V. 17-18: Buff, buff

Förra veckan var en händelserik vecka. Då kontraktet på min 3-pack embryodonation går ut när jag går in i v. 20 ville jag inte vänta ända till RUL med att få veta hur det stod till där inne. Det är så konstigt att gå från år med IVF-behandlingar när man sprang på ultraljud stup i kvarten till att vara gravid och om det inte varit för att jag gjort ÄD och dessutom gjort några privata ultraljud så är det ingen som vill titta hur det går förrän man är nästan halvvägs. Jag kände inte att jag hade något att direkt oroa mig för men samtidigt ville jag inte få oväntade dåliga besked vid RUL och kanske dessutom stå utan mina resterande två försök om det värsta skulle hända så jag bokade in ett privat ultraljud hos läkaren som hjälpt mig under nästan alla mina försök.

När jag kom dit så förklarade jag lite snabbt varför jag var där och sedan fick jag för första gången hoppa upp med byxorna på i den där gynstolen för nu är det inte längre vaginala ultraljud. Medan han tittade förklarade han vad han tittade efter. Han sa att det var viktigt att hjärtat satt ovanför magsäcken och det gjorde det. Han såg att det var rätt mängd fostervatten och det tyder på att njurarna fungerar som de ska och sedan mätte han skalldiametern och den stämde precis med den dagen jag var på så allt såg fint ut. Jag bad honom också se efter om han kunde se könet men trots att han hittade en bra vinkel så var det för suddigt för att se, hoppas på bättre tur vid RUL. Mot slutet frågade han om jag kände något och det hade jag inte gjort och jag trodde att det kanske var lite tidigt att känna något som förstföderska.

När jag väl var tillbaka på kontoret kunde jag inte riktigt släppa det där om att börja känna rörelser och där jag satt på kontorsstolen kände jag något som liknade ögonryckningar långt nere på vänster sida av magen och det var ju på vänster sida som han tryckt med ultraljudsmojängen… Blev inte så mycket jobbat den där sista timmen utan desto mer googlande på hur de första rörelserna känns och det var allt från smekningar på insidan till en fiskstjärt (hur nu det känns???) och tarmrörelser men så hittade jag någon som beskrev det ungefär som ögonryckningar. Jag kände som mest den där eftermiddagen, kanske för att läkaren stört lite när han tryckte med ultraljudsmojängen, men sedan dess har jag känt något varje dag. Ofta som ett lätt bökande men också som lätta buffar, det kom en precis nu faktiskt 🙂 En häftig känsla och påminnelse om att det är något på gång där inne men också mycket märkligt. Det är fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt ska bli mamma om några månader men det kanske hinner falla på plats innan det är dags för leverans, det finns säkert några hormoner som kickar igång när det börjar närma sig.

Förra veckan började jag också göra lite research om barnvagnar och det finns ju en del att sätta sig in i på det området. Jag har kommit fram till att jag vill ha en duovagn och efter att ha spenderat ett antal timmar framför datorn och även varit ute och kikat lite i butik så lutar jag åt en Britax Smile 2. Den blev bäst i test 2016 och man verkar få mycket för pengarna, och så fanns den i väldigt fina färger. Om det är någon som har erfarenhet av den vagnen får ni gärna lämna en kommentar. Jag har inte beställt någon vagn ännu, ska definitivt vänta till efter RUL, men samtidigt känner jag att det vore skönt att ha de lite dyrare inköpen gjorda tidigt och det kan ju även vara viss leveranstid.

Det har också börjat blir lite klädinköp. Det började med att jag bara skulle titta vad som finns men sedan när man hittar en massa fina små kläder och det är 3 för 2 överallt så är det svårt att hålla sig… Det har blivit ett par omlottbodys i storlek 50 och desto fler i storlek 56 och i den storleken har det även slunkit med tre par byxor och ett par koftor. Det är kanske lite tidigt att börja handla en massa redan men samtidigt är det kanske bättre att okynnesshoppa nu när jag fortfarande har en lön och kan gå obehindrat i affärer och kläder kommer ju alltid att gå åt. Kanske dags att börja gå upp någon storlek till nu om jag ska fortsätta dock.

Förra helgen var jag full av energi och gjorde ett rejält röj i lägenheten och det blev även ett biobesök. Känslan av att börja känna sig lite mer som jag gjorde innan graviditeten har hållit i sig även under denna veckan och jag har varit vaken längre på kvällarna och sluppit gå upp och kissa även om jag inte legat med benen i högläge innan sängdags. Tyvärr verkar även godissuget vara på uppgång igen, det var ju väldigt praktiskt när kroppen tydligt inte alls ville ha choklad men nu börjar det bli gott igen. Efter en stressig och småstrulig vecka på jobbet så har jag dock känt mig som en överkokt spagetti hela den här helgen. Jag har varit jättetrött och mest legat i soffan och idag fick det till och med bli en liten tupplur på eftermiddagen och det var några veckor sedan sist nu. Nåja om kroppen är trött så är det väl lika bra att vila, den där garderoben som jag tänkt rensa finns ju kvar till någon annan helg. Förhoppningsvis infinner sig den där goa energin snart igen.

V. 15-16: Tandläkarbesök och shoppingfunderingar

Veckorna lufsar på i sakta mak, enligt appen har nu 40% av graviditeten passerat. Det händer inte så mycket, det är mest ett väntande på RUL om 3,5 vecka. Magen har kanske växt lite för ännu ett par byxor börjar kännas obehagligt trånga men annars är sig kroppen lik. Mår fortfarande illa från eftermiddag till sängdags även om jag tror att det beror på halsbränna snarare än är vanligt graviditetsillamående. Det verkar som om jag redan samlar vatten i benen om dagarna och att det är anledningen till att jag vaknar varje natt för en kisspaus och sedan ligger klarvaken i två timmar. Behöver jag säga hur vansinnigt onödigt det känns att ligga i sängen mitt i natten och titta på Netflix och sedan vara supertrött dagen efter? Har testat att lägga mig på rygg med benen i högläge i minst 1,5 timme innan läggdags och då kan jag faktiskt få sova upp till 7 timmar i sträck och det är en helt fantastisk förbättring. Det gäller bara att jag kommer ihåg att göra det för så fort jag missar så blir det åter en nattlig kisspaus. Är lite nervös för hur länge det kommer funka att ligga på rygg bara, det kan ju bli svårt senare när magen blir tyngre och trycker på pulsådern.

Hann med ett besök hos barnmorskan i början av förra veckan. Jag märkte direkt när jag klev in att hon nog haft en rätt dålig dag och inte var på sitt bästa humör. Den här gången gick hon igenom svaren på proverna jag tog på inskrivningen och allt såg bra ut. Hon nämnde särskilt att mina järndepåer var välfyllda och troligen kommer jag inte att behöva ta tillskott senare och efter vad jag läst om att ta järntabletter så är jag glad om jag slipper. Jag tyckte dock att hon var lite loj när jag tog upp min oro för att jag hade haft huvudvärk i över en vecka och när jag berättade att jag haft bruna flytningar under dagen. När jag undrade vad jag skulle göra om jag fick en riktig blödning sa hon bara att det är jättevanligt med blödningar och det är inget att oroa sig över. Jo, men inte under andra trimestern väl? Efter vad jag har läst ska man omedelbart kontakta förlossningen om man börja blöda nu. Efter dagen med de bruna flytningarna har det inte blivit något mer och jag misstänker att de berodde på att jag tog i lite när jag var ute och fixade i rabatten ett par dagar innan så nu tar jag det väldigt lugnt igen.

I veckan var det också dags för tandläkarbesök och där träffade jag på en märklig sköterska. Jag var lite orolig för röntgenbilderna även om jag läst innan att man inte alls behöver oroa sig för det med dagens utrustning men bland det första jag sa var ändå att jag är gravid. Då sa den här sköterskan en del märkliga saker om både röntgen och risker med det och gravida tandläkare, jag vill inte skriva exakt vad hon sa för jag är rätt säker på att det inte alls är sant och jag vill inte skrämma upp någon i onödan. Jag fick iaf ett blyförkläde att lägga över magen för att slippa vara orolig. Jag fick däremot inte den vanliga kragen som ska skydda sköldkörteln som är extra känslig (och min är ju dessutom redan kass) för det verkade hon inte tycka behövdes. I slutet av besöket skulle även sköterskan ta bort lite tandsten och polera och det är inte första gången jag tar bort tandsten men det är första gången jag har hållit på att åla ur stolen för att det gjorde så ont när hon på riktigt högg ner instrumentet i mitt extra gravidkänsliga tandkött och hon blev bara sur när jag protesterade. Jag tycker väldigt bra om min tandläkare men den där sköterskan vill jag inte råka ut för igen så jag funderar allvarligt på att byta tandläkare.

Höll på att bli outad på jobbet i veckan också. Min förra chef hos kunden hade antagligen pratat med min nuvarande chef och kom fram och gratulerade i lunchrummet. Eh tack, men jag har liksom inte gått ut officiellt än… Som tur var så var det inte så många där men det var åtminstone en som fladdrade lite med öronen. Får se om det börjar sippra ut nu, det gör inte så mycket egentligen men jag hade tänkt vänta till efter RUL med att vara helt öppen om graviditeten.

Jag fick även veta att min chef på konsultfirman väntar tvillingar i juli. Det är tur att jag redan är gravid annars hade det nog svidit ordentligt när han berättade att de är inte så barntokiga så därför har de väntat med barn men så kände de att det var dags och vips så blev det tvillingar, en kille och en tjej.

Idag har jag suttit och surfat lite på barnprylar och kläder som jag bör börja planera för att införskaffa. Jag kunde konstatera att det finns en djungel med grejer där ute, särskilt barnvagnar, och jag kunde se tusenlapparna flyga iväg. Får nog bli mer research på detta ämne och jag får nog ge mig ut lite i verkligheten också och titta men jag tänker att efter RUL är det nog dags att börja handla, särskilt sådant som kanske måste beställas. Det kan tänkas att det råkar köpas någon söt liten body innan dess dock… 🙂

V. 14: Har börjat berätta

Har börjat berätta att jag är gravid för några vänner och kollegor under veckan. Redan förra veckan började jag med min chef på konsultfirman och denna veckan fortsatte jag med chefen ute på uppdraget. Sedan har jag berättat för några andra vänner och kollegor och alla blev så glada för min skull. En tjej på jobbet blev så glad och rörd att hon nästan fällde en tår. Att få så positiva reaktioner kändes väldigt fint. Jag hade inte riktigt bestämt hur öppen jag ville vara med min resa men det kändes naturligt att vara öppen med att jag blivit gravid med spermadonator och att jag kämpat länge med IVF. Däremot är det nog bara de allra närmaste som får veta något om äggdonationen, det känns lite för privat fortfarande. Nu finns alltså ”risken” att det sipprar ut på jobbet men om inte magen avslöjar mig innan (själv tycker jag att det syns nu utan kläder) så kommer jag nog inte gå ut officiellt med att jag är gravid förrän efter RUL i v. 19.

I övrigt har det varit ganska lugnt på graviditetsfronten under veckan. Halsbrännan kanske är lite bättre men jag fortfarande svårt att äta på kvällarna men lakritssuget har minskat. Sömnen fortsätter att krångla så även om graviditetströttheten nog börjar gå över så är jag ändå jättetrött. Andfåddheten har dock avtagit lite även om jag fortfarande flåsar mer än tidigare efter att ha gått upp för ett par trappor. Min vilopuls var uppe runt 80 slag/minut i veckan men nu var den tillbaka på 62. Jag håller lite koll på den då jag haft en lätt huvudvärk under större delen av veckan och jag är lite orolig för att blodtrycket kanske ökat. Jag var och lämnade blodprov för att kolla mitt TSH-värde i tisdags men jag har inte resultatet än, att hjärtat jobbar hårdare kan också bero på att jag tar för hög dos av medicinen för ämnesomsättningen. Ska försöka komma ihåg att ringa och höra efter imorgon. Imorgon kväll ska jag även till barnmorskan igen och då kollar de säkert blodtrycket och så hoppas jag få veta hur det blir med remissen till specialistmödravården.

V. 13: Vink, sprattel och KUB

Veckan började lite nervöst och oroligt. I söndags tog jag det sista östrogenet och i måndags drog jag ner progesteronet till hälften, nu var det upp till kroppen och framförallt moderkakan att ta över ansvaret för graviditeten. I måndags började jag känna av lite kramper som mensvärk och studerade nervöst toapappret varje gång jag på toaletten vilket blev oftare än vanligt. Jag tycker mig känna skillnad på menskramper och växtvärk (även om det är svårt och jag kan ha fel) då växtvärk är mer ett jämnt tryck eller smärta och menskramperna är mer punktvisa. På tisdagen kändes det bättre igen även om oron höll i sig.

I onsdags var det dags att träffa läkaren på förmiddagen och hon hade en väldigt ung manlig elev med sig.  Vi pratade en stund om graviditeten och hur behandlingen gått till och hon berättade att just vid äggdonationer har man sett en ökad risk för havandeskapsförgiftning så därför ska de hålla extra koll på mig. Jag vet fortfarande inte varför det är en ökad risk, men min egen teori är att det har med ålder att göra. Hon sa också att det inte är så konstigt att man blir så trött när man är gravid då restprodukten när en av graviditetshormonerna bryts ner blir samma som ett narkosmedel. En vetenskaplig förklaring till varför jag har gått omkring som en zombie alltså. Hon skrev även en remiss till specialistmödravården och så får vi se om de vill ta emot mig. Ibland vill de ha dit alla äggdonationer och ibland har de inte tid så då får vanliga mödravården ta hand om det, det hela lät ganska godtyckligt när läkaren beskrev det.

Sedan var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Det kändes lite märkligt att klä av sig med den unga eleven som antagligen inte varit med vid så många undersökningar men någonstans måste han ju börja. Först skulle läkaren titta lite för att se om hon kunde se var min blödning kommit ifrån men det var för mycket Crinone i vägen och hon ville inte plocka ut det ”för det behöver du väl där”. Så gjorde hon ett vaginalt ultraljud och där var min krabat, ”titta den vinkade såg du det”? Nej det missade jag tyvärr men det gjorde inte så mycket för jag hade fullt upp med att titta på den. ”Här var det full fart, den här kommer inte att låta mig mäta men det är ett jättebra tecken att den rör sig så mycket för rörelser är det första de sparar in på om de inte mår bra”. Jo det sprattlades och viftades en hel del och bilden var så tydlig och klar att man verkligen kunde se fötter och händer och till och med hjärnan och revbenen. Så häftigt att se, synd bara att jag inte tänkte på att be om en bild.

I torsdags var det KUB inbokat. Då min äggdonator är under 35 år så var jag inte välkommen på det kostnadsfria besöket på Östra, de hade haft uppe mitt fall på ett möte med överläkaren och beslutat detta. Jag ville ändå göra testet och fick istället en tid på min MVCs systermottagning men lite surt är det att behöva betala 1600 kr. Blodproverna lämnade jag redan vid inskrivningen så nu skulle ultraljudet göras och den här gången blev det utanpå magen för hon sa att hon såg bättre då. Själv hade jag svårt att se vad som vad, det var en mycket grynigare bild än dagen innan så hon fick peka ut de olika kroppsdelarna åt mig. Hon pekade på fötterna och sa att ”det ser ut som om den tar spjärn för att det är trångt” och en stund senare ”åh nu gjorde den precis den där huvudrörelsen som jag ville se så den är väluppfostrad”. Hoppas bara att lydigheten håller i sig till 18-årsdagen 😀 Längden från huvud till rumpa var 6,14 cm vilket exakt rätt längd för den graviditetsdagen. Så skulle resultatet räknas ut och vi satte donatorns ålder ett år högre än hon antagligen var vid donationen för att vara på den säkra sidan och sedan fick jag vänta en stund medan hon knappade på datorn. Så vänder hon sig mot mig med ett leende och säger att det här kunde inte ha gått bättre, du har fått sannolikhet 1/20000 på både Trisomi 21 och Trisomi 18+13 och det är det bästa man kan få för där går gränsen. Fantastiskt skönt att få så bra resultat.

Efter så goda resultat på ultraljuden och KUB-testet är det dags att försöka släppa oron och inse att det med största sannolikhet kommer ett friskt barn i slutet av sommaren. Dags att ändra min identitet från någon som kämpar för att bli mamma till någon som kommer bli mamma. Ett steg på vägen är väl att börja berätta för folk. Jag har tänkt att jag börjar med att berätta för folk som jag träffar ofta t ex kollegor och andra som jag träffar sällan får vänta till efter RUL. Igår ringde jag min chef på konsultfirman och berättade för även om jag inte har BF förrän 28/8 så insåg jag med lite bakåtplanering att pga semestrar så behöver nog min ersättare vara klar redan i början av juni så hen hinner gå bredvid ett par veckor innan hela företaget stänger ner i juli. Chefen blev glad för min skull, han vet hur länge jag kämpat då jag berättade för honom om den första IVF-behandlingen men då han ibland kommer med klantiga kommentarer så har vi inte pratat om det sedan dess. Han lyckades fälla kommentaren nu att det var ju bra att BF var i slutet av augusti för det minskar hans stress just pga semesterperioden innan. Nåja jag tror han har hjärtat på rätta stället ändå så det är bara att ta med en nypa salt. Det är några kollegor ute på uppdraget som jag också skulle vilja berätta för nu och jag gjorde det nästan för en tjej i fredags men en av dem kan ibland ha lite svårt att hålla tyst om saker så jag får nog vänta till jag berättat för min beställande chef. Han kan vara svår att få tag i men planen är att hitta ett lämpligt tillfälle inom 2-3 veckor.

Till sist några minnesanteckningar om mitt mående. Den värsta gravidtröttheten börjar nog avta. Jag skriver nog för det är svårt att veta för jag har kommit in i ovanan att vakna mitt i natten och sedan inte kunna somna om på drygt 2 timmar, ofta somnar jag om ganska nära när klockan ringer, så jag är fortfarande supertrött och hankar mig fram så gott det går på jobbet. Jag hoppas att kroppen snart av ren självbevarelsedrift fattar att den ska sova på natten så även om jag måste upp och kissa så somnar den om sedan. Halsbrännan håller i sig och är värst på kvällarna och gör att jag kan ha väldigt svårt att äta för jag känner avsmak för allt även om jag fortfarande har ett duktigt sug efter saltlakrits. Förra veckan hade jag lite ont i höfterna men den här veckan känns det bättre igen så om jag inte är för trött kanske det blir en promenad i helgen. Jag vet inte om det beror på graviditeten eller att jag slutade med träning och promenader i början av december men jag har fått urusel kondition, jag flåsar något enormt nu när jag gått upp för två trappor på jobbet och innan kände jag knappt av det alls. Då jag springer upp och ner för de där trapporna flera gånger varje arbetsdag tycker jag att det är lite konstigt att flåsandet bara tycks bli värre med veckorna så det är därför jag misstänker att graviditeten kanske har något med det hela att göra även om det känns som lite tidigt att börja flåsa redan nu.

V.12: När börjar det synas?

Sista dagen i v. 12 idag och därmed sista dagen med mediciner. Det här är en dag jag har varit väldigt nervös för, för tänk om jag med medicinerna har upprätthållit en graviditet som avstannat och det plötsligt blir ett missfall när jag slutar att tillföra östrogen och progesteron? Efter min större blödning straxt efter nyår så fortsatte det att komma ut svart-bruna Crinoneklumpar. I början tänkte jag att det kanske satt en större Crinoneklump där uppe som blev färgad vid blödningen och att det sedan lossnade småklumpar undan för undan. När veckorna gick och klumparna fortsatte komma så förstod jag någonstans att det nog inte bara kunde vara från den blödningen men jag ville inte riktigt tänka den tanken hela vägen och det kom aldrig något rött. Så passerade v. 9 då moderkakan ska börja producera hormoner och under v. 10 började klumparna avta och nu har de upphört helt. Jag hoppas att det beror på att moderkakan nu producerar alla de hormoner som min graviditet behöver och att mitt lilla läckage därför har slutat. Om nu graviditeten avstannat så borde jag inte heller ha en fungerande moderkaka och då borde snarare blödningen ha ökat de senaste veckorna när jag trappat ner östrogenet. Pga detta så känner jag mig lugnare inför att helt sluta med östrogenet och gå ner till hälften av Progesteronet. Det ska ändå bli skönt att få träffa läkaren på mödravården på onsdag och sedan göra KUB för att få bekräftat att det lever en liten krabat där inne.

Under veckan som gått har jag kunnat konstatera att illamåendet har avtagit. Tyvärr ersattes det av en duktig halsbränna istället. Det är värst på kvällarna och då har jag också väldigt svårt att äta för jag känner väldig avsmak för det mesta i matväg. Det jag hittat som tar udden av eländet är lakrits, redan efter ett par bitar känner jag mig nästan normal och kan peta i mig lite middag. Då jag vet att det finns restriktioner kring lakrits när man är gravid så googlade jag såklart på detta och hittade något jag inte ville se. I slutet av januari kom det nya forskningsresultat från Finland där man kommit fram till att ett ämne i lakrits kunde öppna en spärr i moderkakan så att stress överförs till fostret och det kan påverka barnets hjärna och leda till lägre IQ och koncentrationssvårigheter längre fram. Man var ännu inte helt säker på om det även var andra faktorer som påverkat resultatet men för säkerhets skull så skulle man sänka rekommendationerna för lakrits rejält i Finland och forskarna menade att lite lakrits någon gång var ok men inte mer. I Sverige ligger den gamla rekommendationen på 50g/dag kvar och det är för att lakrits kan få blodtrycket att stiga. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den finska forskningen än, har svårt för att de sänkte rekommendationen ”för säkerhet skull”. För varje lakritsbit jag nu stoppar i munnen får jag dock småångest och dåligt samvete men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara mig utan när kroppen så tydligt vill ha just lakrits. Här är en länk till en artikel om den finska forskningen Ny rekommendation: Gravida bör undvika lakrits.

Ibland känner jag att det blir sådan moralpanik och pekpinnar kring gravida kvinnor och vad vi stoppar i munnen och våra kroppar. Trots att jag är samma vuxna och välutbildade kvinna som innan så känns det som om både texter riktade till gravida och den barnmorska som höll informationsföredraget ibland pratar ner till en. Det är som om jag nu bara är ett kärl för barnet och inte längre har förmågan till ett intelligent resonemang kring fakta. Incidenten på infoföredraget var när BM pratade om att alkohol är förbjudet och jag dristade mig till att fråga exakt var gränsen går för alkoholfritt, är det exempelvis ok att dricka en cider med 0,2% och hon nästan skriker att noll är noll. Det innebär isf att de flesta drycker det står alkoholfri på är förbjudna då de kan innehålla upp till 0,5%, en lättöl innehåller 2,25% som jämförelse. Med min vetenskapliga bakgrund har jag väldigt svårt att tro att en cider med 0,2% alls kommer påverka alkoholhalten i mitt blod och därmed påverka barnet. Jag frågade även BM vid inskrivningen och hon sa att någon cider någon gång var nog ingen fara. Jag dricker inte öl och cider i vanliga fall främst för att bli påverkad utan för att jag tycker att det är gott så därför skulle jag även under graviditeten ibland vilja dricka någon av de alkoholfria varianterna och jag tror knappast att jag är ensam om det men varför finns det då så lite information kring detta? Det jag hittade var någon gravidtidning som testat olika alkoholfria ölsorter.

Annars funderar jag mycket nu kring när det kommer börja synas och när jag ska berätta och för vem. Jag har inte gått upp mer än straxt över ett kilo sedan insättningen men jag fick gå upp en byxstorlek redan i julas och nu är det nog dags för en till. När jag läser om magars tillväxt så ska det enligt mina appar inte synas än på några veckor men jag kan konstatera att det redan putar ut. Livmodern har visserligen inte blivit så stor än, antagligen är den på gränsen att titta upp ur bäckenet nu men den pressar ju tarmarna uppåt så det är väl de som har börjat puta. Jag hittade en animation på hur barnet och magen växer, Se barnet och magen växa, och enligt den så är det inte så konstigt att jag kan se och känna att magen redan börjar bli större. Frågan är väl när jag börjar se gravid ut, nu ser det nog bara ut som att jag gått upp lite i vikt och då jag viktpendlat tidigare så är ju inte det något som bör väcka frågor. Till saken hör att vissa på min arbetsplats gillar att analysera och spekulera kring andra kvinnors magar och jag vill helst inte bli spekulerad om. Som singel har jag nog dock en fördel där då en graviditet kanske inte är det första folk tänker på vid en växande mage. Jag känner också att jag vill berätta för min chef på konsultfirman och min beställande chef ute på uppdraget först. Särskilt viktigt känns det att den beställande chefen får veta det från mig och inte hör ett rykte i korridoren då han blev min chef vid årsskiftet och vi fortfarande håller på att lära känna varandra.

Jag slits mellan att jag både vill berätta nu och att jag inte riktigt vågar. Nu när vecka 12 lider mot sitt slut är den största missfallsrisken över och graviditeten är en så stor del av livet nu att det vore skönt att berätta, särskilt för de man träffar varje dag som nära kollegor. Sedan finns fortfarande den där rädslan kvar, det jag lärt mig av mitt långa kämpande är ju att det inte går bra för mig och det är svårt att skaka av sig. Nu är det snart dags för KUB och om det går bra blir jag nog lite lugnare. Sedan hade jag gärna fått klara av RUL också innan jag berättar men innan dess lär det synas. Jag får väl ta en vecka i taget nu och känna efter och se hur magen växer.

Här är ett par bilder jag hittade som jag tycker visar livmoderns tillväxt på ett tydligt sätt.

V. 11: Inskrivning och den stora tröttheten

Jag vill börja med att tacka för alla era fina kommentarer och ert engagemang i min resa. Även om jag inte riktigt haft orken att svara så värmer det oerhört.

De senaste veckorna har jag inte alls mått bra. Jag har inte haft fler blödningar men jag har varit mer eller mindre konstant illamående och varit så fruktansvärt trött. Visst har jag läst om att det är vanligt att vara tröttare än vanligt under första trimestern men jag trodde inte att det skulle drabba mig så hårt. Det gick bra så länge jag var ledig efter jul men så fort jag började jobba blev det jättejobbigt. Att jag de första veckorna dessutom störde nattsömnen med att ta tabletter mitt i natten gjorde också sitt till. Mitt liv begränsades till att jobba och sova. Jag tog mig med nöd och näppe igenom arbetsdagen och när jag kom hem var det bara att snabbt slänga i sig någon mat och sedan sova en stund för att alls orka se på något lättsamt på TV och sedan i säng vid kl. 21-22, jag som alltid varit en nattuggla och sällan kommit i säng före midnatt. Laga mat och städa har det inte funnits ork till så jag lever på rätter från frysdisken och hämtmat vilket inte alls var vad jag hade tänkt mig, medan mitt hem sunkar ner sig mer och mer. Barnmorskan sa att jag nu är uppe i de värsta veckorna och jag har läst att för de flesta brukar tröttheten ge med sig efter v. 12-13 så jag lever på hoppet att jag är en av de lyckliga, det är därför jag har kämpat på. För att orka så pass länge så drog jag dock i handbromsen den här veckan och sjukskrev mig själv tor-fre och det har gjort susen så nu kliar det i fingrarna att dra fram dammsugaren.

I onsdags var jag och skrev in mig och jag hade sådan tur att barnmorskan jag skulle fått var sjuk och jag fick istället gå till den unga rara barnmorskan som jag pratade lite med innan jul och nu ska jag fortsätta gå hos henne. Det är bara andra gången hon har någon med en ÄD-graviditet så hon fick läsa innantill lite men jag kommer få lite extra utöver basprogrammet. Först ska jag få träffa läkaren i v. 13 precis efter att jag slutat med medicinerna vilket känns jätteskönt. Om det är så att det inte står rätt till där inne känns det bra att få veta det då så att jag i så fall är förberedd på om det händer något. Sedan ska jag få träffa barnmorskan igen ett par veckor senare och ännu en gång i v. 20 för ett extra tillväxtultraljud. Efter v. 20 så ska jag gå på provtagning varannan vecka, tror det är blodtryck och urin som ska kollas. Hon visste inte varför man behövde gå på fler kontroller efter ÄD men tydligen har man sett något mönster för att sätta upp dessa riktlinjer. Själv spekulerar jag i om det kan ha att göra med att mammorna ofta är äldre vid ÄD. Sedan fick jag veta att jag efter 41 veckor kan få bli igångsatt och det tror jag är en vecka tidigare än vid vanliga graviditeter. Hon skickade även iväg en remiss för KUB och bokade in ett RUL. Vi pratade i drygt en timme men det blev ändå lite stressigt på slutet, och sedan var det dags för provtagning. Det blev att väga sig, kolla blodtryck, urinprov, stick i fingret och så tog sköterskan fyra rör blod från armen. Jag fick även lämna prov för multiresistenta bakterier eftersom jag fått vård utomlands och det innebar att gnugga en liten topsliknande borste i fyra olika kroppsöppningar, det kändes lite som om jag fick lämna DNA-prov i någon deckarserie.

Nu har jag alltså ett gäng hållpunkter framöver. På måndag går jag in i v.12 och det är min sista vecka med mediciner, sedan ska moderkakan ta över helt. Jag har redan börjat trappa ner östrogenet från 3 tabletter per dag till två, och på måndag går jag ner till en tablett. Förutom det tar jag fortfarande två Crinone, en blodförtunnande spruta och östrogenplåster. Från v. 13 ska jag bara fortsätta med en Crinone per dag och det ska jag fortsätta med länge, kanske ända bortåt v. 30. Det ska bli skönt att slippa alla mediciner men samtidigt är det såklart lite nervöst att bara sluta ta allt som har varit så nödvändigt för att behålla graviditeten. Därför är det väldigt skönt att jag fick den där läkartiden då jag antagligen får göra ett ultraljud och då får bekräftat att allt ser ut som det ska så att jag kan slappna av lite sedan. Det blir nog också första gången jag får göra ett ultraljud utanpå magen och inte vaginalt.

Nu ska jag fortsätta dagen med att äntligen städa lite och tvätta för att sedan laga en god middag till kvällen. Imorgon hoppas jag att orken räcker till en liten promenad så att jag kan få lite dagsljus och frisk luft. Sedan ska jag kämpa mig igenom de sista veckorna i första trimestern och hoppas på att jag mår så där bra som de flesta tydligen gör i andra trimestern.

Glad och lättad

Julen och besöket uppe hos familjen avlöpte väl och jag tror ingen misstänkte något. Jag lyckades även smussla med alla mediciner som skulle tas på olika tider utan att bli upptäckt. När jag var hemma igen tog jag det väldigt lugnt och slappnade av och kände mig relativt lugn över min graviditet. 28/12 hade jag tid för ett VUL och det såg fint ut, det fanns en hinnsäck i rätt storlek på rätt plats i livmodern. När jag vaknade två dagar senare försvann lugnet när jag såg att jag haft en pytteliten blödning under natten och att det kom en rosafärgad flytning precis som det kan göra innan mens. Jag tog morgonens mediciner direkt och gick och lade mig igen. Efter ytterligare några timmar så hade jag fortfarande mensvärk så jag petade i mig en extra östrogentablett och tog den första av de läskiga progesteronoljesprutorna innan jag mailade min klinik och bad om råd och de sa att jag handlat helt rätt. Jag blev beordrad vila och fortsätta med extra östrogen och ta en progesteronspruta per dygn under en vecka.

För att ni ska förstå varför jag får ta en massa extra mediciner vid blödningar så får jag kortfattat förklara vad som skiljer min ÄD-graviditet från en vanlig graviditet eller ett IVF färskförsök. I en vanlig cykel så lossar (eller lossas) ägget från äggblåsan och åker iväg i äggledaren. I äggblåsan bildas då en gulkropp som producerar hormonerna östrogen och progesteron som upprätthåller slemhinnan i livmodern. Om inget befruktat ägg fäster i slemhinnan återbildas gulkroppen efter ett tag och blödningen startar. Om ett befruktat ägg fäster börjar det utsöndra hormonet hCG, och det hormonet är en signal till gulkroppen att producera mer östrogen och progesteron. När hCG stiger så stiger även halten östrogen och progesteron och slemhinnan hålls på plats. Om ett missfall är på gång så avtar hCG igen och då även de andra hormonerna och man kan börja blöda. Om det sker så finns det inget att göra för blödningen har startat för att fostret antagligen inte är livsdugligt. Det känns hårt och skoningslöst att skriva, men kom ihåg att man även kan få blödningar av andra orsaker.

Så till skillnaden med en ÄD-graviditet. Under förberedelsefasen så blev jag helt nedreglerad för att vi skulle kunna kontrollera inplantationsfönstret. Jag blev inte heller stimulerad så det växte aldrig till någon äggblåsa så jag hade ingen ägglossning. Det vi gjorde var att förbereda min slemhinna och sedan göra en överföring av mitt embryo. Alltså hade jag ingen äggblåsa som kunde bilda en gulkropp så även med en stigande hCG-nivå så kan inte min kropp på egen hand producera det östrogen och progesteron som behövs för att upprätthålla graviditeten. Istället tillför jag östrogen i tablettform och plåster och progesteron med Crinonevagitorier. Eftersom kroppen inte själv kan reglera hormonnivåerna så är det viktigt att inte få förändringar i ämnesomsättningen så att kroppen gör av med för mycket av hormonerna som jag tillsätter utifrån. Det är därför jag inte får träna första trimestern. Blir det en dipp i hormonnivåerna är det risk för blödningar och det är vanligt under ÄD-graviditeter. Under vecka 9 börjar moderkakan så smått ta över produktionen av östrogen och progesteron från gulkroppen och efter vecka 12 har den tagit över fullständigt och det är även då jag ska sluta med alla mediciner utom Crinone som jag ska ta hälften så mycket av under ett antal veckor till.

Min lilla blödning kunde alltså bero på en obalans i hormonerna och inte att fostret inte mådde bra och därför fick jag öka på doserna. Sedan gick det bra hela veckan och jag var så glad när jag tog den sista Progesteronoljsprutan för de är inte kul… 2 ml trögflytande olja ska tas intramuskulärt i ena skinkan och nålen som är 4 cm lång och 0,7 mm grov ska in helt och hållet, viss mental styrka krävs för att göra det här på sig själv. Senare på kvällen fick jag en chock när det plötsligt var en massa rött blod i trosorna. Nu blev det att dra igång hela ”plan B” som jag fått av kliniken med en östrogentablett i timmen (tills det slutade och sedan var tredje timme), blodstillande tabletter och ytterligare en progesteronspruta. Efter drygt fem timmar slutade blödningen men jag har varit väldigt orolig sedan dess. Min svenska läkare var på semester och jag hade en ultraljudstid bokad idag så det har varit en enormt lång väntan på att få veta hur det stod till där inne, levde det fortfarande? Jag har trappat ner östrogenet till en tablett var fjärde timme inklusive nattetid men fortfarande är det två sprutor per dag men snart är det dags för nästa nertrappning till östrogen var sjätte timme och bara en spruta per dag. Ska bli så skönt när även det trappas ner och jag slipper sprutorna och att ställa klockan mitt i natten bara för att ta en tablett, det kan ta mig flera timmar att somna om.

Så var det äntligen dags för ultraljudet på eftermiddagen idag. Direkt när jag sa att jag haft blödningar så fick jag hoppa upp i stolen. Efter bara någon sekund såg jag på skärmen att där var något som var betydligt större än sist och det var en flimrande prick i mitten av det, kunde det vara hjärtslag? Jo det var det 🙂 Läkarens spontana reaktion var att han var så glad för min skull att allt såg bra ut, jag har gått hos honom länge under mitt kämpande. Mitt lilla foster var precis så stort som det borde vara idag på vecka 7+2 och det fanns en gulsäck bredvid. Jag fick även lyssna på hjärtslagen innan vi var klara för ”det brukar mammor vilja göra”, så märkligt att bli kallad mamma. Jag fick även ett slags milt laxermedel utskrivet mot den fruktansvärda förstoppningen jag får av allt progesteron så förhoppningsvis kan det hjälpa mig att bättre absorbera östrogentabletterna så att jag slipper fler blödningar.

Stora och små milstolpar

Ja, då sitter jag på tåget igen fast den här gången är jag inte på väg till en behandling utan på väg till julfirande med en liten hemlighet i magen. Rådet från min klinik är att undvika stress och försöka dela livet på fyra för att hitta en lagom nivå. Att följa det när det är jättemycket på jobbet inför ledigheten plus julförberedelser har inte varit enkelt. Det har ju också varit lite att ordna med som har med graviditeten att göra, prover som skulle tas och besök som skulle bokas. På kvällarna har jag varit helt slutkörd.

I måndags var jag och lämnade blodprov för att mäta halten hcg. Jag använde mig av werlabs och tidigare har jag alltid fått provsvaren efter några timmar. Måndagen gick dock och inget svar kom och jag fick fortsätta att sitta som på nålar. Tisdag förmiddag mailade jag dem för att fråga hur lång tid det skulle dröja och fick svaret att värdet hade kommit in men eftersom det låg utanför gränsvärdet så väntade de på att en läkare skulle kommentera innan de skickade ut resultatet. Snacka om att jag blev nervös av det svaret… Hon kunde dock maila värdet till mig om det var bråttom så efter ytterligare någon timme hade jag svaret. Min klinik hade sagt att det skulle ligga över 50 för konstaterad graviditet och mitt låg över 200, hurra! En viktig milstolpe passerad.

En annan lite mindre men nog så viktig milstolpe som passerades i veckan var när jag gick in på apoteket och köpte min första burk gravidvitaminer. Jag var äntligen ”kvalificerad” och får äntligen vara med i klubben.

Jag har för övrigt inte berättat för någon att jag är gravid än utom vårdpersonal. Det känns fortfarande overkligt och det är en rätt abstrakt tanke att det faktiskt växer en människa i min livmoder. Gissar på att det tar ett tag innan det sjunker in och att det inte känns som om det blivit något misstag och att jag inte alls är gravid. Jag ska strax berätta för min bästa vän som vet om hela min resa men min familj får vänta lite till. Antar dock att det beror på hur jag lyckas med smusslandet med alla piller, sprutor och vagitorier samt dölja magen som är full med blåmärken efter sprutorna för mamma nu under julen. Tror det blir svårt att komma undan med något annat än sanningen om hon kommer på mig men jag känner att det är för tidigt och för osäkert ännu för att berätta, jag väntar nog till andra trimestern. Jag väntar mig inget annat än glädje över min nyhet men om det inte går bra kommer jag att ha nog med min egen oro och sorg.

När jag öppnar gravidappen som jag också vågat installera så står det: Du är i vecka 5 (4+4), 11,8% av graviditeten har passerat och det är 247 dagar kvar. Det är lääänge det… Mycket kan hända men jag försöker hålla fast vid tanken på att för de flesta så går det bra och med mitt fina embryo så finns det ingen anledning att oroa sig så länge jag inte blöder och än så länge har det inte kommit en droppe blod. Bara att kämpa på med alla mediciner och hoppas att dagarna snart börjar rulla på lite fortare, just nu sniglar de sig fram 😊

Nä, nu är det dags att dra på jullistan på Spotify och hitta julstämningen innan jag är framme. God jul på er!

Gravid

Jag fick min julklapp tidigt i år, jag är äntligen gravid! På något vis har jag haft på känn att det fungerade den här gången nästan från början. Redan något dygn efter insättningen satt jag på mitt hotellrum i St Petersburg och tyckte att de spänningar jag kände i livmodern var väldigt lika spänningarna jag brukar få efter Ovitrelle. Det har sedan fortsatt att spänna i livmodern med jämna mellanrum och under den här veckan har jag även stundtals märkt av ett lätt illamående, lite huvudvärk och på kvällarna en bitter smak i munnen. Det skrämde mig lite att jag ändå kände mig så pass säker på att det gått vägen den här gången så jag bestämde mig för att börja tjuvtesta för att hålla förväntningarna på rätt nivå.

Klinikens testdag och BIM är imorgon men jag gjorde mina första tester i torsdags och då var den billiga stickan blank men Hjärtats test visade en väldigt svag linje, knappt mer än en skugga. Inget klart besked alltså men den svaga linjen tydde ju ändå på att embryot fäst och att det fanns lite hcg i kroppen. I fredags var linjen på Hjärtats test något starkare och jag kunde med lite god vilja se en skugga på den billiga stickan. Igår slog jag på stort med tre olika tester, Hjärtats visade en svag men tydlig andra linje och det fick jag även på den billiga stickan och RFSUs sticka. Hcg tycks alltså stiga lite för var dag. Idag plockade jag fram Clearblue-testet som jag dragit mig lite för, antagligen för att det inte ger mig chansen att tolka linjerna själv utan lite småbrutalt bara meddelar gravid eller inte gravid. Redan efter 1,5 minut stod det gravid i fönstret och efter ytterligare en liten stund kom även 1-2 veckor fram och mitt embryo är på dag 14 så det stämmer bra. Linjen på billiga stickan var starkare idag också så än så länge verkar det löpa på som det ska.

Imorgon ska jag lämna blodprov för att mäta halten av hcg mer exakt och jag hoppas att det kommer vara tillräckligt högt. Om det är det så vill kliniken att jag gör ett ultraljud inom två veckor och det kan bli problem nu med alla julledigheter men det kanske går att skjuta på. Sedan ska jag även kolla hur mitt TSH ligger imorgon då det stigit och låg på gränsen när jag var i St Petersburg och med tanke på allt östrogen jag tar kan det ha stigit igen så att jag behöver öka på medicinen.

Imorgon går jag in i vecka 5 (4+0) och om allt går vägen så borde det komma en bebis i slutet av augusti. Det känns märkligt och spännande att få börja räkna veckor och tanken på att det växer ett barn i min livmoder är smått surrealistisk men även fantastisk. Det är en lång väg fram till målet och mycket kan hända men jag känner mig ändå konstigt nog ganska lugn, åtminstone än så länge… Det beror antagligen på informationen jag fick på kliniken. Så länge man följer deras plan och råd så lyckas de med att få 82% av alla kliniska graviditeter att resultera i barn, det är goda odds. Än så länge har jag inte kommit till stadiet klinisk graviditet, det är nog därför de vill att jag gör ett ultraljud så snabbt, men jag som gillar siffror kan lugna mig själv när tankarna irrar iväg åt fel håll för jag känner mig väldigt trygg med att jag fått ett toppembryo och får toppvård. Jag ska göra mitt bästa för att ta det här ett steg i taget och nästa steg är att få ett tillräckligt högt hcg-värde på blodprovet imorgon, efter det får jag börja tänka på ultraljudet som är steget efter. Det är en bra strategi men jag får se hur det går att hålla sig till den, det är svårt att inte låta fantasin få fritt spelrum och förflytta mig 9 månader fram i tiden.

Ruvare igen

Jag hade en fullspäckad dag igår. På morgonen var jag på kliniken för blodprov och de tappade ur mycket… När hon var på fjärde röret så sipprade det bara ut lite innan det helt upphörde så om jag inte vetat bättre hade man kunnat tro att det tog slut. Sedan tillbaka till hotellet för frukost och lite vila innan jag blev upplockad för min guidade stadsrundtur.

Klinikens chaufför var jättetrevlig och kunde massor om staden och dess historia och vi pratade även lite politik. Intressant att höra om Putins impopularitet av en ryss men även lite läskigt för med det utgångsläget kanske han hittar på något desperat. Rundturen varade mer än de utlovade två timmarna och sedan fastnade vi i trafiken så att jag kom försent till nästa anhalt, den allmänna läkarundersökningen på en annan vanlig klinik.

Läkaren var en liten barsk man med något militäriskt över sig, när han skulle tvätta händerna gick han rakryggat till handfatet och böjde i höften utan att kröka alls på ryggen innan han började gnugga händerna frenetiskt, för att inte tala om hur noga han torkade dem sedan. Jag var nervös där jag satt för utan den här mannens stämplade intyg på att jag var tillräckligt frisk för att bli gravid så skulle jag få åka hem utan embryo och han gillade inte att jag var sen dit. Han började med att gå igenom resultaten av vissa blodprover och jag hade friska njurar och lungor och allt vad det var. Sedan blev det fysisk undersökning och jag fick ta av mig och stå i bara BH upptill. Under alla år med behandlingar så har jag blivit så van vid gynundersökningar att jag tar av mig nertill och skrevar med benen utan att blinka, men när jag stod i bara BH med denna man någon decimeter ifrån mig medan han knackade och lyssnade på både fram- och baksida kände jag mig naken och utlämnad. Sedan blev det även blodtrycksmätning innan han ropade på sköterskan för att hon skulle ta ett EKG och nu skulle även BHn av. Jag har gjort EKG hemma en gång för några år sedan och det var inte likadant nu. Sköterskan fäste några sugkoppar i metall som var doppade i en kall vätska och sedan satte hon sig vid en maskin som skrev ut långa remsor med mina kurvor. Under tiden satt läkaren och hamrade hårdhänt och frenetiskt på tangentbordet och jag ville gärna veta vad han skrev. Till sist fick jag torka av mig och få på mig kläderna igen och sätta mig och vänta på att läkaren skrev klart. Långa minuters väntan var det. Äntligen vände han sig mot mig och talade om att det inte fanns något hinder för graviditet. Puh, vilken lättnad. Så fick jag med mig lite hälsoråd och en massa stämplade papper och lyckades efter viss förvirring och språkförbistring ta mig genom den elektroniska grinden och ut i friheten.

Senare på eftermiddagen skulle jag tillbaka till min klinik och träffa sköterskan för genomgång av mediciner framöver och plan B ifall jag får blödningar. Jag visste sedan tidigare att ÄD-graviditeter är skörare och att blödningar är vanligare men jag visste inte varför och det gick sköterskan mycket pedagogiskt igenom. Blir nog ett eget inlägg om det senare. Det var även lite mer mediciner jag behöver om jag får en blödning bl a progesteronsprutor med långa tjocka nålar som ska tas i övre halvan av skinkan, hoppas verkligen att jag slipper.

Idag började jag dagen med lite sightseeing innan det var dags för embryotransfer en stund efter lunch. Jag fick ett eget rum på klinken och för första gången speciella kläder. Eller tja, någon slags ärmlöst nattlinne och små tosor till fötterna, jag kände mig så snygg. Läkaren tittade in och berättade att mitt embryo hade klarat upptiningen och delade sig fint så hen mådde bra. Efter ytterligare en stund fick jag gå in i transferrummet som var lite nersläckt och de spelade musik. Hon började med att göra ett jättelångt VUL, hon höll nog på bortåt fem minuter innan hon sa att allt såg bra ut och att hon hittat en bra plats till embryot. Så var det dags för transfern och en kvinna från labbet kom in med mitt embryo och det märktes att de var väldigt noggranna för de gick två och hämtade embryot och var noga med att säga mitt namn. Själva transfern kände jag knappt och jag brukar tycka att det gör ont just när de ska in i livmodern, läkaren hade väldigt bra handlag. Så fick jag se en liten vit fläck i min livmoder på en skärm och där skulle mitt embryo ha en bra plats att fästa på. Jag fick inte se själva embryot innan transfern den här gången men kliniken har mailat en bild på det till mig. Tyvärr kan jag inte öppna det formatet på telefonen eller plattan så jag har inte sett den än men snacka om tidig bebisbild 🙂

Så var allt klart och jag knallade iväg från kliniken mot vinterpalatset/Eremitaget. Läkaren hade sagt att en långsam promenad var bra för att hålla igång blodcirkulationen så länge jag inte ansträngde mig och blev trött. Perfekt att strosa runt ett par timmar i ett överdådigt palats och titta på lyx och konst tänkte jag. Då mitt embryo höll på att kläckas vid upptiningen är det inte omöjligt att det fäste redan under eftermiddagen. När jag gick omkring i de stora salarna och korridorerna så kände jag faktiskt något i livmodern och kanske var det embryot som fäste även om det lika gärna kan vara lite kramp efter vätskan som sprutades in ihop med embryot.

Det går fort när man får en blastis och redan om 10 dagar är det dags för blodprov för att se hur det gått. Smygtestar jag hemma så borde jag kunna veta ganska säkert redan någon dag innan.