Skitvecka

Det finns ett engelskt uttryck ”When it rains, it pours” och det stämmer verkligen in på veckan som gått. Först i lördags när de ringde från labbet och meddelade att inga ägg klarat sig. Behöver jag ens förklara varför jag höll mig undan i måndags när det var en som kom in till kontoret med sin nykläckta bebis och stolt visade upp henne under ett par timmar? Jag kände mig ohyfsad men jag pallade bara inte. Sedan i torsdags när jag blev inkallad till chefen ute på uppdraget och hon meddelade att tjänsten jag ville byta till skulle tillsättas av någon annan. Hon vill väldigt gärna ha kvar mig i den rollen jag har men då jag vissa dagar är så uttråkad att jag bara vill gråta så måste jag byta uppgifter snart vilket jag talat om för henne. Nu måste jag alltså byta uppdrag och kund för att få byta uppgifter och jag trivs så fantastiskt bra med alla människor där jag är nu så jag vill verkligen stanna men nu går alltså inte det och det är så tråkigt. Jag som såg så många möjligheter för ett par månader sedan och nu kändes det som om dörr efter dörr slogs igen mitt framför näsan på mig. Till råga på eländet så när jag skulle köpa ny hårfärg för att dölja de där gråa stråna så hade min favoritnyans utgått och var slutsåld i hela Göteborg. Som tur var fanns det två stycken kvar där min mamma bor och hon var så snäll att hon direkt åkte ut och köpte dem så jag kan skjuta upp att hitta en ny några månader. Det här med hårfärgen är ju ett minimalt problem egentligen men det blev liksom det sista halmstrået som knäckte mig och där jag stod på Åhléns så var utbrottet nära men det var ju inte den stackars tjejens fel att allt annat gått fel för mig den veckan… Magnituden på problemen blev ju åtminstone mindre och mindre under veckan för även ett nytt uppdrag går ju att lösa. Nu kommer jag i och för sig att kosta på mig att vara rätt kräsen med vad jag tar och vänta på något där jag kan växa och utvecklas och de uppdragen dyker inte upp så ofta men det är ändå en tidsfråga även om det tar ett halvår.

Problemet med mina kassa ägg är desto svårare att göra något åt. På fem IVFer har jag nu två stycken där det inte blev någon insättning för att det inte blev några embryon. Jag har bokat in en telefontid med läkaren i början av maj, jag kunde fått en tid redan förra veckan men jag ville ha en tidig morgontid så att jag kan ta det samtalet hemma innan jag går till jobbet och så tänkte jag att det nog är bra om de första känslorna hinner lägga sig. Självklart ska jag höra vad läkaren säger, jag har redan skickat över ett antal frågor, men jag känner att jag har förlorat hoppet om mina ägg. Jag har en gång kvar på min tre-pack men jag börjar på allvar överväga äggdonation. Förra söndagen satt jag och kollade lite på Ava-klinikerna och vad de har att erbjuda och sedan läste jag berättelser från kvinnor (och ett par män) där de berättade om sina farhågor innan äggdonation ”kommer det kännas som mitt barn?” och hur fantastiskt det kändes sedan när de höll sitt barn i sina armar. Dessa historier fanns på en av Ava-läkarnas sida så självklart var det bara solskenshistorier men det är ändå så jag tror att det är, känslorna för barnet är samma oavsett om man delar gener eller ej. Men visst skär det i hjärtat vid tanken på att jag aldrig kommer kunna se drag som mitt barn ärvt från mig eller någon annan i släkten.

Just nu känns det som om jag lika gärna skulle kunna hoppa över det sista IVF-försöket och gå direkt på ÄD, då skulle jag kanske kunna bli gravid redan i sommar. För min framtida sinnesfrids skull så måste jag nog ändå göra det sista IVF-försöket (om nu inte läkaren säger något annat) men om det inte skulle bli några radikala förändringar mot tidigare gånger så är det nog verkligen sista gången med egna ägg. Detta kan ju förändras när känslorna lagt sig lite mer men det är så tankarna går nu. Det enda som är positivt med att få ett så tungt besked som att det inte blev några embryon är ändå att det är lättare att fatta beslutet att lägga av, det blir lättare att komma ur ”bara en gång till”-tänket. Det här vill jag verkligen inte behöva gå igenom igen, nu vill jag lyckas och bli gravid och sedan få min underbara bebis och gå vidare med livet.

Min danska klinik har öppet hela sommaren så jag tror att jag ska försöka tajma in det sista försöket under min semester. Min svenska läkare har inte öppet då så jag kommer i så fall att få åka till Köpenhamn för alla undersökningar men det är ok om jag ändå är ledig även om det blir svårt att planera in något annat. Hoppas bara att kroppen och chefen ute på uppdraget samarbetar så att jag kan få till det med stimulering och plock under rätt veckor. Gör jag det försöket i juli kanske jag kan göra ett första ÄD-försök redan i september. Det är här det också blir olämpligt att jag inte vet när jag ska byta uppdrag för det är ingen vidare start att bli sjuk en vecka för att göra ÄD och sedan bli gravid direkt när jag börjat. Blir jag gravid är jag nog också hellre kvar där jag är nu trots att uppgifterna är så tråkiga för jag vet att jag klarar av dem oavsett om jag skulle få en jobbig graviditet med trötthet och andra krämpor. Dessutom så känner jag alla så bra där jag är nu så jag vet att de enbart skulle bli glada för min skull medan det känns svårare att förklara att man får barn som ensamstående om man är ny på ett ställe. Därför kanske jag stressar planeringen lite, men jag kommer inte vänta med ändringar i jobbsituationen om en möjlighet dyker upp pga en eventuell graviditet för det kanske inte funkar med ÄD heller.

Det här med att ”tända av” från alla hormoner man fått i sig under ett försök är ingen picknick. Trots att jag inte fick i mig mer än tre Progesteron-doser (Crinone) och östrogentabletter innan de ringde om äggen så har jag ändå haft ont i brösten, tryck över livmodern och lätt mensvärk under veckan. Jag har tidigare misstänkt att det är ägglossningssprutan med gravidhormon som sätter igång något i kroppen för det brukar avta ungefär en vecka efter insättning och nu kan jag ju inte skylla på Progesteronet. Kan även lägga till svettningar och humöret har inte direkt varit på topp och en del av det tror jag är hormonrelaterat. Jag har sovit dåligt och varit väldigt trött. Träningen har också varit jättetung den här veckan, mycket tyngre än både under stimulering och precis efter plocket (var ute och sprang bort lite känslor efter det dåliga beskedet). Det ska bli skönt när blödningen sätter igång så att kroppen kan börja på en ny cykel och normalisera alla hormonnivåer igen.

Annonser

IVF 5: Fan också

Jag gick och väntade på att klockan skulle bli 10.30 så jag kunde ringa labbet. Det har ändå gått bra de senaste tre gångerna så jag var ändå hyfsat lugn. Straxt efter 10 ringer telefonen och hjärtat åkte upp i halsgropen för de ringer ju bara från kliniken om de har dåliga nyheter och jo det var ett danskt nummer på displayen. Det var embryologen som ringde och talade om att hon hade dåliga nyheter. Inget av mina tre ägg hade befruktats. Ett hade varit omoget men de hade gjort ICSI på det med men tyvärr var det inget som hade klarat sig. Fan, fan, fan…

Har nog inte riktigt tagit in det än men det kommer nog snart. Började med att städa bort alla spår av mediciner från badrummet och boka av morgondagens tågbiljetter. Nu väntar jag bara på reaktionen… Sedan får jag nog boka in ett samtal med läkaren.

IVF 5: Äggplocket

I onsdags hastade jag iväg från jobbet lite tidigare än vanligt för att hinna hem för att byta om och hämta övernattningsväskan innan jag satte mig på tåget ner mot Köpenhamn. Resan ner var lugn och skön och hotellet jag brukar bo på ligger precis bredvid centralen. Tyvärr fick jag ett rum ut mot gatan den här gången och jag hade glömt mina öronproppar så det blev inte så mycket sömn. Det var folk utanför som tjoade och tjimmade till klockan passerat 3 och trots att jag lyckades somna så väckte de mig och sedan var det tvärkört att somna om. 7.30 ringde klockan och det var bara att skriva ett mail till jobbet för att sjukanmäla mig (blev magåkomma den här gången) och sedan stiga upp.

Jag kom i god tid till kliniken och efter att ha anmält mig i receptionen fick jag gå ner till rummet där alla som gör äggplock håller till. De har samma rum för förberedelserna (blodtrycksmätning och sätta venkateter), väntan innan och vilan efteråt så där finns ett par soffor och en massa sängar med draperier runt. Då jag inte fått i mig något alls på morgonen mer än vatten och det stod i informationspappren att det var bra att dricka lite saft innan så hällde jag upp en mugg med saft. Då kom det ut en småbarsk sköterska och bara ställde sig och tittade på mig utan att säga något. Jag förstod inte alls vad hon ville och väntade på att hon skulle tala om det men efter bortåt tio sekunder (och det var lååånga sekunder) så började jag säga något om att jag var där för äggplock och då frågade hon om jag ätit eller druckit något innan och jag sa nej och då sa hon bara att jag inte fick dricka något nu för det var två timmar innan man skulle dricka saft och tog min mugg och gick och där stod jag kvar och kände mig dum. Samtidigt var det en kvinna som grät hysteriskt i en av sängarna bakom ett draperi (antagligen för att hon var nervös), inte den bästa starten… När jag suttit en stund i soffan och väntat så vaknade något slags inre tonårstrots och jag tassade fram och hällde upp en halv mugg saft som jag hällde i mig lite snabbt och kände fånigt nog att jag tagit tillbaka kontrollen lite 🙂

Efter ett tag kom en annan sköterska som var jättegullig och mätte mitt blodtryck och gav mig två Panodil som jag fick skölja ner med lite saft (det var visst inte så farligt att dricka lite ändå) och satte sedan venkatetern i armvecket. Den hamnade inte så bra så det var svårt att böja armen sedan vilket var ett problem när jag skulle få på mig byxorna igen efter toa-besöket. Under tiden som jag satt och väntade så kom det först tillbaka en kvinna efter hennes plock och hon leddes försiktigt av sköterskan och hennes man kom efter bärandes på hennes handväska och sedan var det dags för den gråtande kvinnan och hon gick iväg mot sitt plock och hennes man gick efter med handväskan. Det var nog första gången som jag kände mig ensam i den här processen, det var något som klickade till i mig när jag såg hur männen så fint passade upp på sina kvinnor både före och efter med att bära väskor och hämta saft och annat. Efter mitt plock kom det dock en invandrarkvinna med tolk och även om jag inte hängde med riktigt i vad de sa så förstod jag att hon var ordentligt nervös och rädd. När jag kom upp till vanliga väntrummet vid ytterdörren när jag skulle gå så satt hennes man där och såg mest uttråkad ut och då kände jag att ja det är bättre att göra detta själv än att inte få stöd av den som borde vara med. Det var nog också situationen när man sitter och väntar på själva ingreppet som gjorde mig lite extra sårbar för efteråt kändes det bra igen.

Så blev det min tur och jag fick gå bort mot behandlingsrummet. Där var samma läkare som gjorde mitt plock förra gången och han bad mig tala om vad jag heter och när jag var född och sedan var det rakt upp i gynstolen. Det var samma gulliga sköterska som var med och hon tryckte direkt in det morfinliknande i armen och inom några sekunder började det snurra ordentligt i skallen trots att jag låg ner. Jag hade bett om att bara få smärtstillande och inget lugnande. Sedan kom embryologen ut och presenterade sig och hade med sig sitt papper och kontrollerade att det skulle vara ICSI och trots att det snurrade kom jag ihåg att säga att det skulle göras assisted hatching också den här gången så det skrev hon in. Sedan gjorde läkaren en koll att allt såg ok ut och han satt och viftade med den där läskiga långa nålen en del så jag hade fullt sjå med att undvika att titta på den. Sedan la han lokalbedövningen som jag inte kände alls och sköterskan tryckte in lite mer medicin i armen så det snurrade ännu mer och så satte läkaren igång med plocket. Jag tyckte de sa något om att där är inget men det är svårt att hänga med när huvudet snurrar och de pratar fort på danska och sedan hittade han uppenbarligen blåsor som han plockade. De pekade på en skärm och sa ”se där är ett ägg” och jag gjorde mitt bästa för att fokusera och titta men i ärlighetens namn tycker jag inte att själva ägget är så spännande att titta på, embryon däremot är desto mer intressanta. Jag kände nästan inget alls under plocket den här gången, tror faktiskt det gjorde ondare att sätta katetern i armen. När det var klart så talade läkaren om att det blev tre ägg. Då jag i måndags hade två blåsor på vänster och en på höger så frågade jag då om det gick bra att plocka på höger den här gången och fick svaret att de bara plockat på höger sida för på vänster sida var det tomt. Va, tomt på vänster? När jag frågade om de två stora blåsorna från i måndags så tittade läkaren en gång till med VUL och de visade mig den tomma äggstocken på skärmen, uppenbarligen inga blåsor där. Jag frågade var de tagit vägen och läkaren sa något men med danskan och mitt snurrande huvud hängde jag inte med alls. Det var ändå positivt att jag fick tre ägg från den högra och att det gick att plocka från den trots att det inte gick alls förra gången. Läkaren sa också att äggen lossnade lätt och att det var bra. Efter vad jag läst om tomma blåsor så kan äggen sitta fast när de är omogna eller defekta så det kändes bra att höra.

Det här med att föra logiska resonemang med ett snurrande huvud var inte det lättaste men jag kom ihåg att ta upp frågan om tid för insättningen med läkaren innan det var dags att gå. När jag förklarat mitt dilemma med att det inte finns några tidiga tåg på söndagar ropade han på embryologen och frågade om det var ok att jag kom kl 12 istället för 11.30 på söndag då jag hade svårt att komma tidigare och det gick bra. Så mycket bättre bemötande än jag fick på telefon av sekreteraren… Nu är det bara att hålla tummarna för att inte tåget blir försenat, jag har fem minuters marginal, för då kanske de hinner stänga för dagen innan jag kommer fram.

Sedan fick jag gå tillbaka ut till väntrummet och fick en säng att vila i och sköterskan kom efter med mina väskor. Tjugo minuter hade det hela tagit. Efter två knäckemackor, lite saft och tio minuter kände jag mig ganska redo för att gå men det snurrade fortfarande lite och jag hade fortfarande katetern i armen så jag fick vänta lite till. Jag tror att eftersom jag inte har så många ägg att plocka och då jag inte tar det lugnande så går det snabbare för mig att återhämta mig efteråt för kvinnorna som hade sina män med sig såg betydligt mer medtagna ut när de kom tillbaka efter sina plock och de vilade även längre, eller så har jag bara haft tur i det genetiska lotteriet. Efter en halvtimme hade jag fått nog av att vila och plockade ihop mina grejer och gav mig iväg.

Medan jag väntade på bussen hemåt köpte jag mig en stor Starbucks-kaffe och och en god macka. Resan hem gick bra men på slutet fick jag lite ont i höger äggstock, antagligen för att man sitter lite hopknycklad på en buss för så fort jag kom av och fick röra på mig så försvann det. Väl hemma blev det en tidig kväll för jag var helt slut, antagligen en kombination av det morfinliknande och den dåliga sömnen natten innan och idag unnade jag mig att vara hemma från jobbet (även om jag övervägde att gå ändå) för att ta igen mig.

Jag hade inte räknat med mer än högst tre ägg så jag är nöjd, jag brukar ju inte få så många. Samtidigt har jag lite svårt att släppa de där två blåsorna som försvann… Blev det ändå för lång tid mellan sista Suprefacten och plocket så att de ägglossade innan? Funderar på att maila kliniken för att fråga, känns bra att veta om det blir en nästa gång för med tanke på att jag inte får så många ägg per gång så är det väldigt dumt om de skulle lossna för tidigt. Imorgon kan jag ringa embryologen för att höra hur det gått i labbet om jag vill och det är klart jag vill det. Sedan blir det förhoppningsvis insättning på söndag. Drömmen om tre embryon är fortfarande vid liv även om jag vet att det troliga är att det blir färre. Hittills har jag alltid gjort insättning på dag två med alla embryon jag fått så det har aldrig odlats vidare på något. Jag skulle väldigt gärna vilja få ett embryo att odla vidare på till blastocyst så att jag får veta om det klarar sig så länge eller om det avstannar innan. Hoppas bara att mina ägg har det bra där borta i labbet nu, blir en lång väntan tills jag kan ringa och höra efter imorgon.

IVF 5: Dags för Ovitrelle

Var på VUL igår på SD 8 och det gick väl ungefär som jag hade trott även om jag hoppades att det skulle finnas lite fler blåsor. På vänster sida hade jag två blåsor på 17-18 mm och på höger sida var det en på 17 mm och en pytte på 6 mm. Det positiva är ändå att de tre blåsorna är väldigt jämna vilket jag hört är väldigt bra. Min slemhinna var 9 mm och tre-skiktad och enligt läkaren ”verkligen jättefin”. Att ha en jättefin slemhinna kan vara den märkligaste komplimang jag fått men man får väl ta det man får 😉

Jag hoppas verkligen att de kan plocka på höger sida den här gången för det vore väldigt skönt att få ut tre ägg (om det nu blir ägg från alla blåsor…). Drömmen under hela behandlingen har varit att få minst tre embryon så att det kan bli två till mig och ett att odla vidare på så att jag kan få någon indikation på vad som händer med mina embryon efter två dagar, tidigare har jag gjort alla mina insättningar två dagar efter plock. Om jag nu vill ha två tillbaka den här gången, har börjat vela igen så vi får väl se hur det blir (om det blir).

Jag tog sista Suprefacten igår morse och det känns läskigt att ta sista ”stopp-medicinen” så tidigt men det var så de sa för Suprefact är starkare än Synarela, och sista sprutan med Gonal-f igår kväll. Idag är det dags för Ovitrellen kl 22.00 och så har jag tid för plock på torsdag morgon. Plocket blev en dag tidigare än jag trodde men annars lyckades jag pricka in hållpunkterna bra när jag gissade innan jag drog igång.

De bokade även in en tid för återföring på söndag kl 11.30 men då får jag problem för pga att det är söndag så går första tåget inte förrän vi kl 8 så då blir jag en halvtimme sen till kliniken och de stänger kl 12. Jag ringde idag för att höra om det på något sätt gick att ordna på söndag eller om jag kunde få en tid på lördag istället då jag alltid tidigare gjort mina återföringar på dag 2 och då skulle jag hinna precis med det första tåget. Hon som svarade i telefon var inte särskilt villig att försöka hjälpa till och tyckte inte att det fanns något hon kunde göra utan jag fick tala med läkaren vid plocket för tiden för återföringen kunde ändå ändras. Då kom jag ihåg hur det var sist när de tänkte ringa mig samma dag som jag skulle komma vilket inte är möjligt när man har fem timmars resväg. Nåja, jag får väl vänta och se vad läkaren säger på torsdag och sedan får jag helt enkelt lösa det. Blir det ändå på söndag får jag kanske ta nattbussen vilket jag dock verkligen inte vill då jag inte brukar kunna sova och att vara vaken en hel natt känns inte som bästa uppladdningen för en återföring när man vill att kroppen ska vara på topp. Ett annat alternativ är ytterligare en hotellnatt men det är dyrt att boka en lördag med bara ett par dagars varsel. Får se hur det blir, nu ska det ju först bli några ägg ut och sedan ska det förhoppningsvis bli embryon också.

IVF 5, SD7: Minnesnoteringar

Dagarna rullar på och det här med att ta en spruta på morgonen och en på kvällen är en rutin. Det händer inga revolutionerande grejer i kroppen men då minnet är kort är det bra att skriva ner några noteringar. I slutet av nedregleringen var jag rätt varm i kroppen, det är en slags värme som strålar inifrån på något vis, och jag hade ofta ont i huvudet en del illamående. Dessa grejer blev bättre några dagar in i stimuleringen. Jag har känt av lite i äggstockarna, särskilt de första stimuleringsdagarna, men inte mycket mer än en vanlig cykel. Jag är ganska seg, både på jobbet och hemma har jag svårt att få tummen ur och starta upp grejer även om det är små uppgifter. Jag är inte direkt tröttare än vanligt men som sagt väldig seg. Magen funkar mycket bättre den här behandlingen, ingen förstoppning ännu, så kanske har jag börjat hitta rätt med Levaxin-höjningen (jag höjde till 100 mikrogram/dag någon vecka innan och sedan till 125 mikrogram/dag när jag startade nedregleringen).

Något som jag har märkt av är Prednisolonet som ju är kortisontabletter. Redan i onsdags satt jag på  jobbet och funderade på om jag lyckats trycka till min ring så att den blivit skev för jag tyckte den tryckte och satt åt vilket den inte brukar göra. På kvällen kom jag på att ja just det, jag har ju tagit kortison i två dagar och en vanlig biverkning är ju just att man svullnar upp om fingrarna, jag hade inte förväntat mig att det skulle komma så fort bara. Efter en vecka så ser jag det även tydligt i ansiktet som har blivit rundare och jag tyckte byxorna kändes tightare igår. Vågen står dock mer eller mindre still så det är nog kortisonet som är boven i dramat. Jag har en fot som krånglar ibland när jag tränar och i fredags kändes det mindre i den än vanligt så det verkar som om jag kan få en annan positiv effekt av det inflammationsdämpande inslaget.

Imorgon kör jag det sista spinningpasset för den här behandlingsomgången. Min klinik vill inte att man kör hård konditionsträning då kroppen kanske får för sig att man ofta blir jagad och flyr för sitt liv, typ. Den här gången har jag kört på ändå med mina två pass i veckan då jag mår bra av det och jag även behöver dem för att hålla vikten i schack men nu när det börjar närma sig plock är det nog dags att lägga av. Jag ska försöka kompensera med några extra promenader istället.

Imorgon är det även dags för VUL för att se om det finns några blåsor på tillväxt. Jag både är nervös och inte nervös. Det är ju nu jag kan få den första indikationen på hur det kan gå den här omgången så det är klart att jag hoppas på goda nyheter men samtidigt har jag inte så höga förväntningar efter det magra resultatet förra behandlingen. Kanske börjar jag även bli bättre på att inte stressa upp mig i förväg över saker jag inte kan påverka, eller också börjar jag bli väldigt bra på självbedrägerier…