vanligt. Jag fick ingen information om hur det såg ut och jag kunde inte heller se skärmen så jag var fortfarande nervös över om blåsorna var övermogna eller för små men jag orkade inte fråga. Så satte han igång på vänster sida och det kändes mer idag än det gjort tidigare, första sticket kändes ordentligt och jag kände även varje stick efter också. Det var inte värre än att jag stod ut om jag fick gny och grimasera lite men det verkade göra dem nervösa för de frågade många gånger om jag var ok och om det gick bra. Så var det dags för höger sida och då ropade läkaren på en sköterska till som fick trycka på höger sida för att han skulle komma åt den blyga äggstocken. Hon tryckte ordentligt och hon hade något på sig som gjorde lite ont men jag sa inget för det distraherade lite och jag ville bara att de skulle bli klara. Sticken på höger sida kändes också och den sista blåsan var svårfångad men sedan var det över. Medan läkaren kollade efteråt om jag blödde mycket ropar de från labbet att det blev sex ägg. Jag försökte fråga hur många blåsor han plockat men frågan verkade förvirra och han sa bara att några blåsor varit för små. Jag fick sätta mig upp och då jag inte var yr fick jag klä på mig igen och gå och lägga mig i rummet tvärs över korridoren och sippa på en mugg ljummet kranvatten. Nu hade klockan hunnit bli 9.17 så även om det inte är kul eller behagligt med plock på går det åtminstone fort. Kl. 9.24 kände jag att jag vilat klart och undrade när sköterskan skulle komma tillbaka.

När jag låg där och väntade så började jag fundera igen över LAH så jag plockade fram telefonen och kollade priset och vad kliniken skrev om det. Det kostar 2500 DKK extra, så det var inte jättemycket och så stod det något om att lite äldre kvinnor kunde ha hårdare skal som förhindrade ägget att kläckas och att kanske kunde även labb-miljön göra att skalen blev hårdare. Jag hann inte riktigt läsa klart innan sköterskan kom med räkningen. Då passade jag på att fråga om LAH och då sa hon att hon kunde be embryologen att göra det om det behövdes men inte annars och det lät som en bra deal så jag slog till. Jag har en tid för insättning kl. 11.45 på lördag så det kan bli svårt att hinna ner i tid så när de frågade om jag vill ha akupunktur då så blev jag tveksam, men hon skulle kolla om det gick att boka en tid efter insättningen. Kl. 9.39 stod jag i hissen igen och tog tåget tillbaka in till centralen. Mindre ön 45 minuter tog det alltså, och efter vad jag läst i bloggar om IVFer i Sverige så går det verkligen undan i Danmark.

Nu sitter jag på Starbucks med min belöning, en stor latte, och bloggar samtidigt som jag försöker smälta morgonens händelser. Jag är både lite besviken och jätteglad över mina sex ägg. Med tio blåsor under mina VUL så hade jag hoppats på fler men samtidigt så är sex ägg tre gånger så många som mitt tidigare rekord. Jag tror också att det blev rätt att vänta till idag med plocket då jag ändå hade fler blåsor som var för små, men det grundar jag egentligen inte på någonting annat än en känsla och kanske rent krasst på att jag vill känna att det blev rätt. Nu kan jag ju inte ändra på något ändå.

Så nu börjar den kanske värsta väntan, den på att få veta om det finns något embryo att få tillbaka. Jag kommer återigen att redan vara på väg mot Köpenhamn för insättningen när det går att ringa för att höra hur det gått. Kliniken ringer bara om det inte gått bra och det samtalet fick jag ju vid första behandlingen så kanske är min väntan extra nervös. Den här gången har jag ju dock rekordmånga ägg och med sex stycken så borde jag ju ha hyfsad chans att få något tillbaka och jag hoppas även på något till frysen. Nu ska jag gå på jakt efter att stoppa något i magen innan det är dags att sätta sig på bussen och fara hem igen.

IVF 3, dag 11: Ovitrellen på plats

Igår var jag som planerat på mitt tredje VUL hos min svenska läkare. Han hittade sex blåsor på vänster sida (20, 20, 15, 13, 12, 10) och fyra på höger (20, 16, 15, 12). Jag tyckte var lite märkligt att två blåsor på vänster sida skulle ha växt 10 mm på två dagar och blev orolig för att min svenska läkare skulle ha mätt fel igen och misstagit ett kluster med blåsor för enbart en stor blåsa som han gjorde vid mitt första VUL. Jag fick titta på skärmen både i Köpenhamn och igår och det var mycket svårare att se väggarna på blåsorna på min svenska läkares skärm och han är inte heller specialiserad på IVF utan har jobbat länge på förlossningen tidigare i sitt yrkesliv. När jag pratade med sköterskan på den danska kliniken efteråt ville hon boka in ÄP på onsdag (dvs imorgon) men då tog jag upp att jag var orolig över att det kanske blivit fel igen och då ropade hon på en läkare. Den gången hade jag otur med vilken läkare det blev… Han var inte så intresserad av att prata med mig och när jag försökte förklara varför jag var orolig sa han bara att de måste kunna lita på VULen vilket jag förstår men han avbröt mig direkt och sa bara att detta skulle han kunna diskutera hur länge som helst och det hade han inte tid med för han hade en massa andra patienter att prata med. Om jag trodde att det kanske blivit fel var jag tvungen att göra ett nytt VUL idag antingen hemma eller i Köpenhamn och sedan avslutade han snabbt samtalet utan att egentligen ge mig några råd. Där satt jag med telefonen i handen och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag ta Ovitrellen och satsa på ÄP på onsdagen, men jag hade ju inte fått veta vilken tid, så när skulle jag isf ta sprutan? Åka till Köpenhamn igen var inte ett alternativ för jag kunde inte vara borta en dag till från jobbet och få tid för VUL i Göteborg insåg jag skulle vara omöjligt. Hur blev det plötsligt upp till mig att avgöra om jag var redo för ÄP? Kunde inte läkaren ha lagt några minuter på en telefonkonsultation med mig som faktiskt också betalar dem väldigt mycket pengar?

Jag mindes vad den danska läkaren sa i lördags när hon mätt de flesta av min blåsor till 10 mm nämligen att de antagligen skulle behöva till på torsdag för att växa till sig och att det inte var bra att ta dem för tidigt heller för då blir de inte befruktade (vilket kan ha hänt mig vid IVF 1). Väntar man för länge kan de dock bli övermogna och inte heller funka. Jag gick tillbaka till IVF 1 när inget ägg befruktades och såg att jag gjorde plock på dag 12, och under IVF 2 när ägget befruktades gjorde jag plock på dag 13. Mina tidigare behandlingar, gissningen från den danska läkaren i lördags om plock på torsdag och lite googlande fick mig att efter några ångestladdade timmar fatta beslutet att ta Gonal-f och Orgalutran en dag till och sikta på plock på torsdag istället.

Imorse ringde jag kliniken direkt när de öppnade och fick prata med en annan läkare som inte heller var jätteglad över att jag tvivlade på mitt VUL-resultat men efter att jag berättat att jag inte tagit Ovitrellen igår så tyckte han att vi satsar på plock på torsdag, och även om han inte sa något så tror jag att han förstod varför jag var så osäker på VULet. Jag fick tid för ÄP på torsdag morgon kl. 9.15 så för någon timme sedan tog jag till sist Ovitrellen. Jag ägnade också några desperata timmar igår efter att googla efter ett hotellrum i Köpenhamn med incheckning imorgon men allt var fullbokat utom rum i 5000 kr-klassen så jag hade ställt in mig på nattbussen igen. Imorse efter samtalet med kliniken gjorde jag en sista desperat sökning och då hade det dykt upp ett billigt rum utan eget badrum så jag bokade det fortare än kvickt för det är ändå mycket bättre än nattbussen. Imorgon eftermiddag bär det alltså åter iväg över sundet.

De senaste dagarna har jag varit rätt trött, haft en del huvudvärk och har även mått lite illa ibland. Det molar till i äggstockarna då och då och jag är rätt uppsvullen över magen men det kanske inte är så konstigt när det växer 10 blåsor där. När jag för första gången har ett hyfsat antal blåsor på tillväxt så känns det typiskt att jag ändå är så nervös över utgången. Efter VUL-strulet kan jag ju bli utan ägg antingen pga att blåsorna är för små och omogna eller pga att de hunnit bli övermogna. Åh vad jag önskar att jag kunde göra alla undersökningar på en och samma klinik som tar det fulla ansvaret för behandlingsförloppet. Förhoppningsvis har dock blåsorna växt lagom mycket så det blir en massa mogna ägg som befruktas fint med hjälp av ICSI.

IVF 3, SD8: VUL 2 i Köpenhamn

På midsommarafton hoppade jag på nattbussen från Göteborg till Köpenhamn kl. 02.40, kan inte säga att jag kände mig ensam på vägen dit för jag mötte många midsommarfirare på väg hem. Min plan var att försöka sova hela vägen men den grusades av två unga asiatiska tjejer som verkade ha otroligt mycket att prata om för de var inte tysta en minut före 5-tiden på morgonen trots många arga blickar från medpassagerarna. När jag klev på letade jag efter eluttaget så att jag skulle kunna ladda telefonen under resan men hittade inget så jag trodde att det inte fanns på just den bussen. Därför ville jag helst inte lyssna på Spotify under resan men till slut gav jag upp och satte på lite go musik i lurarna och njöt av landskapet som svischade förbi utanför fönstret. Färgsprakande lupiner, solgula smörblommor, eldsröda vallmo och stora hav av vita hundkex mitt i den frodiga grönskan i juninatten, en fröjd för ögat och Sverige när det kanske är som vackrast.

Vid 5-tiden slumrade jag dock äntligen till och jag fick nog stilpoäng för både det tappade huvudet (känns fortfarande i nacken) och den vidöppna munnen 😉 Vid Kastrup var det jättemånga som klev av och plötsligt ser jag rakt över gången var eluttaget sitter och mycket riktigt fanns det ett där jag satt också, att jag inte sett det tidigare… Jag pluggade snabbt in telefonen som var nere på 50% och hann ladda en halvtimme. Jag var inte direkt utsövd när vi kom fram kl. 07.00, men jag stapplade av bussen lite lagom stel i både ben och nacke och strosade iväg mot Ströget. Jag hade tänkt äta frukost på ett mysigt café nere i Nyhavn men hittade inget så till slut gick jag tillbaka till ett modernt kaffe-ställe som jag passerat tidigare och fick mig min frukost och en skön fåtölj att sitta i. Det händer inte så mycket i Köpenhamn en tidig lördag-morgon så jag satt kvar en bra stund men när jag började nicka till var det dags att röra på sig igen. Jag styrde kosan bort mot slottet Amalienborg där jag mest tittade på alla turister och sedan gick jag tillbaka till Ströget där affärerna precis hade öppnat och kikade runt lite. Bland annat var jag i en inredningsbutik där de hade en skinnfåtölj för det nätta priset 65 000 DKK. Jag var bara tvungen att provsitta och visst var lädret väldigt mjukt och fint men jag kan inte säga att min rumpa var tillräckligt känslig för att uppskatta lyxen den vilade på så jag kommer nog fortsätta köpa lite billigare möbler.

Så var det dags att dra sig bort mot kliniken och anledningen till att jag var där nämligen det andra ultraljudet. Jag var en kvart tidig men fick som vanligt komma in direkt och det var den kvinnliga läkaren som tog hand om mig. Jag har träffat henne en gång tidigare när jag gjorde min första insemination och hon blev imponerad av antalet spermier i strået från donatorn jag använde då (nu har jag bytt då mina ägg inte befruktades vid första IVFen och det finns en liten risk att det var pga inkompatibilitet med donatorn). Vi småpratade lite om min resa ner och den kalla sommaren, tror jag iaf, hennes danska var svår att förstå men det var det jag pratade om. Så låg jag där på britsen med fötterna i vädret och väntade på att få höra hur det såg ut där inne. Det visade sig att den största blåsan som var 13 mm på mitt första VUL inte alls var en blåsa utan ett kluster med två eller flera blåsor. På vänster sida hade jag fyra blåsor på 10 mm och två på 6 mm, och på höger sida hade jag en på 13 mm och tre på 10 mm. Jag har alltså totalt 10 blåsor på tillväxt och de är hyfsat jämna i storlek. Jag är så glad att jag stod på mig att jag ville testa något annat under IVF 3 när kliniken tyckte att vi skulle köra på samma sak som under de två första. Crash IVF med Gonal-f verkar passa min kropp mycket bättre än vanligt kort protokoll med Menopur. De tyckte att jag skulle komma ner för ytterligare ett VUL på tisdag men då jag hade en tid bokad här hemma på måndag så var det ok med den. Lite surt var det att den största blåsan från i onsdags som var anledningen till att de ville titta på mig redan igår inte var så stor så turen ner till Köpenhamn var lite i onödan men samtidigt är det skönt att ha blivit kollad och veta. Nu fortsätter jag med sprutorna ett tag till och en kvalificerad gissning är att det blir plock framåt torsdag.

När jag skulle köpa biljett till S-tåget såg jag att jag bara hade 9% batteri kvar i telefonen, något, kanske Google maps som jag använde när jag gick runt i stan under förmiddagen, hade legat och dragit ur batteriet. Shit också, jag behövde den ju för att visa upp bussbiljetten när jag skulle hem. När jag med telefonens hjälp vid tågbytena tagit mig tillbaka in till stan var batteriet nere på 5% så då stängde jag av den. Då hade jag fyra timmar innan bussen så jag bestämde mig för att börja med en sen lunch och sedan testa en sightseeing-båt nere i Nyhavn, det verkade lagom ansträngande för mitt trötta jag. Jag var rätt hungrig så jag valde att äta på Hereford Beefstouw vid Tivoli och beställde en burgare och en cola light. Försöker undvika för mycket koffein och lightprodukter men jag hade huvudvärk och jag har märkt att lite koffein hjälper mot det och det känns bättre än huvudvärkstabletter. Jag kände mig lite naken där jag satt själv utan ens telefonen att hålla mig sällskap men jag roade mig med att titta på de andra gästerna, bland annat ett sällskap med ett nygift par och deras närmaste. Bruden hade en klänning med stor pösig kjol som hennes mamma fick hjälpa henne med när hon skulle sätta sig som inte riktigt var i min smak och jag hade nog inte valt att ha mottagning på den restaurangen men de såg glada och lyckliga ut. Så kom min cola light in, fast den såg snarare ut som en Sprite. Jag vinkade till mig kyparen och undrade försiktigt om det inte blivit lite fel men han muttrade tillbaka att det var det ha sa när jag beställde, att de hade en cola light utan färg så det var inte alls fel. Nog för att jag hörde att han sa något när jag beställde men jag fattade inte riktigt vad och han var inte jättetrevlig då heller. Jag orkade inte bråka och beställa in något annat så jag drack min färglösa cola som inte heller smakade cola och åt min burgare.

Medan jag satt där så öppnade sig himlen så jag ställde in planerna på båttur och satt kvar lite extra längre. Till slut kunde jag inte motstå att ta upp telefonen och försöka sätta på den igen men då visade det sig att det var för lite batteri kvar för att den skulle starta. Jaha, vad skulle jag göra nu, hoppas att busschauffören skulle låta mig ladda den lite innan han tittade på min biljett? Jag betalade och gick ut genom den närmaste dörren och insåg lite förvirrat att jag lyckats planka in på Tivoli. Jag har varit lite nyfiken på hur det ser ut där inne men inte velat betala entrén så jag strosade runt en stund men var samtidigt lite stressad över min döda telefon och att inte veta vad klockan var så jag stannade inte länge. Istället gick jag tillbaka till centralen för att försöka hitta ett eluttag. Jag tänkte att vissa matställen där med wifi kanske hade uttag som service till affärsresenärer men det verkade inte så och jag såg inga när jag spanade längs väggarna heller. Jag såg ett ställe med frozen yoghurt i massa olika smaker som jag ville testa och då frågade jag lite desperat i kassan om de hade ett eluttag jag kunde låna en liten stund. Det hade de, i köket. Jag fick lite panik över att lämna ifrån mig telefonen men efter att ha blivit uppfostrad av en smått paranoid mamma försöker jag lära mig att lita på och tro människor jag möter om gott så jag bestämde mig för att chansa (men jag satte mig så att jag hade full uppsikt mot köksdörren). Efter att halva glassen var uppäten orkade jag inte sitta och stressa över min telefon längre så jag gick för att be om att få den tillbaka. Det stod en annan tjej i kassan nu och efter att ha fått beskriva fodralet så hade jag den åter i handen. Jag satte på den och hade nu 17% batteri och drygt 1,5 timme till bussen. Vid det laget var jag jättetrött så jag hade ingen lust att gå så långt så jag gick ut och hittade en bänk i solen och satt där en stund innan jag gick tillbaka till centralen för ett toalettbesök och proviantering på 7-eleven. När jag skulle tvätta händerna såg jag att det fanns eluttag vid handfaten, antagligen till rakapparater och dylikt men skulle jag få laddningspanik igen så duger de nog. Sedan gick jag bort till busshållplatsen och väntade en stund till. Det var otroligt skönt när bussen kom och jag äntligen fick sjunka ner i mitt säte, plugga in telefonladdaren och sätta i hörlurarna. Jag försökte hålla mig vaken så gott det gick men det blev en och annan powernap som jag vaknade upp från med dregel på kinden. Kl. 21.15 var vi äntligen tillbaka i Göteborg och jag tog vanliga bussen hem. Sedan blev det en härlig dusch och kvällens sprutor innan jag kollapsade i sängen.

Idag är jag rätt seg och tar det väldigt lugnt. Jag roar mig med att tvätta och ska gå en promenad med en god vän senare men mer än så blir det nog inte idag. Ikväll blir det nionde sprutan och imorgon jobb igen.

IVF 3, SD7: Glad midsommar!

Så var färskpotatis och jordgubbar avnjutna och om en dryg kvart är det dags för den sjunde Gonal-sprutan och en Orgalutran. Jag känner fortfarande inte så mycket av de extra hormonerna. Har ofta lätt huvudvärk, är hungrigare än vanligt, har fått ÄL-sekret och det spänner allt mer i äggstockarna. Humöret verkar ha lugnat sig lite igen men jag har varit trött de senaste dagarna.

När jag pratade med sköterskan på kliniken i onsdags så tyckte hon att det var för långt att vänta med det andra VULet till på måndag när jag har en tid hos min svenska läkare. Hon sa att det behövdes göras fredag (idag) eller lördag så det blir till att utnyttja den där ”ifall att”-tiden som jag bokade 12.30 på den danska kliniken imorgon. Det känns aningen segt att sitta 10 timmar på en buss för en undersökning som tar 10 minuter och som lika gärna kunde ha gjorts hemma, men om måndag kanske är för sent så är det bara att åka. Tyvärr gick det vare sig tidiga bussar eller tåg imorgon bitti så det blir till att hoppa på nattbussen om fem timmar. Jag är framme i Köpenhamn vid 7-tiden så det blir lagom att hitta ett trevligt frukostställe och sedan strosa runt lite innan det är dags att dra sig bort mot kliniken, hoppas bara att jag inte är alltför trött.. Ta det lugnt där ute i midsommarnatten, själv kommer jag antagligen fortfarande vara vaken när solen går upp.

IVF 3, SD5: VUL 1

Ja jag har drabbats av förkortningssjukan 😉 För er som finner min rubrik lite kryptisk så håller jag på med min tredje IVF, jag ska ta min femte Gonan-f-spruta ikväll och jag har precis gjort mitt första vaginala ultraljud. Jag var väldigt nervös innan, vid förra IVFen fanns det bara en enda blåsa vid VUL 1 och det var prat om att avbryta. Idag gick det mycket bättre! Jag hade 8(!) blåsor i varierande storlek och en tre-skiktad fin slemhinna på 6 mm. Alltså en väldig förbättring mot tidigare försök. För mitt eget minnes skull skriver jag upp blåsorna:

Vänster: 13, 9, 7, 5, 4
Höger: 10, 6, 6

Nu sitter jag och väntar på att en sköterska på kliniken ska ringa tillbaka till mig så att jag kan meddela resultatet. Jag hoppas hon ringer snart för jag vill helst inte ta det samtalet på jobbet och jag behöver åka tillbaka men oavsett så känns det som ett litet bekymmer efter de goda nyheterna.

IVF 3, SD4: Underbart med sommarväder!

Äntligen! Idag var första dagen som jag verkligen fick sommarvibbar. Smet tidigare från jobbet och fikade med en god vän i solskenet, precis vad jag behövde 🙂 Gött också att ha en inplanerad aktivitet efter jobbet så jag slapp sitta hemma och fundera för mycket på hur det ska gå på mitt första VUL imorgon, måtte det finnas ett gäng blåsor på tillväxt där inne. Om inte kroppen svarat nu med maxdos Gonal-f så är frågan hur jag ska fortsätta, vad testar man nästa gång då liksom? Jag tog min fjärde Gonal-f-spruta ikväll så jag har inte hållit på så länge än och jag tycker det spänner lite mer i äggstockarna än det brukar så här dags i cykeln men det har jag känt av det vid mina tidigare försök också utan att det funnits något där sedan så jag har svårt att hoppas. Har inte så mycket symtom annars heller. Humöret är fortfarande lite mer lättantändligt än vanligt, magen är trög och godissuget starkt.

IVF 3, SD2: Godissugen och förkyld

Bara någon timme efter mitt förra blogginlägg i fredags så var mensen i full gång. Skönt tyckte jag för då funkar mitt schema med läkartider bra. I instruktionen jag fått inför min Crash IVF så har de sagt att jag ska ta Orgalutran tills mensen börjar men jag hade trots det lite ångest för att inte ta någon Orgalutran i fredags kväll. Tankar dök upp om att mensen skulle avstanna om jag inte tog en spruta till men till sist lyckades jag mota bort dessa konstiga tankar och beslöt mig för att följa instruktionen ändå och hoppa över sprutan. Det visade sig att det var helt rätt tänkt för mensen har fortsatt precis som mina menstruationer brukar göra.

Igår på andra blödningsdagen så började jag med Gonal-f-sprutorna. Jag ska ta 450 IE den här gången och det tror jag är maxdos. Det kommer bli många nålar över i varje förpackning precis som det blev massor med sprutor över när jag använde Menopur. Hoppas bara att det händer mer i kroppen den här gången för är man på max så går det ju inte att öka dosen vid fler försök.

Symtom har jag ännu inte känt av några annat än sådana som lika gärna kan bero på helt vanlig PMS. Jag mer godissugen än jag brukar vara dock, till och med när jag har PMS. Jag känner dock redan att jag är rätt stressad, jag har blivit väldigt bra på att känna igen de spänningarna i kroppen. Delvis beror stressen på att återigen göra en behandling och nervositeten inför det första VULet. Sist fanns det ju bara en enda ynklig blåsa vid mitt första VUL förra behandlingen och jag hoppas verkligen att det går bättre den här gången.

Stressen beror också på att jag hade en riktig skitvecka på jobbet förra veckan. Jag trodde att chefen på uppdraget tyckte det var ok att jag först skulle vara sjukskriven några dagar v. 26 och sedan gå på semester men det var hon tydligen inte för hon hade mailat min chef att hon inte var nöjd. Min chef som vet att det är en IVF-behandling jag ska göra ringde då till mig och frågade om jag inte kunde skjuta på behandlingen en vecka. Ja så insatt är han trots att det är min tredje vända nu och jag har förklarat innan att det här går inte att styra över utan det är kroppen som bestämmer. Sedan kom han med krav om att jag då skulle erbjuda mig att ha ”jour” ett par veckor under min semester utan extra ersättning för att vårda kundrelationen. Behöver jag säga att jag inte var helnöjd? Sedan blev det min uppgift att försöka reda ut detta med uppdragschefen. Till slut fick jag fem minuter med henne i fredags och det slutade med att mot att jag lovade att försöka jobba hemifrån under behandlingen istället för att sjukskriva mig från och med äggplocket och några dagar framåt som jag tänkt så kunde jag sedan gå på semester v. 27 utan jour (det tog jag inte upp). Från mina tidigare behandlingar så vet jag att anspänningen inför själva plocket men ännu mer över utfallet (som har varit riktigt dåligt båda gångerna) för att inte tala om innan jag vet om det blir någon insättning gör mig fullständigt utmattad och därför hade jag tänkt sjukskriva mig. Nu måste jag alltså försöka hitta både tid och energi för att jobba emellan resorna till och från Köpenhamn. Sedan hade jag ett riktigt pissigt lönesamtal med min chef i tisdags också och tyvärr blir jag fortfarande bestraffad för att jag blev utbränd så min motivation för att vara flexibel och anstränga mig lite extra för jobbet är i botten. Det här var verkligen inte uppladdningen jag ville ha inför behandlingen. Till råga på eländet så avlutade jag veckan med att bli förkyld i fredagskväll och det har hållit i sig hela helgen så jag missar antagligen sista spinningpasset med favoritinstruktören innan sommaruppehållet imorgon.

Hmm, kanske får lägga till sur och grinig på listan över eventuella symtom efter det här gnällandet… Sammanfattningsvis helt klart en skitvecka men det är i alla fall skönt att vara igång med behandlingen. Jag beställde ett strå från spermabanken idag också så nu ska även det vara fixat. Bara buss-/tågbiljetter och hotell kvar att fixa men än vet jag ju inte när jag ska ner till Köpenhamn så det får vänta ett tag till.

Mens, nästan

Efter tre kvällar med Orgalutran-sprutor verkar det som om mensen är på ingång. Under eftermiddagen började det komma rosa flytningar så mensen borde starta under kvällen eller natten. Det vore perfekt för då börjar jag stimulera med 450 IE Gonal-f imorgon och då blir mitt första VUL på SD5. Alltså verkar det som om kroppen än så länge håller sig till min plan, kanske är projektledartakterna som börjar dyka upp igen 😉 Men skämt åsido så vore det väldigt skönt om det blir så för då klaffar det med mina förbokade VUL-tider och jag slipper nog åka till Köpenhamn på midsommardagen.