V. 22: Besök hos BM

Dagarna flyter på och det gör även graviditeten. Förra veckan var jag hos BM för kontroll och jag fick återigen en lite halvbra känsla efteråt. Det var inga fel på mig, blodtrycket såg jättefint ut och även urinprovet var bra och vi lyssnade på hjärtljud och det lät också toppenbra. Den lite halvbra känslan kom istället från sättet hon uttrycker sig på när jag tar upp saker som jag funderar över och det kommer nog leda till att jag kanske inte berättar allt lika ocensurerat i fortsättningen för jag blir irriterad när jag får förmaningar istället för svar för jag kan faktiskt tänka själv. Det är inte så att jag tycker jätteilla om henne men efter att ha hört om kvinnor som haft så bra relationer med sin BM så känns det tråkigt. De kommande två månaderna ska jag dit varannan vecka för provtagning så jag hoppas att känslan förbättras.

Jag passade även på att anmäla mig till föräldrautbildning. Det känns lite trist att gå själv bland alla par, särskilt när man på slutet skulle diskutera relationen vilket inte är relevant i mitt fall. Pga att MVC hade svårt att få ihop personal så får de som är beräknade under juni, juli och augusti bara gå på ett tillfälle istället för de vanliga tre så det handlar inte om så många timmar om det skulle kännas obekvämt. Samtidigt blir jag irriterad på att de under 25% av året tycker det är ok att ge sämre service. Det kan ju inte komma som en överraskning att det blir sommar och semesterperiod varje år och det är ju inte som att det föds färre barn då så lite bättre planering och ökning av resurserna tycker jag vore på sin plats.

I magen lever det rullan ganska ordentligt nu. Särskilt på kvällarna när jag sitter i soffan känner jag buffarna ofta och de är kraftigare nu än för ett par veckor sedan. Det gör inte ont (ännu) men det är definitivt en påminnelse om att det finns någon därinne. I förrgår kände jag för första gången buffarna på utsidan och det var en rätt häftig grej, det gör det definitivt mer verkligt 🙂 På jobbet har jag fortsatt att berätta för fler och fler, det har ännu inte spridit sig så mycket av sig självt. Fortfarande får jag kommentaren om att det inte syns på mig att jag är gravid, men mot slutet av veckan så fick jag även två gånger höra av folk som vet att nu börjar det nog ändå synas lite så magen är nog på gång nu. Det vore lite skönt att se uppenbart gravid ut istället för som nu när det inte är tydligt att jag inte bara gått upp i vikt, hej fåfängan 😉

Annars mår jag rätt bra för tillfället. Jag har varit lite tröttare, har ofta ordentlig huvudvärk och flåsar som en blåsbälg så fort jag rör mig men annars så känner jag mig ungefär som vanligt vilket är jätteskönt. Bara att hoppas på att det håller i sig länge nu!

V. 20: Halvvägs

50% av graviditeten har passerat talade appen om för mig idag, en viktig milstolpe. Ännu har inte magen avslöjat mig även om den har växt lite. I vanliga fall brukar jag inte heller ha jättetighta kläder och nu när jag börjat tala om att jag är gravid på jobbet är det flera som kommenterat just att de inte sett det ännu men att det delvis kan bero på hur jag klär mig. Det roliga är att alla jag berättat för blir så otroligt glada för min skull och det är ingen större skillnad på reaktionerna från män eller kvinnor eller olika åldrar, det har till och med kommit några glädjetårar. Har även berättat för min mamma och hon blev både jätteglad och lite chockad så hon fick inte fram mycket mer än att det är jätteroligt och väldigt spännande om och om igen. Gissar på att det kommer fler frågor sedan när hon hunnit smälta det hela lite 🙂

Att det ska komma ett barn och att jag ska bli mamma känns fortfarande som en ganska abstrakt tanke. Ibland när jag berättar för någon smyger sig tanken in att jag kanske inbillat mig alltihop men så påminner jag mig om att jag har bildbevis från ultraljuden och att jag faktiskt känner pyret ibland så visst är det verkligt. I fredags var jag på det uppföljande rutinultraljudet och jag fick en annan BM den här gången och hon kändes betydligt säkrare på handen och på vad hon såg. Hon tittade noga på hjärtat, diafragman och ryggraden vilket var de områden som den andra BM hade svårt att se ordentligt och allt såg ut precis som det ska. Den här gången gick det även att se könet så nu vet jag nog vad det blir även om BM var noga med att påpeka att det inte är 100% säkert att hon sett rätt. Vilken sort det blir behåller jag nog för mig själv men det blev lite lättare att börja visualisera vad som komma skall. Nu vet jag även var jag ska lägga fokus på namnfunderingar även om det är bra att ha ett backup-namn för det andra könet ifall att. BM berättade att just nu så rullade det omkring en helt rosaklädd liten kille uppe på förlossningen så där hade nog gissningen blivit fel.

På torsdag är det dags att träffa min vanliga BM igen. Vet inte riktigt vad syftet med det här besöket är men om inte annat så är det dags att börja med provtagningarna varannan vecka nu när jag passerat v. 20. Det är skönt att de ska hålla så bra koll på mig då det är ökad risk för havandeskapsförgiftning efter äggdonation men jag får erkänna att jag inte är jättesugen på att springa på MVC så ofta. Förhoppningsvis så kan jag få ta provtagningsbesöken på vägen till jobbet så slipper jag kompa ut så mycket för det kan bli tufft att jobba ikapp.

V. 19: RUL

I fredags var det äntligen dags för rutinultraljudet. Väntan har känts lång, dels för att jag ville veta att allt ser bra ut men även för att jag satt upp det som milstolpe att passera innan jag blir helt officiell med graviditeten och även berättar för mina föräldrar.

Jag var i god tid när jag klev in genom dörrarna på Östra och blev genast lite förvirrad. I kallelsen stod det att man skulle anmäla sig i receptionen men vid receptionen satt det en lapp att man inte behövde göra det. Det var ingen kö så jag passade på att fråga om man skulle anmäla sig och då fick jag visa leg och blev avprickad och fick direktiv om var väntrummet låg. Väl vid väntrummet satt det fler lappar om att man inte behöver anmäla sig… Jag var först på plats men efter en stund började det droppa in fler, mest par, och snart var det rätt fullt i sofforna.

Någon minut efter utsatt tid så blev jag uppropad. Barnmorskan frågade om jag gjort IVF och jag sa att jag gjort en äggdonation. Anledningen till att hon frågade var att hon inte ville datera min graviditet utifrån ultraljudet när man visste när befruktningen ägt rum. Hon daterade mig efter befruktningsdatum istället, något som min vanliga BM inte har skrivit in i min journal, och jag fick samma BF som tidigare dvs 28/8. Hon höll på länge och tittade från alla möjliga vinklar och jag följde bilderna på skärmen så jag såg hur det sprattlades och vinkades. Jag bad henne att titta efter vilket kön det är då jag är väldigt nyfiken och först säger hon att det ser ut som en pojke men efter en stund så säger att hon tycker det ser ut som en flicka så man får väl anta att det är en pojke eller en flicka då 😉 Tydligen var pyret lite busigt och låg inte optimalt för att hon skulle kunna se allt så mot slutet fick jag ställa mig upp och hoppa omkring en stund och visst flyttade sig pyret men inte till det bättre. Det sista hon skulle kolla var blodkärlen till hjärtat och pyret la sig med armen precis över så hon fick inte alla bilder hon behövde så jag fick en ny tid nästa vecka. Allt hon sett såg bra ut så jag har inget att oroa mig över men det kändes lite snopet. Jag hade trott att jag skulle gå därifrån med en ”allt ser ut precis som det ska”-stämpel och även äntligen få veta könet. Det hela känns fortfarande ganska overkligt och att veta könet tror jag kommer göra det mer greppbart och målbilden blir tydligare. Det blir enklare att fundera på namn och så skulle jag ju veta om det är läge att köpa små söta klänningar eller inte. Sedan har jag de senaste åren blivit förtjust i rosa igen och om det är en tjej är jag sugen på att virka en rosa babyfilt men om det är en kille väljer jag nog en annan färgskala. Visst kan man satsa på en neutral färgskala men det känns tråkigare. Förhoppningsvis kan de se könet nästa vecka annars dröjer det ett par månader innan det är dags för nästa ultraljud och just nu känns det som oändligt lång tid. Det viktigaste är ju självklart att allt ser ut som det ska och oavsett vad det blir så blir det bra men planeringsmänniska som jag är så vill jag väldigt gärna veta.